Sarkozy på gång…

• februari 16, 2012
• Tomas Lindbom
• 3 comments

Nu är han på gång. Han har ett avstånd till sin huvudmotståndare Francois Hollande på mellan 3 och 4 procent i opinionsmätningarna. Han representerar högern i ett land där merparten av väljarna röstar höger eller moderat center. Han är tävlingsmänniskan som är bäst när han slår underifrån. Mer av politiker än statsman men med fördelarna av att vara statsman – en roll som alltid ger extra röster i ett val. Nicolas Sarkozy blir farlig i valrörelsen och mycket talar för att han går om sin huvudkandidat när knopparna brister i de parisiska boulevardernas plataner om någon månad.

Igår kväll deklarerade Frankrikes president officiellt att han ställer upp för omval i presidentvalet i vår. Han gör det efter en sällsynt svår och delvis misslyckad mandatperiod. Han har varit nere på en så låg nivå i opinionsmätningarna att han räknats ut i förtid. Han har också väldigt sent insett att hans huvudmotståndare Francois Hollande inte är någon enkel konkurrent. Hollande har tidigare knappast hotat någon. Vänlig och jovialisk, en kompromissernas man som i tio år med hygglig framgång hållit ihop ett spretigt socialistparti i sin egenskap av dess generalsekreterare. Ändå inte en politiker som Sarko borde behöva oroa sig över.

Det har senare visat sig att alla skeptiker – inklusive den sittande presidenten – har haft fel. Hollande har förberett sig minutiöst inför rollen att försöka bli president. Han har sedan de socialistiska primärvalen i höstas uppträtt som en samlande landsfadersgestalt. Han passar för den rollen och franska folket har ropat efter en samlande figur efter fem år med en ledare som i ovanligt hög grad påmint om en buspojke i kostym, med sitt infernaliska leende, sina fräcka kommentarer om vänner och fiender, höga som låga i samhället.

Vi är många som ändå trott att Sarkozy skulle  komma tillbaka och vinna valet 2012. Jag tillhörde dem som under krisåret 2011 när Sarko hängde på ringrepen ändå trodde att han skulle kunna göra come back. Men för några månader sedan ändrade jag mig. Hollande imponerade i sin roll. Han hade ett program att presentera och han ingav hopp. Han visade och visar fortfarande att han är en stark kandidat och en kandidat som det kloka Frankrike borde välja. Landet är trots allt i kris och behöver en samlande, mogen ledare.

Men ändå… Nu koommer vibrationerna från 2007 tillbaka. Mannen som bärs fram av det konservativa, rurala Frankrike. Som kan lita på merparten av Marine Le Pens väljare i en andra valomgång. Som får stöd av de franska katolikerna.Som ändå kommer att stödjas av merparten av Frankrikes alla småföretagare och många ungdomar som drömmer om mer frihet i ett reglerat land med stela statliga regler och förordningar.

Varför då Sarkozy? Han är en slyngel för katolikerna men inte kan de rösta på en socialist. Han är en man av etablissemanget för Le Pens väljare av arbetare och lägre medelklass men inte kan de rösta på en socialist som kräver rättvisa åt invandrarna. Han är en traditionell fransk politiker som gärna reglerar och begränsar företagens manöverutrymme, inte minst när de vill etablera sin verksamhet utomlands och friställa personal som bor i Frankrike. Men inte kan företagarna rösta på Hollande.

Jag återvänder till det faktum att Frankrike normalt röstar höger. I en andra valomgång räcker inte rösterna normalt  för den socialistiska kandidaten. Det måste till ett starkt missnöje med högerns kandidat för att vågskålen ska tippa åt vänster. Enligt opinionsmätningarna är nu var fjärde väljare beredd att rösta på Sarkozy i första valomgången. Men det finns många röster att hämta på hans högerflygel bland Nationella frontens väljare. Mittens rike är också stort. Bayrous och de Villepins väljarbas består inte av några socialister.

Dagens mätningar ger fortfarande Hollande ett klart försprång i en andra valomgång men Sarko har precis börjat sin valrörelse. Han har många kort i rockärmen att slänga ut under de kommande veckorna och som kandidat kommer han att tala om framtiden och inte om de fem år han har bakom sig.

Det blir en hård valrörelse och ett spännande val. Ingen kommer att vinna med stora siffror. Men en kandidat som redan är president, som är otroligt stark i strid och som kan luta sig mot det konservativa Frankrike genom sina åsikter och mot många oppositionella genom sin karaktär har alla möjligheter att vinna valet.

Han har redan sagt det.”Jag är antisystemets kandidat” Det låter absurt men ser vi honom i en talarstol eller ute bland arbetare på fabriker så är det möjligt att förstå. Kroppsspråket tillhör inte eliten. Det gör bara hans agenda, dold under valrörelserna men väldigt öppen att läsa när han väl fått sitt mandat –  att utöva makten över nationen.