Monthly Archives :

mars 2009

Den franska krisen förvärras
Den franska krisen förvärras 150 150 Tomas Lindbom

Igår gick löneanställda och arbetslösa inom både privat och offentlig sektor ut på gatorna i hela Frankrike. Polisen räknade med 1.3 miljoner demonstranter medan de fackliga organisationerna uppskattade antalet till 3 miljoner – uppskattningsvis i alla fall fler än vid den första demonstrationsdagen mot krisen i januari. Krisen fördjupas för varje dag. Nya otäcka siffror läggs på bordet och människorna känner helt uppenbart en stor oro.

Den franska fackföreningsrörelsen intar en annan attityd än den svenska. Dels använder den gatan som maktinstrument. Dels kräver den fler och starkare åtgärder av regeringen än den svenska. Här handlar det inte om lönesänkningar för att rädda jobben utan om löneökningar för att rädda de anställdas privatekonomi. Regeringen kan ju också lägga förslag om ökning av den statligt reglerade minilönen, den s k smic. Fackföreningsrörelsen med den politiska oppositionen i släptåg är på offensiven.
Premiärminister Francois Fillon sa i TV igår kväll att han inte planerar fler insatser för att minska krisens verkningar. Han hänvisar till de 26 miljarder euro som utlovades i december och de mindre stödresurser på 2.6 miljarder euro som presidenten lovade särskilt utsatta grupper i ett TV-tal i februari. Dessa insatser måste få verka innan regeringen eventuellt går vidare, säger premiärministern.
Regeringen presenterar i dagarna nya mörka siffror. Recessionen fram till halvårsskiftet 2009 beräknas till 2.9 %. Regeringen räknar också med att cirka 330 000 personer får lämna sina jobb under första halvåret. Statsbudgeten har sedan tidigare ett så svårt underskott att frågan ånyo kommer upp i EU för anmärkning.
Det finns röster som varnar för ett nytt 1968. Regeringen har all anledning att vara orolig. Kriser i Frankrike leder inte sällan till rejäla bataljer och hård konfrontation. IF Metall lär inte få gehör i dag om de åker ner till Paris och inför sina fackföreningskollegor CGT, FO och CFDT pläderar för lönesänkningar och samverkan med arbetsgivare och regering.
Utbildning som distanserar
Utbildning som distanserar 150 150 Tomas Lindbom

I fransk högre utbildning ingår ett antal s k grandes écoles. Det rör sig om statliga elitskolor med extremt tuffa inträdesprov. Elitskolorna som formar unga människor till ledande befattningar främst inom den prestigefyllda statsförvaltningen.

Den högsta av alla är L´école nationale d´administration (ENA) som är en inträdesbiljett till de riktiga statliga toppjobben, inklusive politiskt ledande positioner.  Jacques Chirac var en énarque som det kallas liksom förre premiärministern Dominique de Villepin. Däremot är Nicolas Sarkozy inte énarque utan bara (!) advokat. Han har också framtonat som mer folklig än tidigare presidenter, inte minst genom sitt sätt att dua och låta sig duas av vanligt folk.
Den som tror att socialistpartiets ledare inte har gått igenom ENA tror fel. De är snarare fler. Ségolène Royal och hennes förre man och tidigare generalsekreteraren i PS, Francois Hollande träffades under studietiden. Nuvarande PS-ledaren Martine Aubry är också énarque.
Det är naturligtvis inte fel att vara välutbildad men de franska elitskolorna skapar ett påtagligt avstånd mellan de politiska ledarna och det folk de ska tjäna. Det sas om förre premiärministern Alain Juppé att han åkte limousine redan som elev på ENA. Förmodligen en skröna men det säger en del om hur människor i Frankrike ser på sina ledare.
Elitskolorna har tillkommit för att demokratisera Frankrike och det är en av de mer märkliga tankespåren i franskt samhällstänkande. Enligt rådande uppfattning uppfylls demokratin om alla har rätt att gå en utbildning och ingen avstängs från ett arbete på grund av kön och social bakgrund. Den som däremot undersöker vilka elever som studerar vi elitskolorna kan konstatera att praktiskt taget alla studenter kommer från överklass eller övre medelklass och upptagningsområdet är till största delen de välbärgade områdena i huvudstaden. Det var inte meningen men som vanligt räcker inte den liberala modellen om samma formella chans för alla för att skapa verkliga förutsättningar för demokrati.
De franska socialisterna i kris (1)
De franska socialisterna i kris (1) 150 150 Tomas Lindbom
Nicolas Sarkozy finns överallt. Han dominerar fullständigt den franska politiska scenen. Frankrike har haft fler fulländade maktspelare som ledare men frågan är om inte den nuvarande presidenten slår dem alla.
Det är inte förvånande att oppositionspartierna har problem. Sarkozy har ju också lyckats locka över flera av vänsterns starkaste politiker som nuvarande utrikesministern Bernard Kouchner. Det högerextrema partiet Front National med Jean-Marie Le Pen i ledningen föll ihop i spillror vid senaste valet till nationalförsamlingen. Socialistpartiet faller nu ihop så att säga av egen kraft.
Socialistpartiets nya generalsekreterare heter Martine Aubry. Hon valdes med minimal majoritet vid en medlemsomröstning i november förra året. Detta val som av många ifrågasätts på rättsliga grunder föregicks av en offentlig holmgång mellan ett antal kandidater. Maken till pinsamma personstrider har inte ens Frankrike sett på många år.
Partiet är splittrat mellan olika falanger som alla har sin egen ledare. Fransk politik fungerar så. Partier och partifraktioner är underordnade de politiska ledarna. De ideologiska skiljelinjerna inom socialistpartiet bär följaktligen ledarens namn. Här finns aubryanhängerna, royalisterna (!) som följer Ségolène Royal, les strauss-kahniens som består av den falang som ansluter sig till nuvarande chefen för Internationella Valutafonden, Dominique Strauss-Kahn och så falangen kring Paris borgmästare Bertrand Delanouë.
Striden är inte på något sätt över i ock med att Martine Aubry valts till generalsekreterare. Den som säger att vi måste koncentrera oss på att slå Sarkozy i nästa val istället för att bråka internt får visserligen beröm för sin ädla hållning men ingen bryr sig om det i praktiken.
Franska socialistpartiet ger den politiskt intresserade allmänheten mycket intressant stoff till kremlologiska analyser och till gråt eller till hånskratt. Partiets ledande personer sliter sitt hår över de ändlösa striderna medan de fortsätter att själva med liv och lust delta i dessa strider.
I dag står de fackliga organisationerna för samtalen och dialogen med presidenten och regeringen. Samtidigt seglar trotskisten Olivier Besancenot upp som ett lockande vänsteralternativ för många. Han har nyligen bildat ett nytt parti, NPA, som är förkortningen för det nya antikapitalistiska partiet. En mediapersonlighet som inte kan hota socialistpartiet i grunden men skada dess möjligheter att ena vänstern i en framgångsrik opposition mot Sarkozy.
Socialistpartiet bråkar om idéer men är samtidigt påfallande idélösa. Kampen står idémässigt fortfarande mellan en traditionell sydeuropeiskt marxistpräglad socialistfalang – som alltid är i majoritet – och en falang som närmar sig ett mer socialdemokratiskt synsätt. De senare lyckas förmodligen aldrig att ta makten inom PS därför att det franska samhället med sin struktur inte förmår lösa sina problem med socialdemokratiska reformförslag.
Situationen är alltså mörk. Men fransk politik kan skifta snabbt. Det mesta beror då på om en ny vänsterledare med karisma uppstår som en fågel Fenix och förmår locka de övriga att följa honom eller henne. I så fall kan allt hända. Den förödande kakafonin upphör då som genom ett trollslag. Alla stryker ut vecken i kläderna och rättar till de tilltufsade frisyrerna och följer sin nya ledare. Plötsligt är alla interna strider glömda, livet har fått en mening igen och politiken ett innehåll. Tänk vad en enda person kan göra mycket.
Det franska köket och Balzar
Det franska köket och Balzar 150 150 Tomas Lindbom

Denna blogg handlar ofta om det konservativa eller klassiska Frankrike. Gamla kulturnationer klamrar sig gärna kvar i det förgångna lite för länge och det är verkligen fallet med det galliska riket. Och köket är inget undantag. Den franska matens gamla segerrecept kan ibland ligga hindrande i vägen för en viktig förnyelse. Samtidigt är de traditionella rätterna så goda att jag sällan sörjer att cross over-köket inte kommit lika långt i Frankrike som i Sverige.

Vem har trots det inte blivit besviken på krogmaten i Paris när vi snubblat över ännu en  s k turistfälla. Jag menar ändå att krogarna i Paris i allmänhet håller hög standard. Fransmän är normalt både kunniga och kritiska när det gäller mat.  Håller måltiden inte måttet så talar de om det för krögaren. Men de vet också att undvika ställen som ligger vid de stora turiststråken och väljer istället dem som finns på smågator och i de rena bostadskvarteren.
Jag har ett tips. Vill du äta klassisk fransk mat så välj ett av de mer kända brasserierna. Ett brasserie håller öppet hela dagen och kvällen och serverar just fransk husmanskost med gott kött och härliga ostar och desserter. Du kan gå på La Coupole eller Brasserie Lipp. eller Vaudeville. Min favorit är Balzar som ligger på 49, rue des Ecoles i närheten av Sorbonne. Det är ett litet ställe men alltid fullsatt. Där ser du franska professorer trängas med andra intellektuella – jag mötte en gång filosofen Bernard-Henri Lévi i dörren när han svepte ut med sin berömda hårman och sin dyra vita skjorta uppknäppt ner på halva bröstet – och amerikanska turister som vill påskina att de också är intellektuella. De tror det räcker att låta något verk av Michel Foucault i engelsk översättning ligga framme på bordet mellan ostarna. Där äter du en typiskt fransk förrätt som ägg i majonnäs, följt av en pepparstek, liten ostbricka och som avrundning les profiterolles, en kaka med vaniljglass och mängder av varm chokladsås. En lätt måltid som sköljs ner förslagsvis med ett bourgognevin.
Du möts i entrén till Balzar av en hovmästare med tjurens utseende och fientlig framtoning. Han misstror den reservation du gjort tidigare på dagen  och skickar dig alltid ut på en kylslagen veranda där du får bida din tid innan du så småningom släpps fram till ett bord. Men jag lovar; när du ätit klart, betalat och går mot ytterdörren är Tjuren vänlig och önskar dig välkommen tillbaka. Och då är du lycklig. Både av en ljuvlig middag och över att vara accepterad även av en svårflörtad fransk hovmästare.
Ansträng dig alltså lite när du väljer restaurang i Paris. Och boka en kväll på Balzar. Bon appétit!
Den tredje mannen finns kvar
Den tredje mannen finns kvar 150 150 Tomas Lindbom

Minns du den tredje mannen i det franska presidentvalet 2007? Francois Bayrou som representerar mitten i den franska politiken. En position som strider mot nationens politiska karaktär, om det nu finns någon sådan. Fransmännen själva ser dualismen som själva grunden för all politisk handling. Vänster eller höger, välj!

Bayrou representerar den mittenlinje som bara representerats av en president under hela femte republikens historia, från de Gaulles maktöveragande 1958; Valery Giscard d ´Estaing, Mitten i Frankrike representeras av ett parti som är kopplat till en socialt orienterad katolicism samtidigt som den försvarar upplysningstraditionen från 1700-talet. För en svensk är detta naturligtvis helt bisarrt, så indränkta i anglosaxisk liberalism som vi är i dag.
Francois Bayrou är en typisk representant för denna mittenhållning.  I en TV-intervju häromdagen förklarar han att hans huvudinvändning mot president Nicolas Sarkozy är dennes uttalande om att framgång ytterst mäts i pengar. För Bayrou handlar politik om att bevara Frankrikes som en nation som försvarar de goda traditionerna, de andliga värdena och skolan som förmedlare av kunskap
Bayrou talar som den man han är, uppvuxen i myllan  i ett landskap nära Pyrenéerna. Där födde han först upp duvor och sedan hästar för att så småningom disputera i klassiska språk och bli politiker. En man av god vilja som talar långsamt – ovanligt för en fransman. En man som är så förankrad i det klassiska Europa att han naturligtvis aldrig kan attrahera tillräckligt många väljare i dag för att kunna bli president, ens i Frankrike. Genom sin närmast agrara kulturkonservatism och antikapitalism skaffar han sig en position allt längre från den nya högern runt Sarkozy. Så långt ifrån sina forna samarbetspartner i gaullistpartiet att det på senare år har spekulerats om hans parti Modem t o m ska börja uppfattas som en del av vänsteroppositionen. Ack, så långt från sin svenska motsvarighet, Jan Björklund!