april 2014

I dag har President Hollande utsett en ny regering med ny premiärminister och färre ledamöter. Han kallar det  för en kampregering som ännu hårdare än den tidigare ska vända utvecklingen åt rätt håll ekonomiskt och socialt för franska folket. Manuel Valls företräder den mest högerliberala falangen inom Parti Socialiste men hans val av ministrar tyder på att han försökt att balansera regeringen genom att flytta fram positionerna för dem som representerar vänsterflygeln.

Det mest uppseendeväckande är att den EU-kritiska ministern Arnaud Montebourg nu får en starkare roll i Bercy, huset i östra Paris där ekonomi- och finansministrarna sitter med sina staber. Montebourg tar över ekonomiposten från Pierre Moscovici som får lämna regeringen. Ekonomiposten ger Montebourg möjligheter att i regeringens namn tala mer kritiskt om EU och driva en mer EU-kritisk linje, i samklang med franska folkets. Finansminister med inriktning mer på budgetfrågorna blir Michel Sapin, tidigare arbetsmarknadsminister. Dessa två företräder olika riktningar inom partiet. Sapin är mer av socialdemokrat, trogen Francois Hollande.

Ny utbildningsminister blir en annan politiker på partiets vänsterflygel, Benoit Hamon. Christiane Taubira, som också tillhör vänsterflygeln, får dessutom sitta kvar som justitieminister trots många klagomål på henne, inte minst från Manuel Valls sida.

Dessa markeringar pekar på att regeringen fortsätter att ha samma bredd under Valls som under företrädaren Ayrault. Det gör det möjligen ännu mer märkligt att de gröna lämnade regeringen när Valls tillträdde. Kanske var det taktiskt klokt när det går dåligt för Frankrike. Det är lättare att bedriva politik i opposition just nu. Men politik handlar framförallt om att ha makten och den har de gröna lämnat ifrån sig.

Många trodde att regeringen skulle få en radikalt annan utformning mot tidigare. Den kallas för kampregering och är mindre till antalet. Men alla ministrar utan portfölj presenteras först nästa vecka. Det är inte säkert att antalet ministrar totalt sett blir så mycket mindre. Styrkan ligger i att utbildningsdepartementet styrs tydligare av en minister men å andra sidan har ekonomi- och finansministerposten delats upp på två personer.

Ségolène Royal blir nu minister och får miljöfrågorna. Det är en tung post och hon får omedelbart en tung position genom sin personliga kontakt med presidenten. Hon kan gå direkt till honom utan att tala med premiärministern. Dessutom är de två senare inte särskilt samkörda med varandra.

De flesta ministrar behåller sina poster. Ombildningen känns alltså inte så omfattande. Bara tre av de tunga ministrarna har fått gå; finansminister Pierre Moscovici, utbildningsminister Vincent Peillon och miljöminster Philippe Martin.

Valls kommer att driva samma politik som Ayrault. Det finns inte utrymme för annat än att fullfölja innehållet i den ansvarspakt som presidenten annonserade i januari men som ingen hittills sett något konkret resultat av. Alla förväntar sig ett högre tempo och mindre snack och mer verkstad. Valls har verkligen inte pressat sin president att få in fler högerorienterade socialister i sin regering. Snarare tvärtom. Men han är känd för att vara tuffare, kräva hårdare disciplin av sina underordnade. Kanske kommer det att märkas under resten av mandatperioden. Han måste visa resultat. Han vill göra karriär, vill bli Frankrikes nästa president. Då får man inte ligga på latsidan.