oktober 2010

Denna vecka fortsätter strejkerna i Frankrike mot pensionsreformen. Den behandlas nu i senaten som också måste godkänna förslaget sedan nationalförsamlingen röstat ja för ett par veckor sedan. Ingen räknar med annat än att förslaget går igenom. Nicolas Sarkozy har bra kontroll över sina representanter i majoriteten. Ett tillbakadragande av förslaget skulle också visa på politisk inkompetens. Men motståndet på gatorna växer.

Igår tisdag slogs rekordet för deltagare i demonstrationerna mot pensionsreformen. Siffrorna från polisen och de demonstrerande organisationerna skiljer sig som alltid mycket. Polisen bedömer antalet till uppemot 1.5 miljoner. Detta är en imponerande siffra om man betänker att det redan förekommit flera stora demonstrationer och att reformen redan klubbats i nationalförsamlingen. Igår var också fler unga, studenter och gymnasister, ute i demonstrationstågen.

Strejkerna var också omfattande med störningar i buss, tunnelbana och tåg. Denna gång utsträcks strejken mer än en dag vilket är ovanligt. En andra stor strejkdag är utlyst till lördag men på grund av framgången igår tänker sig nu de fackliga organisationerna försöka sig på att hålla ut hela veckan. Blir det framgångsrikt fortsätter strejkerna även nästa vecka.

Strejker i Frankrike stör men lamslår sällan samhället. Ett minimum av transportmedel är alltid i gång. Medborgarna i de större städerna får räkna med att vänta längre på perrongerna, trängas mer inne i tåg och bussar och bli försenade till sina jobb.

Pensionsreformen anses av de flesta fransmän vara orättvis eftersom de lägst utbildade nu får betala för sin pension med avgifter under fler år än tidigare medan de högutbildade som lämnar universiteten fem-tio år senare kommer lindrigare undan. Ilskan har inte minskat utan ökat. Reformen är mer hatad i dag än för ett halvår sedan. Den anitauktoritära och revolutionära glöden börjar nästan kunna liknas vid en brand.

Regeringen och Sarkozy följer förstås detta med spänning. Presidenten kallade igår kväll till sig sin utbildningsminister Luc Chatel för att få en förklaring till varför nu också studenter och gymnasister engagerat sig i motståndskampen.

De närmaste dagarna avgör om reformen kan genomföras eller om regeringen tvingas till koncessioner eller till att helt dra tillbaka reformen. Ett föga troligt scenario men i Frankrike kan allt hända.

I Sverige har vi haft val och alla väntar nu på Fredrik Reinfeldts nya regering som ska presenteras i nästa vecka. I Frankrike sker en ombildning som skulle ha kommit i våras efter det usla resultatet för den politiska majoriteten i regionalvalen men som kommer nu i höst istället. Tror alla. Men när?

De franska politologerna grubblar och grälar om tiden för ombildandet och hur den nya regeringen kommer att formas rent personellt. Nicolas Sarkozy har dröjt med ombildningen därför att våren blev så stökig. Pensionsreformen stötte på hinder och skandalerna runt Liliane Bettencourt och ministern Eric Woerth hindrade honom. Nu är pensionreformen i princip i hamn och alla har glömt turerna kring de olagliga penningtransaktionerna från Bettencourt till Sarkozys parti, UMP. Men ombildningen är ändå ett komplicerat pussel att lägga.

En ny regering måste vara allmänt regeringsfähig och klara att ta sig förbi de politiska blindskären fram till valen 2012. Samtidigt måste regeringen präglas av nytänkande så att människor vågar satsa på samma regeringsmajoritet i ytterligare fem år. Fransmän vill ha förändring i den meningen att det nuvarande  tillståndet alltid uppfattas som mer eller mindre en katastrof. När svensken ropar på trygghet och samma gubbar och gummor i ledningen ropar fransmännen på nya kvastar som äntligen ska göra Frankrike till ett acceptabelt land att leva i.

Premiärministern Francois Fillon kommer att avskedas. Därom är alla säkra. Fillon har redan distanserat sig från sin chef. Hans ställning är ändå stark bland de traditionella högerpolitikerna och väljarna. Långa tider har han varit populärare än Sarkozy. Han är prydlig, okontroversiell i sin allmänna konservatism och gör sällan utspel som hotar eller förvirrar. Vem kommer att ersätta honom? Många tror på Jean-Louis Borloo. Han är ledare för det så kallade radikala partiet, en tveksam benämning på ett parti som sedan länge regerar med högern men ändå… Borloo har varit miljöminister sedan 2007. Hans departement har blivit totalt överkört i år av Sarkos nya antiekologiska linje – som uppstod efter förlusten i regionala valen i år – men Borloo har en förmåga att alltid komma ner på fötterna. Evigt leende och evigt smuttande på sina drinkar tricksar han sig fram mot makten. Presidenten gillar honom. Han tar heller inte strid. En smygis i politiken helt enkelt.

Det finns andra kandidater men de är omöjliga på olika sätt. Jean-Francois Copé har högre ambitioner. Många skulle bli förvånade om han inte blir president 2017. Han har redan börjat distansera sig lite lagom från presidenten för att ha spelutrymme för sina stora ambitioner. Han skulle inte heller själv vilja förknippas för mycket med Sarko nu två år före ett val. Christine Lagarde är en duktig ekonomiminister men verkar mer teknokratisk än politisk och faller bort. Sarkozy har också en politisk bulldozer vid sin sida, generalsekreteraren i partiet Xavier Bertrand. Han blir aldrig president och ser säkert själv att en roll som premiärminister skulle bli  toppen på hans karriär. Han kan göra regeringen till en kamporganisation för omval av Sarkozy. Frågan är om väljarna gillar det.

Det finns förstås fler kandidater. Frankrike saknar inte män och några kvinnor som har stora egon, gigantiskt maktbehov och samtidigt utbildning och kompetens för ett uppdrag som premiärminister. Problemet för Sarkozy är att flera av dessa personer inte i dag vill förknippas med presidenten som har så uppenbara problem med väljaropinionen. Hellre avvakta lite i skymundan och sedan skaffa sig en plats i solen när Sarko inte längre lägger en stor skugga över dem eller någon annan tar över som högerns ledare.