april 2010

De franska undersökningsföretagen ligger inte på latsidan och tidningarna och TV ger dem ständigt nya uppgifter. Nu har Le Nouvel Observateur bett ett av dem att ta reda på om franska folket tycker att friheten, jämlikheten och broderskapet i landet har ökat eller minskat under senare år. Inte oväntat är svaret negativt. Den franska revolutionens paroller hålls högt men respekteras inte av politikerna, anser folk i allmänhet.

Vänsterväljarna tycker till 40 procent att jämlikheten är den viktigaste grundpelaren i republikens bygge. Högern säger till 53 procent att friheten är viktigast. Det intressanta är hur folk motiverar att friheten inskränkts och ojämlikheten ökat. Bland alla medborgare är bilden också entydig. Friheten, jämlikheten och broderskapet sitter trängre i dag i Frankrike än tidigare. Den kritiska analysen är generellt mer framträdande bland vänsterväljare än bland högerväljare.  Orsaken till att fransmännen generellt anser att den franska revolutionens grundpelare sviktar är främst den ekonomiska krisen.

De fransmän som upplever att friheten inskränkts hänvisar i första hand till att det blivit fler och fler restriktioner i samhället som rökförbud i allmänna lokaler, krav på att äta mer frukt och grönsaker, sporta och så vidare. Vi skulle kunna säga att det rör sig om inskränkningar i den ansvarslösa njutningen, något som är centralt för många fransmän. Högt på listan över frihetsinskränkningar är också hastighetskontrollerna på vägarna. De har blivit fler och ses av många som negativt. En traditionell synpunkt på medias koppling till den politiska och ekonomiska makten kommer också fram tydligt i undersökningen. Fransmän har aldrig haft särskilt stor tilltro till public service oavhängighet gentemot staten och det är dessvärre en uppfattning som det finns alla skäl att hålla fast vid.

En mindre del av de franska medborgarna (13 procent) tycker att friheten ökat. De nämner i första hand internet som ett instrument för ökad frihet men också att antalet tabun minskat. Homosexuella kan känna ökad frihet, det är lättare att skiljas och få abort.

De fransmän som menar att ojämlikheten ökat hänvisar i första hand till att löneskillnaderna ökat och att arbetsmarknaden med osäkrare arbetsvillkor bidrar  till ökad ojämlikhet. I fallande grad hänvisar fransmännen till att ojämliheten beroende på hudfärg ökat, handikappade får det sämre. Orättvisor kring nationalitet, familjebakgrund, ålder och kön bidrar till att öka ojämlikheten, säger en del men långt ifrån lika många som de som hänvisar till ekonomi och arbetsmarknad.

De fransmän som tycker att jämlikheten ökat  (6 procent) tycker att de handikappade fått det bättre och att skillnaderna mellan folk med olika kön och olika hudfärg minskat. Ungefär lika många i denna grupp tycker att löneskillnaderna minskat.

Nästan två av tre fransmän menar att broderskapstanken minskat i landet och bara 8 procent tycker att den blivit starkare. Det är den ekonomiska krisen som gör att människor i ökad utsträckning i första hand tänker på sig själva, menar många.

Jämlikheten är den fråga där människor har upplevt den största negativa utvecklingen. Det är också här som skillnaden i bedömning är störst mellan vänster- och högerväljare. Ojämlikheten uttrycks enligt undersökningen mest kring löner och andra villkor på arbetsmarknaden. Det är typiskt för den politiska debatten i Frankrike att orättvisorna kring kön och etnicitet inte alls spelar samma roll när fransmän ska lista områden där de upplever ojämlikheten som störst. Omedvetenheten om de strukturella problemen på dessa områden är ännu mer påfallande än i Sverige.

Sverige nämns oftare än man skulle kunna tro i den franska inrikespolitiska debatten. Det är ofta i smickrande   ordalag ungefär som när svenskar talar om franskt mode eller viner från Bordeaux. Det är som om Frankrike vore bra på njutning och Sverige på sjukförsäkringssystem.

Det är främst vänstern som hyllar Sverige men det de hyllar har de aldrig förmått införa i sitt eget land när de haft den politiska makten.  Igår kväll satt socialisten Manuel Valls i det populära underhållningsprogrammet On n´est pas couché (ung: Vi har inte gått och lagt oss än) och hyllade Sverige för sina välfärdssystem. Han fick omedelbart på nöten av de två utfrågarna som på franskt vis himlade med ögonen. Den ene undrade om det är så bra med Sverige eftersom ”landet har världens högsta självmordsfrekvens” och den andre suckade över att ”de har väl inget annat för sig när det är så kallt däruppe”. Och Francoise Hardy, den numera vithåriga popsångerskan från 60-talet, som fanns i studion för att göra reklam för sin nya skiva konstaterade att ”det är nog inte så bra i Sverige. Staten lär ha varit nära att gå i konkurs så regeringen minskade offentliga sektorn till hälften”. Allt detta fick stå oemotsagt eftersom ingen riktigt visste om skrönorna var sanna eller falska. Manuel Valls tyckte ändå att ”det är typiskt franskt att kritisera andra länder”.

Det är inte så, normalt sett, att fransmän bara kritiserar andra länder och framhäver sig själva. Den politiska debatten handlar snarare om nervösa jämförelser med andra och främst USA. Frankrike vill vara en stormakt och jämför sig därför med den stormakt som i varje fall tills nu när Kina etablerar sig på världsarenan har varit den enda riktiga dominanten på världsscenen. Efter USA kommer några andra länder som Tyskland och de skandinaviska länderna. Någon enstaka gång också England som däremot alltid beskrivs som ett katastrofalt land.

Vänstern lyfter fram Sverige för dess välfärdspolitik. Det är en gammal bild som de franska socialisterna levererar och som inte innehåller några beskrivningar om regeringsskifte och förändringar i arbetsmarknadsregler och försämringar för sjuka. Ändå är bilden av Sverige bland vänsterns intellektuella positiv därför att hela vårt välfärdssystem anses mer enhetligt. Denis Olivennes, en känd vänsterdebattör, konstaterar i tidningen Le Nouvel Observateur att Frankrike har tio olika statliga pensionssystem medan Sverige har ett enda. Ersättningarna är också olika från grupp till grupp. Här handlar det alltså inte bara om pensionsnivå efter inkomst under den yrkesaktiva tiden. Och Olivennes beklagar sig också över att alla sociala system byggs upp genom lagar och förordningar, inte genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.

För Olivennes och för Ségolène Royal i valrörelsen om presidentskapet 2007 skulle mer av överenskommelser på arbetsmarknaden skapa en lugnare atmosfär. En enhetligare skattepolitik skulle vidare leda till ökad jämlikhet. Här är Sverige alltså en förebild.

Det är svårt för fransmän i allmänhet att se att socialisterna har en rättvisare politik än högern. Socialisterna stöder olika fackliga aktiviteter som ofta går stick i stäv med konkurrerande fackliga organisationers krav vilket leder till att ojämlikheten mellan olika arbetargrupper ökar istället för minskar. Det är inte konstigt att många till slut anser att samhället är och förblir orättvist och det gäller att sko sig så mycket som möjligt på den stat som ingen kan lita på, på de fackliga företrädare som bara har partsintressen för ögonen och överheten i stort som njuter av ett lyxliv som vanliga fransmän knappt kan drömma om.

Manuel Valls och Denis Olivennes skulle i fransk mening kunna kallas för socialdemokrater. Detta ord står för en liberalare syn på ekonomisk och social politik där staten minskar sitt inflytande och där bilden av den svenska modellen med ansvarstagande arbetsgivare och fack tar över en del av statens inflytande. Socialdemokraterna inom PS tror inte som många av deras partikamrater som finns längre ut på vänsterkanten att det går för staten att till exempel förbjuda företag att lägga ner olönsam verksamhet. Många socialister – och även en del gamla gaullister – ser framför sig en ganska statisk arbetsmarknad där arbete är en rättighet och företagen inkorporerade  i en stabil fransk nations struktur. Företagen ska tjäna samhället, inte tvärtom.

Socialdemokraterna har hittills aldrig kunnat erövra makten inom socialistpartiet även om Ségolène Royal delvis har sådana drag. Martine Aubry som är den nuvarande generalsekreteraren för partiet är inte socialdemokrat. Socialdemokratiska idéer har liten resonnans i  basen för detta parti, bland de så kallade militanta. Socialdemokrater är snarare de som gått fina skolor och lärt sig engelska och tagit intryck av den anglosaxiska världen. Typiskt för denna grupp är Dominique Strauss-Kahn som var finansminister i den senaste socialistregeringen (1997-2002) och som i dag är chef för Internationella valutafonden i New York.

Vänstern behöver för sin propaganda bra förebilder som kan visa på en positiv skillnad gentemot det Frankrike som regeras från höger. Sverige ligger lagom långt borta så att ingen riktigt vet hur förhållandena egentligen ter sig. Dessutom har Sverige historiskt sett ett gott rykte när det gäller rättvisa och jämlikhet. Ryktet lever om än inte i överensstämmelse med  verkligheten. Men det kanske inte gör så mycket.