augusti 2014

Frankrike befinner sig i en svår ekonomisk kris. Regeringen gör det likaså. Vänstern i Frankrike är i kris. Och vad drar vi för slutsatser av vänsterns belägenhet i Europa när vi betraktar dess kris i Frankrike?

Först några ord om Frankrikes ekonomiska kris. Tillväxten har i princip varit 0% sedan Hollande tog över makten 2012. Arbetslösheten har under samma period ökat med 500 000 och ligger nu på knappt 3,5 miljoner. Underskottet i budgeten är knappt 4 procent och statsskulden är nu nästan uppe i 100 procent av BNP. Statsskulden var i slutet av 2007, ett halvår efter Nicolas Sarkozys tillträde, 64 procent. En avsevärd höjning på mindre än sju år.

Allt tyder på att kurvorna fortsätter att peka nedåt. Ekonomer menar att tillväxten måste  över 2 procent per år för att ge några effekter på produktivitet och antal sysselsatta. Detta år, 2014, är redan ett förlorat år.

Francois Hollande gick till val 2012 på löften om stimulanser i ekonomin parat med en viss radikal retorik som både innefattade förslag om skatt på 75 procent för de rikaste och ett utfall mot finansvärlden. Hans politik fram till julen 2013 präglades tyvärr mer av misslyckanden, dels i uppgörelserna inom EU, dels i en rad svårförståeliga beslut som skattehöjningar för mer modesta inkomstgrupper och brist på handlingskraft för att stimulera ekonomin. Det verkade som om Hollande insåg att det inte fanns utrymme för stimulansåtgärder, att han då valde att både vara utbuds- och efterfrågeorienterad i sin politik. Han byggde också in en konflikt i regeringen, särskilt inom finansdepartementet, mellan traditionella socialister som Arnaud Montebourg  och socialdemokrater som Pierre Moscovici och Michel Sapin.

Hollande har visat sig vara en svag president. Samtidigt visar hans tvehågsenhet på den inneboende problematik för socialister i ett Europa som styrs efter strikt marknadsekonomiska principer. Angela Merkel och de ledande EU-kommissionärerna har en väldigt klar syn på hur kriser ska bekämpas; åtstramning i offentliga sektorn, frysta löner och stimulanser till företagen. Denna överideologi i Europa måste alla länder i kris anpassa sig till. Även Frankrike.

Hollande försökte sitta på två stolar.Han insåg att Bryssel och Berlin liksom långivarna runt om i världen har mer makt än folket i Frankrike. Ett folk som dessutom bestraffade hans politik med opinionssiffror som aldrig varit sämre för en sittande president. Han tvingades att göra de val han nu gjort genom att ta in Manuel Valls som premiärminister. Valls är en främmande fågel inom socialistpartiet. Han har förmodligen knappt tio procents stöd bland medlemmarna i partiet. Hollande insåg att han också måste rensa ut alla ministrar som opponerade sig mot den mer utbudsorienterade politiken som han nu driver. Montebourg drev själv fram krisen och tog med sig två andra ministrar. De gröna gick redan i regeringsombildningen i mars. Deras kritik är delvis annan och mer framtidsorienterad med krav på en grön omställning av ekonomin. Nu är hela regeringen med undantag för justiteministern Christiane Taubira försvarare av den nya ordningen.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att denna kursändring i år varit en närmast naturbunden utveckling. Hollande hade inget val. Han är inte heller någon ideolog. Han är en samarbetsmänniska som söker kompromisser. Dagens läge i Frankrike kräver tydlighet och konsekvens. Det gäller att välja den väg som troligast leder till bästa resultat. Utan en välvillig inställning från de stora långivarna, från Merkel och från Bryssel har Hollande ingen chans.

Franska vänstern är i djup kris. Denna helg träffas alla ledande politiker inom Parti Socialiste i La Rochelle vid Atlantkusten för sina årliga så kallade sommaruniversitetsdagar. Som vanligt träffas politikerna i sina olika grupperingar. Den som blir medlem i partiet måste också välja vilken gruppering hen vill tillhöra; aubriste, hollandiste med flera. Dessutom finns les frondeurs. Denna sammanslutning av vänsterflygeln inom partiet bildades efter skiftet på premiärministerposten i mars i år, då Jean-Marc Ayrault byttes ut mot Manuel Valls. Dessa motståndsmän avvisar i princip den ansvarspakt som Hollande i ock för sig redan presenterade i början av januari. Den innebär besparingar i budgeten på 50 miljarder fram till 2017 och stöd till företagen. Det är egentligen en mycket anspråkslös sanering av ekonomin om man betänker att statsskulden är 2 000 miljarder euro och ständigt växer. Men den går i rakt motsatt riktning mot det som är traditionell fransk socialistpolitik och som så många väljare är vana vid. Vänsterns livsluft har varit och är för många fortfarande att stötta de svaga grupperna med bidrag och att också hålla sig väl med de grupper som inte är särskilt svaga men tillhör partiets traditionella väljargrupper inom den offentliga sektorn.

Vänstern i Frankrike är också kulturradikal och där blir den en viktig motpol till en kulturkonservativ höger. Den står upp för mänskliga värden som rättvisa oberoende av kön och etnisk kultur. Den försvarar förstås också ökad rörlighet mellan sociala klasser och slåss för minskade klyftor på alla plan; ekonomiska, sociala och kulturella. Dock: Den franska vänstern är rätt traditionell. Den har framförallt fokus på klass och på ekonomi och arbetsmarknad. Därför blir vänstern särskilt sårbar när den i maktställning ska hantera dagens ekonomiska kris.

Fransk vänster hamnar därför i en särskilt besvärlig situation i dag. Francois Hollande är inte heller personligen särskilt intresserad av de nya vänsterfrågorna som handlar om att bekämpa rasismen, stärka kvinnors rättigheter, kämpa för hbt-frågor och så vidare. Han har backat från flera löften inom dessa områden och han talar sällan om frågorna överhuvudtaget. Det är annars inom de frågor som kallas sociétal som vänstern i dag skulle kunna gå till offensiv. Den franska högern är som sagt konservativ i moralfrågor, mycket mer än till exempel de svenska allianspartierna.

I ett europeiskt perspektiv finns det anledning att studera läget för den franska vänstern.Hur ska vänstern i Europa framöver förhålla sig till marknadsekonomin, till de stora mäktiga finansinstitutionerna? Vänstern i Europa borde samarbeta mer och formulera tydligare alternativ. Hollande verkar rätt maktlös och ensam när han försöker ställa krav på mer stimulanser i ekonomin också i krisländer. Samtidigt måste vänstern också inse att ett land måste ta ansvar för sina misstag. I Frankrike har regeringar i decennier begått otroliga misstag. Slöseriet inom den sociala sektorn har varit häpnadsväckande och underskotten har tillåtits växa år från år.Göran Persson och Gerhard Schröder är exempel på socialdemokrater som styrt upp underskotten och skapat förutsättningar för tillväxt i sina länder. Ingen fransk statschef, höger som vänster, har vågat sig på sådana besparingar.

Det är rimligt att säga att premiärministern Valls nu driver presidenten framför sig i omläggningen av den ekonomiska politiken. Det är klokt att också erkänna att det program som regeringen nu vill införa är en mycket måttlig kurändring. Det är inte bara högern som inser att företagen behöver stimulanser för att komma igång med investeringar och därmed också flera anställningar. Det är inte bara högern som inser att ingen stat i längden kan fungera genom att låna till stora delar av sin verksamhet. Även vänstern i Frankrike måste inse att stora delar av den offentliga sektorn är för personalintensiv och för ineffektiv. Alltfler socialister i landet inser allt detta. Den avgående finansministern Aranud Montebourg som drog igång regeringskrisen genom sitt skarpa angrepp på presidenten förra helgen inger inte förtroende. Det finns ett gammalt bra ord för den typen av politiker: Frasradikal.

Emmanuel Macron heter den nye ekonomiministern i den franska regeringen. Det blåser om honom redan innan han ens hunnit pröva sin kontorsstol i finansdepartementets stora byggnad i Bercy i östra Paris. Det är en lysande begåvning som sin förhållandevis ringa ålder till trots – 36 år – redan hunnit sätta avtryck i President Hollandes politik. Han har varit särskild rådgivare till nuvarande presidenten sedan maktövertagandet 2012. Nu tar han steget ut i den verkliga hetluften när han får ansvaret regeringens ekonomiska politik.

Emmanuel Macron båda föräldrar är läkare. Han har alla de rätta skolorna. Studier i humaniora med en master i filosofi som en lätt uppvärmning. Därefter gick han elitskolan Sciences Po i Paris – den främsta i landet för samhällsstudier – och därefter den treåriga utbildningen vid ENA- elitskolornas elitskola för blivande toppchefer i den statliga administrationen och politiken. Under åren 2008-2012 var han bankdirektör på Rotschildbanken för att efter valet 2012 plockas till Elyséepalatset som särskild rådgivare till den nye presidenten Francois Hollande.

Emmanuel Macron tillhör socialistpartiet och återfinns helt klart på dess högerflygel precis som premiärminister Manuel Valls. Han är tydlig i sina ståndpunkter precis som Valls och i motsats till President Hollande vars vingliga politik skapat så mycket oreda under dessa första två år av mandatperioden. Macron står för en ekonomisk syn som utgår från att tillväxt i ekonomin gynnas bäst av förbättrade villkor för företagen. Macron är inte främmande för att skära i en del av de förmåner som arbetstagarna uppnått, bland annat upphäva lagstiftningen om 35 timmars arbetsvecka som infördes under Lionel Jospins socialistregering åren runt millennieskiftet.

Macron är den man som nu har presidentens och premiärministerns uppdrag att helt och fullt driva igenom en utbudsorienterad ekonomisk politik. Han ska skära i de offentliga finanserna, öka arbetstiden och minska skatterna för företagen. Det ska leda till mindre underskott i bugeten, minskad statsskuld och förhoppningsvis tillväxt och – som en följd av det – minskad arbetslöshet.

Högern står handfallen inför denna omläggning av regeringens politik. Om den genomförs går den längre än någonsin Nicolas Sarkozy lyckades genomföra. Franska väljare har dock lärt sig att steget i fransk politik mellan ord och handling är oändligt stort. Motståndet i detta land mot smärtsamma förändringar är enormt och hittills har omläggningen av politiken som annonserades vid nyår inte resulterat i några konkreta förslag överhuvudtaget.

Om högern står handfallen så är vänstern rasande. Inte bara kommunisterna och Jean-Luc Mélenchons vänsterparti. De gröna rasar och de allra flesta socialister är skeptiska eller öppet fientliga till vad de ser. Det franska socialistpartiets kader och medlemmar lämnar inte frivilligt sina grundläggande värderingar som bygger på en efterfrågeorienterad ekonomisk politik. Regeringen ska inte skära i offentliga finanser utan stimulera till ökad konsumtion – inte minst genom välfärdsreformer.

För de flesta socialister är underskottet i budgeten en fråga som får regleras först när människor fått det bättre ställt, börjar konsumera och därmed skapar tillväxt i ekonomin. För de flesta socialister är Tysklands och EU:s krav på åtstramningar i fransk politik kontraproduktiv. Nu driver deras egen regering en politik som verkar i linje med högerns och EU:s. Det skapar stor irritation, vrede och är på väg att splittra partiet.

Francois Hollande och Manuel Valls inser förstås att de spelar ett högt spel. De tror att de inte har något val och att det nu är nödvändigt att driva sin mer marknadsorienterade linje fullt ut. ”Vi har knappt tre år till nästa val och kan vi skapa tillväxt och minska arbetslösheten fram till dess så är vi räddade”, tänker de. Hollande försöket i ett och ett halvt år att balansera mellan två olika ståndpunkter; den traditionella vänsterns och en marknadsliberalare linje. Resultatet har vi sett. Alla siffror fortsätter att peka nedåt. Nu har han bestämt sig. Det må bära eller brista.

Faror lurar överallt för Hollande. Det ska jag återkomma till i kommande blogginlägg. Det talas i franska politiska kretsar inte bara om en regeringskris utan om en regimkris. Hollande håller på att tappa majoriteten i nationalförsamlingen. Hans impopularitet i väljarkåren är skrämmande hög. Inga siffror pekar på annat än fortsatt nolltillväxt i ekonomin och fler arbetslösa för varje månad som går.

Emmanuel Macron är nu redskapet för Hollande och för Valls i kampen för bättre tider vad avser ekonomin i landet. Han må vara bländande begåvad men hans uppdrag är närmast omänskligt. Och klarar hans chefer av att övertyga väljarna om att det är rätt väg? Lyckas Hollande och Valls ens övertyga sina egna ledamöter i nationalförsamlingen att rösta för deras förslag?

Francois Hollande har definitivt tvingats bestämma sig. Den andra regeringen med Manuel Valls som premiärminister är en utpräglat socialdemokratisk för att inte säga socialliberal regering. Borta är nästan alla ministrar som kopplar tillbaka till den politiska linje som alltid varit socialistpartiets. Den nye ekonomiministern Emmanuel Macron befäster den nya linjen. Han efterträder Arnaud Montebourg som är den starkast profilen på partiets vänsterflygel.

Frankrikes socialistparti är nu förmodligen det sista i Europa som lämnar den gamla traditionella hållningen i ekonomiska frågor. En efter en har de nordiska länderna, Tyskland, Storbritannien och även länderna i Sydeuropa lämnat den efterfrågeorienterade politiken med stimulanser av konsumtionen för hushållen parat med förhållandevis mycket statlig reglering och höga skatter och avgifter för företagen. Regeringen Valls bryter denna linje och inför det som nu kallas utbudsekonomi. Betoningen ligger mer på att sanera finanserna och sänka arbetsgivaravgifterna för att stödja investeringar i företagen.

I Frankrike kallas Hollandes och Valls linje för socialliberal. Det riktiga vore nog ändå att kalla den för socialdemokratisk. Som flera iakttagare påpekat är inte åtstamningspolitiken särskilt påtaglig. Visserligen har regeringen beslutat i sin ansvarspakt att sänka de offentliga utgifterna med 50 miljarder men underskotten är gigantiska, särskilt med tanke på de lån som staten har tagit hos internationella långivare. Landet har levt över sina tillgångar i många decennier och är i behov av sanering.

Den åtstramningspolitik som regeringen Valls nu tänker genomföra och – observera – ännu knappt påbörjat är inte mer uppseendeväckande än Gerhard Schröders stålbad i Tyskland för tio år sedan eller Göran Perssons i Sverige i slutet av 90-talet. Snarare mindre.

Det föreligger fortfarande ett betydande motstånd mot nedskärningar i den offentliga sektorn och av en modernisering av driften  i stat och kommuner. Varje regering måste räkna med en oförstående opposition och ett våldsamt motstånd på gatorna när olika samhällsgrupper revolterar öppet mot olika regeringsförslag. Det finns ännu inte den beredskap hos befolkningen för att på allvar ta itu med strukturella problem inom den offentliga sektorn.

Frankrikes vänster som nu opponerar sig starkt mot regeringens politik och nya personsammansättning har också rätt.  Ett land kan inte ta sig ur en ekonomisk kris genom att bara svälta. Den måste också få sitt syre genom att människor kan konsumera och på det sättet bidra till att hjulen i ekonomin börjar snurra igen. Men de väldiga lånen och underskotten i budgeten i kombination med ineffektivitet inom delar av den offentliga apparaten tvingar en ansvarsfull regering att dra åt tumskruvarna och skära i utgifterna.

Den franska socialistregeringen gör som nordiska och tyska socialdemokrater redan gjort i regeringsställning. Frågan är om de klarar av att genomföra sin politik. Räcker deras åtgärdspaket till att minska de uppseendeväckande underskotten och kommer åtstramningen att bli så svår att arbetslösheten snarare växer än minskar under det närmaste året? Och hur blir det med tillväxten? Det är omöjligt att med säkerhet påstå att regeringen Valls med sin mer liberala inriktning har valt rätt medicin mot krisen.

I dag måndag har premiärminister Manuel Valls, på presidentens inrådan, inkommit med regeringens avskedsansökan till presidenten. I morgon tisdag kommer Valls att presentera en ny ministerlista. Detta är ingen vanlig regeringombildning. Det handlar om en djup kris inom vänstern kring den ekonomiska politiken där finansministern företräder en annan linje än presidenten och premiärministern.

Francois Mitterand la om sin ekonomiska politik vid nyår. Han har därefter, särskilt efter bytet av premiärminister i mars i år, fört en mer socialliberal politik som syftar till att stimulera näringslivet i landet genom lättnader i företagsbeskattningen och en annan mer rigorös hållning i bekämpningen av budgetunderskottet. Denna politik stämmer mer överens med den hållning som Bryssel och Berlin intar. Frankrike befinner också i en mycket prekär situation därför att staten tvingas låna alltmer hos utländska finansiärer för att få klara stora delar av så viktiga verksamheter som vård och skola.Det finns ett hot om att långivarna snart kommer att oroas för mycket av landets ökade skuldsättning och höjer räntan på lånen. Då kan Frankrikes situation blir riktigt prekär.

Frankrikes nuvarande finansminister Arnaud Montebourg står till vänster om både Hollande och Valls. Han är inte heller särskilt lojal mot den politik som nu är regeringens officiella. Han betonar mer vikten av att stimulera efterfrågan. Han talar mer om tillväxtfrämjande åtgärder än besparingar. Han menar att hushållen måste få lättnader istället för mer åtstramningar för att inte Frankrike ska hamna i allt större arbetslöshet och fattigdom.

Två ståndpunker står nu öppet mot varandra inom regeringen. Montebourg får också stöd av Benoit Hamon som tidigare var minister inom det stora finansministeriet men nu är utbildningsminister. Hamon är också en känd företrädare för vänsterflygeln inom socialistpartiet.

Montebourgs utspel leder alltså till en regeringskris. För Hollande och Valls är det nu nödvändigt att sätta ner foten och markera vilken hållning som är regeringens. Han måste bytas ut. Det innebär i sin tur att klyftan till vänsterflygeln inom partiet ökar. En del av ledamöterna i nationalförsamlingen står redan på tröskeln till en öppen revolt mot sin egen regering. Regeringsombildningen kommer sannolikt att påskynda processen mot en klyvning inom partiet. Hur långt den processen går rent faktiskt visar sig säkert redan de närmaste dagarna.

Högeroppositionen gnuggar sina händer. Partiet UMP befinner sig i en minst lika djup kris och önskar inget hellre än att vänstern får interna problem. UMP kan nu vila ett tag från den påfrestande negativa  uppmärksamheten i media och bland gräsrötterna inom sitt parti. Nationella fronten har det lugnare internt i sitt parti och kan bara fortsätta njuta av att allt går deras väg.

Montebourg förstår naturligtvis helt och fullt vad han ställer till med. Han inser att hans utspel i helgen leder till regeringskris. Han visste vad han gjorde när han i ett offentligt  tal tydligt argumenterade mot den regering där han själv är ytterst ansvarig för finanserna. Han gör förmodligen bedömningen att partiets medlemmar och många väljare inom arbetarklassen står i total opposition mot Hollande. Han tillhör säkert den allt större grupp av socialistiska politiker som menar att partiet bara kan ha framgång i kommande val om det driver en mer klassisk socialistisk politik. Han utgår säkert från att han som en fri fågel i partiet, utanför regeringen, kan bli partiets presidentkandidat redan 2017 istället för Hollande som normalt skulle ställa upp då för omval.

De närmaste dagarna kommer att bli avgörande. Vänstern kan komma att delas upp i två delar; en falang med kommunister, vänsterparti, de gröna och vänsterflygeln inom socialistpartiet och gruppen socialdemokrater och socialliberaler inom regeringen och i närstående grupper. De senare kan mycket väl komma att bygga allianser med mer vänstersinnade mittenpolitiker. Allt detta är helt öppet. Vi går nu mot en mycket intressant politisk höst i Frankrike. UMP och PS är båda i kris. Den saken är i alla fall uppenbar.

Långsamt börjar fransmännen återvända från sin semester. Det är ännu drygt fjorton dagar tills skolorna börjar. Augusti är för väldigt många semestermånaden. Däremot har trycket på politikerna på nationell nivå ökat. Kraven på att de ska finnas på plats i Paris nästan hela året om har skärpts.Regeringen är redan igång med höstens arbete. Det är därför läge att nu öppna bloggen igen för en ny politisk säsong. Alla politiska säsonger är spännande. Det vet vi innan de ens börjat. Fransk politik fylls ständigt av skarpa tankar och heta känslor.

Vi kan förvänta oss en hel del under den kommande säsongen. Frankrike berörs mer direkt av utrikespolitiska förvecklingar än ett litet land som Sverige. Striderna i Gaza och konflikterna i övrigt i Mellanöstern påverkar Frankrike som av tradition har intressen i denna del av världen. Afrika med de gamla kolonierna tvingar med jämna mellanrum den franske presidenten att överväga krigshandlingar som i Mali häromåret.

Frankrike har tappat en stor del av sitt internationella inflytande men kämpar med näbbar och klor för att få behålla så mycket som möjligt av det. Det är en del av självbilden att vara en stormakt. I franska debatter påpekas hela tiden att Europa är beroende av Frankrike som tillsammans med Tyskland håller EU under armarna. Relationen med USA ses som en relation mellan stormakter.

Inrikespolitiskt dominerar förstås den ekonomiska krisen. Siffror som flutit in under sommarstiltjen visar dessvärre inte på några förbättringar vad gäller tillväxten. Snarare får regeringen än en gång konstatera att deras förutsägelser varit för optimistiska. Nu räknar de flesta med en tillväxt i ekonomin på mindre än en procent under hela 2014. Det varnas för deflation. Priserna har redan sjunkit på basvaror som till exempel bröd. En deflation, säger ekonomerna, hotar att leda till mindre ekonomisk aktivitet och därmed bromsa tillväxten ännu mer. Arbetslösheten visar ännu inga tecken på att minska och underskottet i budgeten ökar.

Dessa inrikespolitiska problem kommer att leda till konflikter i politiken. Nationella fronten har goda möjligheter att under det kommande året öka i väljarundersökningarna. President Francois Hollande med sin regering kommer att få minst lika svårt att leda landet. Den nye premiärministern Manuel Valls startade sin ämbetsperiod i mars månad med goda opinionssiffror, den enda socialisten som var populär, men han har nu inte alls samma stöd. Hans politik är tydlig. Det måste man säga. Men så länge den inte leder till några förbättringar i vardagen för vanliga fransmän så kommer han att tappa ytterligare i valundersökningarna.

Igår meddelade förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé att han kandiderar som högerpartiet UMP:s presidentkandidat 2017. Det verkar tidigt men han ville förekomma Nicolas Sarkozy som planerat att berätta för franska folket i höst om han ställer upp eller inte 2017. Han lär nu vara rasande över att Juppé hann före. De är ytterligare fyra som också anmält sitt intresse, bland annat Sarkozys premiärminister 2007-12, Francois Fillon. Men Fillon och de andra tre verkar inte utgöra något hot mot Sarkozy. Fillon är lite för vanlig. Lite för vek. Juppé däremot är en politisk hårding med lång erfarenhet av politiskt rävspel och förfogar dessutom över en hög kapacitet såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Juppé är född 1945 vilket innebär att han skulle vara 72 år vid ett eventuellt tillträde som president och 82 år om han omvaldes och satt maximala tio år. Detta är dock inget som ligger honom i fatet. I Frankrike är erfarenhet en dygd. Politiker under 50 år kan kandidera för presidentskap men kommer aldrig i fråga.De anses för unga.

Under den kommande säsongen är det givet att de stora frågorna handlar om EU och om den egna ekonomin. Det kan bli nya strider om reformerna kring regionerna där presidenten lagt förslag om färre regioner och på sikt ett avskaffande av de 95 departementen. Kanske kommer landet att kastas in i ett nytt krig. Krig brukar ge ökat stöd åt sittande president om inte dessa krig drar ut för länge på tiden.

Välkommen till min blogg för en ny säsong. Allt kan hända. Det rör sig om fransk politik.