Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill

• april 15, 2011
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Knut Ståhlberg är en äldre distingerad herre som fortsätter att glädja sin trogna läsekrets med nya böcker om europeisk nutidshistoria med särskilt fokus på Frankrike. Två kära ovänner (Norstedts) heter hans senaste – jag vill inte säga sista – bok och handlar om relationen mellan Charles de Gaulle och Winston Churchill.

Det är sju år sedan Knut Ståhlberg kom ut med sin de Gaulle-biografi och den blev med rätta hyllad. Hans bok om relationen mellan de Gaulle och Churchill är både vederhäftig och vital. Han har grävt i arkivmaterialet och lusläst statsmännens memoarer. Han avslöjar båda när de uteslutit besvärande fakta från sina egna levnadsteckningar. Churchill gör sin brittiska version och de Gaulle sin franska av andra världskriget. Det är fascinerande att följa hur mänsklig värme mellan två giganter i den europeiska 1900-talspolitiken växer men också försvagas och nästan förbyts i total iskyla när maktfrågan ställs på sin spets. Vid slutet av kriget förenas de på nytt och deras ömsesidiga respekt går det aldrig att ta miste på.

Den som starkt bidrar till att försvaga de Gaulles och Churchills vänskap och pakt är Roosevelt. Den amerikanske presidenten har intressen för sitt land i Nordafrika som är gamla franska besittningar. Han är, visar Ståhlberg, påfallande välvillig mot Pétain och Vichyregimen och avvisar de Gaulle både som möjlig samarbetspartner och som människa.

Chruchill framstår i Ståhlbergs berättelse som påfallande följsam mot den amerikanske presidenten. Han kallar sig själv löjtnant i förhållande till sin storebror på andra sidan Atlanten. Konflikterna med de Gaulle ökar när USA går in i kriget. Churchills kalla bedömning är att USA är en viktigare partner än de Gaulle för Storbritannien när  landet ska positionera sig maktmässigt i efterkrigstidens Europa. Det är förstås en rimlig bedömning. Men ledaren för det kämpande Frankrike är en synnerligen slug maktspelare och har stöd också inom det brittiska väldet. Särskilt starkt stöd har han av utrikesminister Eden men också av diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan.

Det är inte svårt att ana var Ståhlberg har sina sympatier även om hans skildring av Churchill är både inkännande och nyanserad. Det galliska blodet kokar också hos författaren när de Gaulle kallas till ett förnedrande möten med Roosevelt och Churchill, särskilt ett  i Casablanca. Belåtet konstaterar han att de Gaulle aldrig viker en tum från sina principer. Halsstarrig, sa nog många amerikaner både när det begav sig och många gånger senare. Churchill är vid flera tillfällen under åren 1942-44 beredd att kapa alla band med de Gaulle. Författarens beundran för det kämpande Frankrikes ledare anar läsaren på rätt många ställen i boken.

För alla frankofiler är alltså Knut Ståhlbergs berättelse om de två kära ovännerna en rätt angenäm läsning. Den franska motståndsrörelsens principfasthet och mod imponerar. de Gaulle var en stor ledare och särskilt stor i motgång.