Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

mars 2009

Kvinnodagen i fransk press
 Kvinnodagen i fransk press 150 150 Tomas Lindbom
By:

Frankrike har ett minst sagt svagt offentligt samtal om kvinnans ställning i samhället. Den 8 mars handlar förstasidan i Le Mondes nätupplaga om kvinnornas ställning i Iran. Libération som är den radikala morgontidningen i Paris behandlar kvinnornas ställning för hundra år sedan och i högertidningen Le Figaro nämns inte kvinnodagen eller kvinnofrågan överhuvudtaget. Ska franska media granska bristande jämställdhet väljer de att vända blickarna utomlands – gärna mot den muslimska världen – eller bakåt i historien. Jämfört med ayatollor och grosshandlare för hundra år sedan framstår dagens franska samhälle som ett under av jämställdhet.

Besök Marais!
 Besök Marais! 150 150 Tomas Lindbom
By:

Marais är ett av Paris äldsta kvarter och länge var det ett av de mer slitna. Det ligger mellan Centre Pompidou, kulturhuset för utställningar och eget skapande, och Place de la Bastille där ett gammalt fängelse låg det år, 1789, och den dag, 14 juli, då franska revolutionen föddes.

Du måste besöka Marais när du är i Paris. Vart och varannat hus berättar en historia från 1600-talet och nu är de flesta också restaurerade och har vackra fasader.
En av de praktfulla byggnader du inte får gå förbi är Hôtel de Marle som ligger på 11, rue Payenne. Svenska staten köpte huset i början av 1960-talet och här finns i dag det svenska kulturinstitutet med utställningar, gästboende för forskare, författare och journalister och ett välbesökt café med uteservering på den kullerstensbeklädda gården. (www.si.se/centre-culturel-suedois)
Jag älskar dessa kvarter. När jag bor på hotell i Paris blir det Hotel Sévigné på 2, rue Malher. Mitt favoritrum ligger på sjätte våningen och jag kan se ut över place Saint Paul och över takåsarna bort mot Hôtel de ville. Jag behöver bara gå ett par kvarter för att nå Place des Vosges, ett av Paris vackraste torg där 1600-talsbyggnaderna med restauranger sida  vid sida under arkaderna omsluter den lilla parken med lekande skolbarn och yrkesarbetande parisare som njuter av solen en stund och äter en baguette innan de skyndar till nästa möte. Jag promenerar ofta bort till min stamkrog, Etamine Café på 13, rue des Ecouffes och äter Sylvains vällagade mat medan Philippe dukar vackert mitt bord och samtalar om dagens aktuella ämnen, både roande skvaller om kvarterets människor och reflektioner om livet i största allmänhet. Att sitta på Etamine café är att vila och njuta stillhet en stund men ändå vara med där det händer.
Paris har många stadsdelar  som lever som egna kommuniteter i den stora staden. Marais är en och denna känsla av egen karaktär förstärks ytterligare av att stadsdelen inrymmer två tydliga livsstilsgrupper, de ortodoxa judarna och de homosexuella. De lever sida vid sida, sällan tillsammans, men i respekt för varandra särskilt som de tidvis båda lever som utsatta minoriteter. Rue des Rosiers är huvudgatan i den judiska delen av Marais och där finns deras egna bagerier och slaktare och små hål i väggen där du kan köpa och äta underbara bröd och bakverk. Gågatan Rue des Rosiers är som ett myller av människor som pratar, skrattar och äter medan de långsamt knuffar sig framåt. Hbt-världens boklådor, barer och klubbar finner du snarare i kvarteren  något längre västerut, runt Rue des Archives. Kvällarna på dessa smågator är lika fyllda av människor och ett intensivt liv.

Orkar du med två muséer också – det är inget krav för människorna på gatorna och på kaféerna är ändå mer spännande – så besök Picassomuséet på 5, rue de Thorigny eller Musée Carnavalet, 23, rue de Sévigné,  som visar konst och föremål från staden Paris historia.

Fransk TV i Sverige
 Fransk TV i Sverige 150 150 Tomas Lindbom
By:
Svenska tittare med kabel-TV är rätt svältfödda på franska kanaler. TV 5 med program från hela den frankofila världen och France 2 som är den bredaste av den statliga franska televisionens kanaler finns tillgängliga.  TV5 tyngs av att kvällsprogrammet blir så sönderhackat av nyheter från alla de frankofila länderna. France 2 håller hög kvalitet men är som alla de stora franska kanalerna uppdelade i långa kvällsblock. Efter kvällsnyheterna kl 20-20.30 följer ett första block med ett program som ofta sträcker sig fram till kl 22-22.30 och därefter ett andra kvällsblock som pågår till efter midnatt. Det gäller att gilla något av de två program som bjuds. Annars är den TV-kvällen förstörd. Lyckligtvis går det att koppla upp sig på nätet och se en hel del av de andra statliga TV-kanalernas program i efterhand. Fransk TV vimlar av spännande dokumentärer, politiska och litterära debattprogram.

En liten uppstickare är musikkanalen Mezzo. Bakom den står Canal+ och France Television. Mezzo sänder dygnet runt med främst jazz under natten och ett par direktsändningar under dag och kväll. Bäst är kvällskonserten som startar cirka kl 20-20.30. Ikväll fick vi tittare vara med i Salle Pleyel i Paris där Chrstopher Eschenbach dirigerade Gustav Mahlers femte symfoni. En stark musikupplevelse. Mezzo är ju som musikkanal också tillgänglig för alla som inte förstår franska.

Riche mais triste
 Riche mais triste 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jacques Marseille heter en fransk ekonomhistoriker som ofta syns i offentliga politiska sammanhang. Han konstaterar vid sitt senaste TV-framträdande att det franska folket är ett av världens rikaste folk efter det japanska och det irländska. Andelen fattiga fransmän – de som har lön eller bidrag under cirka 7 000 kronor per månad – är dessutom bara hälften så många i dag som för två decennier sedan. Men, tillägger han, fransmännen är ändå missnöjda. ”Riche mais triste”, konstaterar professorn.

Det finns ingen anledning att betvivla hans siffror men däremot hans resonemang. Det är ju ett  klassiskt retoriskt grepp bland högerliberaler att hellre studera löneutveckling hos fattiga grupper än att titta på klyftorna mellan fattiga och rika.
Marseille påtalar att fransmännen är ”riche et triste”. Trots en vänlig och lite jovialisk uppsyn i TV-rutan ska man inte låta lura sig av hans moraliserande över fattiga gruppers ständiga missnöje när de fått det bättre. Han låter förstå att det är ett svagt karaktärsdrag hos dessa fransmän att gå ut och demonstrera, strejka i tid och otid när de borde vara lyckliga över att den fria ekonomin tvärtom bidrar till att göra livet drägligare för dem.
Människors klagan är inte en fråga om dålig moral och inte heller typiskt franskt även om just sättet att demonstrera sitt missnöje är mer uttalat i det landet än i Sverige. Däremot har det goda livet alltmer i västvärlden kopplats ihop med materiell välfärd och att efterlikna en borgerlig livshållning. Det kostar pengar att efterlikna människor som reser, skaffar kapitalvaror och designar sina hem. När meningen med livet framförallt kostar pengar räcker inte en liten standardhöjning jämfört med 1980 särskilt långt. I arbetslöshetens Parisförorter glimmar ändå guldkedjorna runt de unga killarnas halsar samtidigt som utanförskapet växer och självförtroendet sjunker mot noll.
När barn till bönder i fattiga glesbygder hamnar i storstädernas nerslitna förorter men tjänar tio procent mer än sina föräldrar har ändå inte tillvaron för dem förbättrats. Den har försämrats. Det kan inte Jacques Marseille läsa ut av sina siffror. Eller vill inte.