Jag sitter pa ett internetcaf’e pa Rue St Antoine i Marais. Helt nyoppnat. Det fina med detta cafe ar att du inte behover anvanda cafeets egna datorer och betala 5 kronor i minuten. Har har du med dig din egen dator och surfar wireless. Det har jag inte sett forut i Paris. Synd bara att jag for en gang skull lamnat min dator hemma. Sa jag far ga till min hollandske dealer for internettjanster pa Rue des Ecoffes i alla fall.

Cafeet pa Rue St Antoine ser ut som alla stallen i Paris med ambitionen att vara moderna. Neonfargade stolar i hardplast. Stalbord med traram runtom. Och kaffet serveras i pappersmuggar i en stallning av plast (ungefar som man far pa flyget) och i den ligger ocksa en kaka i plast och en chokladbit i glansigt papper (plast?). Jag tror inte moderna parisare tror att man kan vara uppkopplad pa natet och dricka kaffe pa anstandigt satt i kopp. Det ar klart att det blir svart att modernisera landet nar alla mobler och all servis maste bytas ut.

Jag var i Kalifornien for nagra veckor sedan och nu blir kulturskillnaden mot det traditionella Frankrike storre an vanligt nar jag kommer hit. Jag kom till Porte Maillot med buss fran Roissy – eftersom taget inte gar anda ut till flygplatsen – och slapar min tunga resvaska upp och ner i korridorer och trappor i Metron. Rulltrappan gar bara upp och nagon hiss finns forstas inte.

Till slut far jag anda min Le Monde i kiosken, pratar litteratur en stund i Marais basta bokhandel och nu mar jag bra igen. Allt ar inte bra som glittrar av modernitet. Inte neonfargade cafestolar i hardplast i alla fall.