Politisk höst i Paris

Politisk höst i Paris 150 150 Tomas Lindbom

En och annan parisare dröjer sig fortfarande kvar några dagar i värmen i sydfrankrike men i veckan börjar skolor och universitet sitt arbete och arbetsplatserna fylls på nytt av dem som i dessa arbetslöshetstider har ett jobb att gå till. Hösten har kommit också till Frankrike och därmed de politiska aktiviteterna.

Det pirrar redan i alla som med passion deltar eller följer den inrikespolitiska debatten. Den 22 april 2012, fjorton dagar efter påskdagen, genomförs den första valomgången till nästa presidentval. De två bäst placerade går vidare till en andra valomgång. Den 6 maj avgörs vem som blir Frankrikes president för en kommande femårsperiod. I anslutning till presidentvalet, den 10 och 17 juni, genomförs också val till nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet, en motsvarighet till den andra kammaren i den gamla  svenska riksdagsordningen. Den nyvalda presidenten utser själv premiärminister och, i samråd med honom eller henne, regeringsledamöterna.

Fransk politik är oförutsägbar. Det enda vi observatörer vet är att det inte  blir som vi tror. Det var länge osäkert om dramat kring Dominique Strauss-Kahn skulle förändra planeringen av socialisternas primärval i höst och de olika affärerna runt President Sarkozy kan alltid leda till oväntade förändringar kring hans person och deltagande i nästa val.

Nu verkar dessa frågetecken ha rätats ut. Socialisterna genomför sitt primärval i två omgångar, den 9 och 16 oktober och med sex kandidater varav en representerar en vänsterliberal gruppering utanför socialistpartiet. Ingen betvivlar att Nicolas Sarkozy avstår från att kandidera. Ingen kommer heller att utmana honom. De högerpolitiker som drömmer om presidentmakten bidar sin tid och ställer in sig på valet 2017 då normalt Sarkozy, efter två valperioder,  inte kan ställa upp.

I dagsläget står striden mellan tre block: socialisterna, UMP (=regeringsmajoriteten) och Nationella fronten med Marine Le Pen som ledare. Företrädare för andra grupperingar som de gröna, olika vänstergrupperingar och centerns kandidater kommer rimligen att slås ut i första valomgången och får välja att stödja en annan kandidat i den andra valomgången.

Osvuret är ändå bäst. Nicolas Sarkozy är personligen orolig för  Jean-Louis Borloo, ledare för det radikala partiet och tidigare miljöminister i hans regering. Borloo kandiderar som ett borgerligt mittenalternativ. Sarkozy lär inte tro att Borloo går vidare till andra valomgången men han kan genom sin position i mitten plocka tillräckligt med röster för att försvaga Sarkozys ställning i valet  och  bana väg för Marine Le Pen. Det vore förstås en kandidat om Le Pen och inte Sarkozy går vidare till en andra valomgång.

Inom UMP råder i dag en nervös stämning. Persongrälen avlöser varandra. Presidenten lär vara mer än vanligt stingslig. Hans kontrollbehov är uppenbarligen enormt och han straffar medarbetare som inte dansar efter hans pipa.

De senaste två åren har han också rensat ut många av sina gamla regeringsledamöter och det har nästan uteslutande rört sig om dem som ligger politiskt mer  i mitten. De tidigare vänsterpolitikerna som utrikesminister Bernard Kouchner och Fadela Amara, minstern för förorterna, har lämnat liksom Rama Yade, en ung, begåvad men bångstyrig minister som nu istället slutit upp bakom Jean-Louis Borloo. Sarkozy har inte kunnat bibehålla bredden i sin regering. Amara och Yade har båda invandrarbakgrund och de har offrats. Rachida Dati, sprungen ur en fattig algerisk familj, var justitieminister men har också lämnat regeringen. Däremot har Claude Guéant utnämnts till inrikesminister. Guéant anses representera den hårdföra högern inom UMP. Som inrikesminister med polisfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna, garanterar han en hårdför linje gentemot de marginaliserade förorterna. Det räcker med att se hans blick på fotografierna för att förstå att han inte använder silkesvantar för att ta itu med brottsligheten. Den förre inrikesministern, Brice Hortefeux är nu placerad i presidentpalatset som ansvarig för valrörelsen. Sarkozys egen knähund tillhör också högerflygeln inom UMP.

I socialistpartiets ledning råder också nervositet. Primärvalskampanjen mellan främst tre kandidater, Francois Hollande, Martine Aubry och Ségolène Royal, riskerar att leda till uppslitande strider som försvårar uppslutningen kring den som till slut segrar. Francois Hollande leder i mätningarna och får därför ta emot knivhugg i ryggen från de andra kandidaterna. Ségolène Royal och Martine Aubry frågar båda retoriskt om någon minns en enda fråga där han spelat en viktig politisk roll under sina trettio år  av politisk verksamhet, bland annat tio år som generalsekreterare för Parti Socialiste.

En politisk höst av primärval och uppladdning hos alla partier och kandidater kommer att följas av en nervig vinter och en garanterat het vår när valrörelsen drar igång på allvar. Fransk politik är som sagt oförutsägbar. Vad kommer Marine Le Pen att göra? Kan de grönas kandidat Eva Joly skaka om i balansen mellan UMP och socialisterna? Och så förstås – vad gör DSK?

Dominique Strauss-Kahn återvände häromdagen till sin magnifika våning vid Place des Vosges i Paris. Han möttes på flygplatsen Charles de Gaulle av ett stort uppbåd journalsiter och fans till honom och sedan kördes han i bil med tutande sirener och motorcykeleskorter mot huvudstaden. Det råder ingen tvekan om att DSK inte har tänkt att leva i det fördolda efter händelsen i New York. Han har större ambitioner än så. Nervositeten i det socialistiska högkvarteret på Rue Solférino är begriplig. Går det att tukta DSK och vad händer om han ger sig in i valrörelsen och börjar dela ut ros och ris till de olika kandidaterna. Eller än värre: Börjar ställa krav på egen medverkan!

Fransk politik är oförutsägbar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.