Monthly Archives :

oktober 2013

Det gammalmodiga Frankrike
Det gammalmodiga Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Jag stämmer träff med en av mina vänner i Paris. Han har bott här i över ett decennium och får i dag räknas som mer fransk än svensk. Vi möts på restaurangen Pramil på rue Vertbois i den norra delen av Marais, ett av Paris mest charmiga kvarter med ett livligt kulturliv och flera fina restauranger. Ägaren, en man i den övre medelåldern, går omkring i vit kockmundering och visar upp en ståtlig mage. Han har njutit av livets goda, det kan vi se på kroppsomfånget. Och vi njuter av hans kök som är klassiskt franskt och mycket välsmakande. För 33 euro äter jag en trerätters middag bestående av en kaka gjord på blomkål (!), havsaborre med auberginer och oliver samt en hallonkaka till efterrätt. Varje rätt är värd kontemplation. Du äter och talar om vad du äter. Maten är värd det.

Varför är Frankrike så gammalmodigt? Jag frågar min vän som dagligen analyserar det franska samhället i sin yrkesroll som skribent och föreläsare. Vi har båda läst om de senaste händelserna  i Bretagne där grisbönder bränt bilar och på det skarpaste bekämpat regeringens förslag om att införa en miljöskatt på miljöovänliga transporter. Reaktionerna har blivit så starka att regeringen igår beslöt att dra tillbaka förslaget. Inte definitivt men i varje fall på obestämd framtid. Det är för övrigt det sjunde skatteförslaget som regeringen dragit tillbaka eller omarbetat efter sitt tillträde för arton månader sedan, enligt dagstidningen Le Monde.

En regering ska vara stark för att få igenom nya reformer i landet om dessa reformer hotar någon stark intressegrupp i landet. Bönderna har hållits under armarna av rikliga EU-bidrag i decennier och deras jordbruk moderniseras inte i samma takt som i länder som Tyskland, Danmark och Sverige. Enligt analytiker på området blir det en kollision mellan böndernas höga kostnadsläge och den förhållandevi låga sofistikeringsnivå i både tillverkningsmetoder och  i de produkter som tillverkas. Det går inte att producera som länder i Asien och sälja varorna till betydligt högre priser. Kedjan med mellanhänder lär också fördyra.

Nu gäller det inte bara jordbruket. Frankrike har samma problem med bilindustrin. Frankrike sitter fortfarande fast i sitt centralistiska tänkande, säger min vän vid matbordet. Kanske är det bara Tyskland i Europa som har förutsättningar att producera bilar men fransmännen kan inte släppa tanken på att äga bilfabriker. Regeringen fortsätter att pumpa in pengar i en industri som inte längre är lönsam.

Frankrike lyckas fortfarande producera lyxartiklar – där finns en efterfrågan från kunder inom och utom landet – och att tillverka tåg och flygplan. I övrigt ser det mörkt ut. Men Frankrike har självbilden av att vara ett stort industriland och bränner miljarder på att upprätthålla den bilden.

Bakom de klassiska liberala argumenten om för hög företagsbeskattning och rigid arbetsrätt finns en viss men ändå begränsad substans. Ett land som Sverige har kunnat förena hög välfärd och trygghet för människor med god lönsamhet i företagen. Snarare är det oförmågan i Frankrike att förändra produktionsinriktning, släppa på protektionismen och skapa en bättre samverkan mellan fack och arbetsgivare. Det finns i landet en misstro mot förändringar som är direkt hämmande för näringslivets utveckling och en modernisering av den offentliga sektorn.

I Sverige pågår debatten om farorna med alltför mycket bruk av mobiltelefoner. Föräldrar ser inte sina barn utan bara sina sms och facebooksidor. Det slår mig när jag åker tunnelbana i Paris att nästan ingen har sin mobil framme. En middag med en fransman avbryts inte av att det piper i hans telefon och att han måste läsa om vad hans vänner gör för ögonblicket.

Jag pratar om utbrändhet med en fransman som sitter på en chefspost på en av de stora bankerna. Han läser aldrig jobbmail hemma på kvällarna eller under helgen. De flesta yrkesarbetande har inte ens tillgång till sina jobbmail utanför arbetsplatsen. Tänk vilken efterblivenhet i fråga om uppkoppling och tillgänglighet. Men denne fransman kan heller inte peka på några fall av utbrändhet i hans omgivning på jobbet eller i vänkretsen. I Sverige är utbrändhet ett allvarligt problem.

Fransmännen har mobiler och facebooksidor men deras liv kretsar inte kring dessa fenomen. Jag återvänder till min vän på restaurang Pramil. Det franska köket som vi avnjuter har tusentals rätter och ännu fler varianter på temat. Men det är klassiskt. Vi känner igen dess grundkoncept och de så kallade etniska restaurangerna i stan är ändå på marginalen. Bagerierna serverar samma onyttiga baguetter som alltid och det är nästan omöjligt att få tag på rågbröd i denna stad.  Kaffet smakar som det alltid gjort – illa – och du får gå kilometer i huvudstaden för att få tag på en latte.

Listan kan göras hur lång som helst. Frankrike är gammalmodigt och traditionellt i många avseenden men då måste man jämföra med länderna norrut i Europa. Och det gör franska analytiker av samhällsfrågor i dag. Alla talar bara om Tyskland och ibland om USA, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

Det måste samtidigt säga: Förändring är inte alltid bra och många gånger kan jag verkligen i den franska miljön. Tänk så skönt att min vän och jag nu suttit i tre timmar till bords på Pramil och ingen av oss har ens haft tanken på att ta fram våra mobiler. Nu betalar vi, reser oss från bordet och går ut i Parisnatten. Vi gör en snabb koll på våra telefoner men stoppas snabbt ner dem igen. Vi har faktiskt några ämnen ytterligare som vi måste avhandla innan han springer ner i tunnelbanan och jag promenerar mot min bostad.

Arbetslösheten ökar men tillväxten är 0
Arbetslösheten ökar men tillväxten är 0 150 150 Tomas Lindbom

Det ser fortsatt bekymmersamt ut för den franska ekonomin. Det står klart när septembersiffrorna har redovisats. Arbetslösheten under en månad har ökat med 60 000 personer, nu till den obehagligt höga siffran 3 300 000. Tillväxten däremot står och stampar kring 0. Hur ska ett land kunna minska sin arbetslöshet när företagen inte producerar tillräckligt eller snarare säljer för dåligt. Exporten har varit ett stort franska problem i tio år. Och den inhemska konsumtionen har stagnerat. Människors köpkraft bara minskar. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att Frankrikes kris består och snarare förvärras år från år.

Francois Hollande står i skottgluggen för all den kritik som kommer från såväl företagare som fackliga organisationer, den politiska oppositionen till höger och till vänster och medborgarna i största allmänhet. Häromdagen förklarade presidenten -för vilken gång i ordningen kan vi inte minnas längre – att hans politik ligger fast, att det vänder kring årsskiftet men att han och hans regering varje dag arbetar för högtryck på att förändra situationen till det bättre.

Denna positiva inställning är förstås nödvändig för en regering men är den trovärdig? Ekonomer menar att det går att tillfälligt minska arbetslösheten genom olika statliga stödinsatser och det görs. Det kan alltså möjligtvis bli en liten minskning av arbetslösheten om några månader. Men få eller inga tror att den blir bestående. Regeringen vågar inte förändra politiken drastiskt och med små justeringar lär inget hända. Vänsteroppositionen kräver att åtstramningspolitiken avskaffas. Låt underskottet växa om nödvändigt. Det viktiga är att ge människorna i landet större ekonomiskt svängrum för att kunna konsumera. Satsa på företagen, säger företagarna och de liberala ekonomerna. Stäng gränserna, säger Marine Le Pen som också förordar en återgång till francen.

Hollande och hans regering vågar inte överge målen att minska underskottet eftersom den då får hela EU och finansvärlden emot sig och det skulle äventyra landets ställning. Regeringen kan inte sänka skatterna och avgifterna för företagen och liberalisera lagarna som reglerar till exempel uppsägningar. Då skulle den undergräva det sista som finns av förtroende i de egna leden. De kan förstås inte heller ansluta sig till en protektionistisk linje som Nationella fronten och vissa på yttersta vänsterkanten kräver. Det vore ren självmordspolitik för landet.

Hollande och hans regering gör som Sarkozy och tidigare regeringar. Försöker balansera mellan de olika positionerna. Inta en moderat mittenlinje och hoppas på en konjunkturökning i Europa. Frågan är vad Francois Hollande säger till sina väljare om arbetslösheten fortsätter att öka också de första månaderna 2014. Då har hans löfte om bättre tider för fransmännen inte infriats. Då står han där med historiens sämsta opinionsstöd och en ytterligare förvärrad ekonomisk kris.

Hollande och hans socialistiska regering har gjort en del bra saker. Framförallt har den skapat förutsättningar för samtal mellan fack och arbetsgivare. Dessa samtal har lett till flera viktiga avtal som gjort situationen på arbetsmarknaden mindre explosiv och hindrat många olönsamma strejker. Den har inrättat en stor bank, till hälften statlig och till hälften privat (Bpi France) , med goda ekonomiska förutsättningar att stödja lovande industriprojekt i landet, både på nationell och regional nivå.

Frankrike befinner sig i en strukturell ekonomisk kris. Landet har svårt att moderniseras. Visst finns det anledning att vara skeptisk mot en del av näringslivets krav på avregleringar som leder till en otryggare arbetsmarknad för de anställda. Men det hindrar inte att landet har en övertung offentlig sektor. Det kan inte vara effektivt med 30 000 kommuner. Många offentliganställda har anställningsvillkor som vida överstiger den nivå som fransk ekonomi tål. Hela den offentliga verksamheten är så in i detalj reglerad att den kväver möjligheterna till utveckling för de anställda i lika hög grad som för myndigheterna och kommunerna i sig.

Många insiktsfulla bedömare i Frankrike brukar sammanfatta sin kritik mot de politiska ledarna med orden: ”Det saknas mod”. Frågan är hur långt landet ska löpa mot katastrof innan någon på allvar vågar utmana alla gamla regler och föreställningar och ge landet en chans att vitaliseras. Och måtte de politikerna inte komma från Nationella fronten.

Den monarkiska republiken gläntar på sina hemligheter
Den monarkiska republiken gläntar på sina hemligheter 150 150 Tomas Lindbom

Just nu pågår en mycket intressant dokumentärserie i tre delar på France 5, statstelevisionens mest intellektuella kanal. Den öppnar lite diskret på förlåten till en värld som vanliga fransmän aldrig får kännedom om. Vad händer när regeringen en gång i veckan, från kl 10 varje onsdag, träffar republikens president i Elyséepalatset. Dokumentären har inte kunnat avslöja så mycket men tillräckligt mycket för att vi tittare ska förstå på ett djupare plan hur sluten denna värld är.

Frankrike har i dag förmodligen världens starkaste president i en demokrati. Och denne president lever som en monark och ger fransmännen den pompa och ståt som den möjligen saknar från en guldbeprydd monark. Ett stort mått av hemligheter omsluter honom. Han – det har hittills bara varit män på posten – förväntas avgöra stora frågor där olika fraktioner inom regeringen eller parlamentet bekämpar varandra. Men han ska heller inte beblanda sig i de små frågorna. Ett aktuellt ärende som handlat om utvisning av en romsk ung kvinna har rört upp känslorna i Frankrike. Hollande tog ställning i frågan. Många menar att han som president inte skulle ha gjort det. Nu måste han i fortsättningen ta ställning i en rad olika sakfrågor som han i sin upphöjdhet inte borde befatta sig med. Han har en premiärminister och fackministrar i en regering som bör ta ansvar för det dagliga arbetet. Presidenten svävar i de högre luftlagren och visar vägen med ställningstaganden bara i de principiella frågorna. Francois Hollande klarar det inte riktigt och det gjorde inte heller Nicolas Sarkozy som kallades för hyperpresident. En ny tid med en allt intensivare mediabevakning och ständiga debatter i de sociala medierna tvingar lätt presidenten in i ett tillstånd av ständiga uttalanden.

Rådsmötena i Elyséepalatset på onsdagarna är strikt formella. Minstrarna träffas kl 9.30 i ett förrum till samlingssalen där de bjuds på kaffe och croissanter. Där småpratar de med varandra och ger också ibland varandra elaka kommentarer. Minstrarna tävlar ständigt med varandra om att stiga i respekt hos presidenten, hos varandra och hos allmänheten. Samtidigt får premiärministern audiens hos presidenten i dennes tjänsterum en bit ifrån.

Några minuter före 10 förs ministrarna in i samlingssalen av uniformerade tjänare som det finns gott om i presidentpalatset. Prick klockan 10 träder presidenten in i salen åtföljd av premiärministern. En av tjänarna med högre status ropar ut presidentens ankomst. Alla reser sig upp. Precis som i en fransk skolklass när läraren kommer in i klassrummet.

Alla har sina bestämda platser utefter de avlånga bordet. Alla är placerade i statusordning. I mitten sitter presidenten med premiärministern mittemot sig. Det berättas om hur Nicolas Sakrozy uppförde sig när Jacques Chirac var president och Jean-Pierre Raffarin premiärminister 2002-05. Sarkozy ansåg att han borde ha blivit premiärminister vid det tillfället. Han var dock placerad bredvid presidenten. När premiärministern hade ordet tilltalades presidenten av Sarkozy som oupphörligt viskade i presidentens öra. Detta för att störa Raffarin och för att presidenten inte skulle kunna  lyssna på Raffarins dragningar av olika ärenden. Det skulle i sin tur leda till att andra ministrar tänkte att ”om presidenten inte lyssnar på sin premiärminister beror det på att han inte bryr sig om honom. Kanske borde Sarkozy istället bli hans ersättare på posten.”

Under rådsmötena skickar ministrarna lappar till varandra. Det kan vara allt från att be varandra om personliga förmåner, kritisera varandra för utspel som provocerat eller för att skoja med varandra. Lapparna cirkulerar hela tiden. Alla följer med intresse vem som slutligen kommer att ta den och läsa den och om lappen kommer tillbaka med ett svar. De flesta ministrar lyssnar däremot förstrött på dragningarna. Det är viktigare att nå resultat med sina olika önskemål som framförs via lappar till någon kollega.Dessa lappar får inte passera presidenten. Han har rätt att läsa vad det står på lapparna och det är förstås inte så bra.

Fram tonar en bild av det monarkiska Frankrike. Alla ministrar som rör sig kring överhuvudet, presidenten, arbetar ständigt på att stärka sin ställning på andras bekostnad. Det går till och med så långt att vissa ministrar efter ett rådsmöte dröjer kvar extra länge i garderoben innan de tar på sig ytterrock och går ut till det väntande pressuppbådet. Kommer någon sent ut ur palatset kan journalisterna kanske tro att han eller hon haft ett privat samtal med presidenten.

Presidenten kan inte uppträda som en kamrat bland kamrater. Jacques Chirac hade svårt med detta. I början av sin mandattid kunde han hälsa på en vän i regeringen med ett kindpussande när han steg in till ett rådsmöte. Det måste han sluta med. Han kan inte heller säga du till sina gamla vänner. Alla tilltalar honom med ”Monsieur le president”. Allt beror på att han inkarnerar en institution. Han är inte längre Nicolas Sarkozy eller Francois Hollande. Respekten för konstitutionens  symboler är stark i Frankrike.

Franska folket störs om presidenter bryter mot denna ordning. Sarkozy ansågs för nonchalant mot republikens principer. Hollande liksom för övrigt den andra socialistpresidenten Francois Mitterrand, har trots allt varit bättre på detta. Det är en ödets ironi att högerpresidenterna förefallit vara mer folkliga än vänsterns.

Inget får läcka ut från rådsmötena på onsdagar utom de formella beslut som fattas. Regeringens talesman håller presskonferens och meddelar pressen besluten och kan också ge politiska kommentarer. I den nuvarande regeringen är det den unga Najat Vallaud Belkacem som också är kvinnominister. Det händer även att presidenten talar till pressen efter ett onsdagsmöte om någon mycket stor fråga behandlats.

Om det förekommit diskussioner, om några ministrar råkat i gräl ska det aldrig komma till allmänhetens kännedom. Nu har några historiska händelser uppdagats genom denna dokumentär. En minister för tio år sedan tog till och med bilder med en liten kamera när han satt på mötena. Strikt förbjudet förstås. Men nu har de visats i teve. Inga stora avslöjande men ändå. Stillbilder från rådsmötena. En chockerande öppenhet.

Sådan är rasismen… inom Nationella fronten
Sådan är rasismen… inom Nationella fronten 150 150 Tomas Lindbom

Det är viktigt att se att bakom de prydliga fasaderna är högerextra partier inte alltid rumsrena. Vem ska omvärlden tro på? Är han som svingar järnrör eller hon som kallar svarta politiker för apor representativa för sina respektive partier; Sverigedemokraterna och Nationella fronten? Eller är det istället de som styr partierna och säger att de inte är extrema, sexistiska eller rasistiska som vi ska tro på?

Ett nytt fall av skandalös rasism visar sig när en av ledamöterna i ett kommunfullmäktige i Frankrike på sin facebooksida lägger ut två bilder. Den ena föreställer en apa och den andra den svarta justitieministern Christiane Taubira. Under apan står det ”Vid 18 månaders ålder” Under bilden av Taubira står det ”Nu”. Politikern menar alltså att det går att likställa en svart person med en apa.

Politikern förklarar sig i France 2. Jag är inte rasist, förklarar hon. Jag menar att Taubira är en vilde, någon som uppträder som en ociviliserad varelse som lever i skogen.  Som en apa. Därför har hon lagt ut detta bildpar.

Nu har Nationella fronten tvingat politikern att avsäga sig sitt kommunala uppdrag. Det är förstås även för detta parti en pinsamhet att det inför öppen ridå framträder folkvalda med sådan människosyn. Jimmie Åkesson gör något liknande när den typen av händelser inträffar bland partivänner i Sverige.

Det är lätt att glömma dessa exempel på hur rasismen finns ständigt närvarande i högerextrema partier. Det är så lätt att luta sig tillbaka och lita på vad partiledaren säger. Marine Le Pen gör inte dessa övertramp. Hon har i sin kampanj under två år lyckats så väl i  att avdiabolisera sitt parti att hon nu är den populäraste partiledaren i Frankrike. Ungefär var fjärde fransman tycker att hon är värd uppskattning för sina åsikter. Vill var fjärde fransman stödja den här typen av rasism som kommunpolitikern ger uttryck för på sin facebooksida? Naturligtvis inte. Men var fjärde fransman – och säkert fler i framtiden – lyssnar till den tillrättalagda propaganda som partiledningen presenterar i teve. Järnrör och bilder på apor glöms bort och blir oväsentliga när många människor gör sina politiska val. Partiets linje att protestera mot makten och ensidigt förlägga skulden och rikta hatet mot elit och invandrare är ljuv musik i många frustrerade fransmäns öron. De rasistiska angreppen försvinner när människor tolkar partiets hållning.

Ett parti har inte bara en ledning. Den har också en skara politiker på olika nivåer och en större skara medlemmar och aktiva sympatisörer. Dessa människor formar partiet och de kan också när makten väl är nådd ställa krav på mer långtgående åtgärder än de som partiledningen framför i offentliga medier åren före ett eventuellt maktövertagande.

Nationella fronten är i dag ett parti att räkna med. Politologer och politiska journalister vill inte förstora upp partiets ställning i jämförelse med de klassiska partierna, UMP och socialistpartiet. FN har fortfarande en blygsam ställning i både nationalförsamlingen och i regionala och kommunala församlingar. Men FN är tillräckligt starkt i dag för att tas på allvar. Många socialistväljare, även från Parti de gauche som kan jämföras med Vänsterpartiet, strömmar över till FN. Ledningen för UMP, den klassiska center-högerkartellen, flörtar alltmer öppet med FN. Nästan varannan UMP-väljare förordar enligt färska opinionsundersökningar ett närmare samarbete i val med FN.

Franska väljare röstar inte bara på Marine Le Pen. De röstar på partiet och dess aktiva sympatisörer. En allt större skara av människor med brokig bakgrund och till dels mycket extrema åsikter.Det finns all anledning att vara på sin vakt inför framtiden. Nationella fronten vid makten kan innebära överraskningar som ingen utanför extremhögern vill få uppleva.

Högerledaren i teve: Oklart om relationen till Le Pen
Högerledaren i teve: Oklart om relationen till Le Pen 150 150 Tomas Lindbom

Jean- Francois Copé heter ledaren för UMP, den traditionella högern i Frankrike. Igår kväll var han gäst i det stora politiska programmet i France 2, Des paroles et des actes ( i översättning Ord och handlingar). Han fortsätter att vrida sitt parti högerut. På frågan vem han föredrar av Francois Hollande och Marine Le Pen har han inget tydligt svar. Immigrationspolitiken kommer att hårdna ytterligare om han får makten i Frankrike.

UMP är en kartell av center- och högergrupper inom den franska politiken. Politiker som den förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin kan betraktas som en socialt orienterad mittenpolitiker. Raffarin är glasklar i sitt stöd för Hollande i en eventuell slutduell med Le Pen inför nästa presidentval.Copé däremot ligger på UMP:s högerflygel. Det är den senare som är partiets ledare. Han fullföljer den högervridning som påbörjades under Nicolas Sarkozys tre sista år vid makten. Romerna som inte har klara papper ska utvisas. Copé är också beredd att rucka på den gamla principen att den som är född i Frankrike ska få franskt medborgarskap. Den som söker medborgarskap måste visa att han eller hon förtjänar det genom att uppfylla olika krav. Han driver assimileringslinjen hårdare än UMP tidigare gjort. En restriktivare hållning mot invandrare kopplas till en hårdare kriminalpolitik. Han kräver att redan 13-åriga barn ska kunna dömas till någon form av tillsyn. Han kräver också att staten satsar mer pengar på att bygga nya fängelser samtidigt som han vill minska den offentliga sektorn med ungefär 20 procent. Gigantiska nedskärningar går ut över den sociala sektorn men det ska ändå satsas mer pengar på repressiv brottsbekämpning.

Jean-Francois Copé är en impopulär politiker. Han kommer först på trettionde plats över de populäraste politikerna i landet, långt efter den mycket impopulära presidenten Francois Hollande. Hans väljarkår är trots det välvilligt inställd till UMP-kartellens högervidning Hela 44 procent av dess  väljarkår stöder idén om formell samverkan med Nationella Fronten.

Den franska högern drivs alltmer i armarna på Nationella fronten i frågor som rör invandring och brottsbekämpning. Däremot är klyftan stor mellan UMP:s försvar för Europa och euron och Nationella frontens krav på att lämna eurosamarbetet. Nationella fronten är mycket mer nationalistiskt och protektionistiskt än UMP.

Det kan tyckas märkligt att väljarna inte nöjer sig med UMP:s relativt hårda linje i invandringsfrågan. Deras ekonomiska politik är trots allt betydligt mer realistisk än Nationella frontens. Förmodligen är besvikelsen idag så stor över både UMP och vänstern  i breda väljargrupper att Marine Le Pen verkar vara det enda alternativet som återstår. Det är  verkligen en obehaglig utveckling som sker i landet. Hollande och hans regering har rekordlåga opinionssiffror och saknar helt stöd bland väljarna. UMP drar knappast någon fördel alls av missnöjet med den nuvarande majoriteten. Det gör inte heller partierna till vänster om socialisterna. Stödet går istället till den extrema högern.

Jean-Francois Copé skäller vildsint på Hollande. Han kritiserar Le Pen men har en egen agenda som alltför mycket påminner om hennes. UMP legitimerar på det sättet Nationella fronten genom sin retorik och sina förslag. De kommande kommunalvalen som avgörs i mars kommer att berätta en hel del om hur utvecklingen mot nästa presidentval kommer att gestalta sig.

  • 1
  • 2