Fransmän och de andra

• april 27, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Vem är riktig fransmän? Den frågan måste alltfler ställa sig i ett land som säger sig hylla principen om frihet för alla och jämlikhet oavsett etnicitet.

Veckans fråga handlar om den franska familj som avslöjats för att tillämpa polygami. Det är förstås ingen samlevnadsform som kan accepteras enligt fransk lag och som är främmande för varje västerländskt land. Dock blir debatten infekterad när inrikesministern Brice Hortefeux lagt sig i åklagarens arbete med att juridiskt pröva saken. Regeringen är inte främmande för att domen också ska innefatta ett upphävande av familjens  franska medborgarskap. Familjemedlemmarna fick franskt medborgarskap för några år sedan. Som kritikerna säger om detta: Det får inte göras skillnad mellan fransmän som är födda fransmän och dem som blivit det under sin livstid. Ska människor överhuvudtaget kunna dömas till att förlora sitt medborgarskap? Och vad händer om en fransk medborgare som i generationer varit fransman får lust att skaffa sig flera fruar och inte bara en fru och flera älskarinnor? Vart ska han ta vägen om han förlorar sitt franska medborgarskap?

Regeringens immigrationsminister Eric Besson uttryckte sig dunkelt i en TV-debatt på måndagskvällen. Han talade om att alla som får ett franskt medborgarskap måste lova att leva efter republikens värderingar. Utan att skämmas lät han TV-tittarna förstå att de människor som blir franska medborgare i vuxen ålder bedöms på annat sätt än dem som är födda fransmän.

I de invandrartäta förorterna ökar motsättningarna. ”Operation Sarkozy” sätts nu in för att bekämpa det ökade våldet. Föräldrar till ungdomar som skolkar från skolan ska på sikt bli berövade sitt familjebidrag från staten. En åtgärd som enligt regeringen får goda effekter men som sociologer, kriminologer och vänsteroppositionen ifrågasätter. En sådan åtgärd får ingen effekt utom möjligen att spä på hatet mellan invandrare och staten med sin polismakt. Misstron och hatet mellan invandrare och franskfödda ökar också. Det blir alltmer legitimt för människor med rasistiska ståndpunkter att öppet deklarera dem och i värsta fall utöva förföljelse och  trakasserier mot invandrare.

I ett TV-program kommer det fram olika fakta om situationen i de utsatta förorterna. I vissa områden måste alla som ska gå hem till sina bostäder legitimera sig för polis. Annars kommer de inte in genom porten. Det är i vissa områden omöjligt att röra sig fritt med risk för överfall. Staten försöker stävja våldet med fler poliser och fler razzior och identitetskontroller av ungdomar med mörkare hud. Det pågår resonemang om att ha poliser i skolorna och inte bara vanliga civila ordningsvakter.

Frankrike laddar uppenbart för nya konflikter. En del ungdomsgäng i förorterna provocerar och förstör. Regeringen är maktlös och tar i allt  högre utsträckning till repressiva och rasistiska åtgärder för att stävja våldet. I befolkningen är tilltron till repression stark. Regeringens förslag om att dra tillbaka bidragen till familjer som har skolkande barn stöds enligt en nyligen genomförd undersökning av 70 procent.

Eric Besson upprepar i TV-debatten att regeringen bara ser den lilla islamistiska gruppen av muslimer som sin fiende. På ett intellektuellt plan i ministerierna runt Concordeplatsen i Paris är det möjligen sant men det hindrar inte att dess politik påverkar i riktning mot en tilltagande kultursegregation och att lagar mot burka och attackerna mot polygami och förslag om indragna bidrag för skolk i skolorna skapar en folklig stämning av illvilja som kan utvecklas till häxjakt mot muslimer i allmänhet.