Den franska opinionen under Hollandes tid

Den franska opinionen under Hollandes tid 150 150 Tomas Lindbom

Vart går Frankrike? Det är förstås en intressant fråga att försöka besvara. Jag har som kommentator av fransk politik ofta fokus på det aktuella. Det händer så mycket i närtid att det gäller att vara uppmärksam på varje svängning. En vecka utan bevakning gör att ett par skandaler och några nya utspel går ens näsa förbi. Om man då lyfter blicken något, vad ser man?

En tydlig förändring sedan sekelskiftet är den hårdare och mer repressiva attityd som franska folket och franska politiker och opinionsbildare  har i politiska frågor. Krav på hårdare straff för brottslingar liksom krav på en stramare invandringspolitik är tydliga tecken på att fler fransmän blivit politiskt konservativa. Det är inget unikt för detta land. När Lars Leijonborg började bekämpa den så kallade snällismen i Sverige fanns redan begreppet angélisme i Frankrike. Samma argument i stort sett där som i vårt land.

Problemen inom områden som skola, brottslighet möts inte med krav på sociala reformer och bättre prevention. Nej, lösningen i en tid när ekonomin är svag är snarare hårdare tag, högre straff och disciplin.

Det är också alltmer uppenbart att Frankrikes president blir mest populär när han startar ett krig. Hollande har bara haft framgång i opinionen när detta har skett. Militären upplever i Frankrike som i Sverige att den inte får tillräckligt med resurser. Det är inget ovanligt men möjligheten att få stöd för sina krav ökar i det opinionsläge som nu råder. Det är känt att militären i dag i Frankrike arbetar hårt med lobbying och söker allierade inom vänstern för att sätta press på regeringen.

Den välbärgade klassen i Frankrike klagar alltid på skatten och hotar med att lämna landet om skatterna blir för höga. Det har varit fler utspel kring rika personer som hotat med landsflykt under de senaste åren. Den mest kände var Gérard Dépardieu när han flyttade till Putins Ryssland för några år sedan. Han var inte populär i alla läger men han bråkade och hördes i debatten. Däremot har arbetarklassen märkligt nog visat sig mindre på alerten när det gäller att demonstrera och strejka under Hollandes år vid makten. Delvis kan det bero på att Hollande faktiskt stimulerat arbetsmarknadens parter till vissa överenskommelser om lönerna. Ett av de tunga förbunden, CFDT som i grunden är socialdemokratiskt, har varit väldigt samarbetsvilligt med regeringen. CGT, den gamla kommunistiska fackföreningen, har lidit av interna motsättningar och varit mindre effektiv.

I den mediala debatten verkar det som om de liberala ekonomerna fått ökat utrymme. Regeringens socialliberala politik verkar inte ha skapat en polaritet med den gamla vänstern utan snarare mellan regeringen och de mer utrerat lberala. Förklaringen till detta kan sökas i den allmänna liberala vågen som sveper över Europa men också att arbetarklassen stöder Le Pen och inte vänstersocialisterna. Le Pens försvarare har ingen plats i tv-sofforna mer än i rena partiledardebatter. Det utrymme som finns i andra debatter plockas upp av de liberala. En socialistregering som aldrig någonsin varit så mittenorienterad som den nuvarande hamnar ändå i en vänsterposition mot liberaler som kräver fler lättnader för företagen och en politik som riktar in sig på att minska i underskotten och strama åt i det offentliga.

Det går inte att ge en generell bild av fransmännens politiska utveckling men tendenser finns på att fler tänker liberalt i ekonomiska frågor och att den konservativa, katolska opinionen i frågor om skola, rättsväsende och familj fortfarande har förmågan att påverka politikerna. Den liberala opinionen, både i ekonomiska och värderingsmässiga frågor, finns främst bland unga i storstäder medan övriga landet uppvisar en mer konservativ opinion. Denna konservatism gäller både ekonomiskt och i värderingsfrågor. I så kallade folkliga kretsar som röstar på Nationella fronten kan kraven på reformer inom ekonomin mest påminna om traditionell vänsterpolitik men kopplas till krav på hårda tag kring brottslighet och invandring.

1 comment
  • Tyrgils Saxlund

    Det kommer att sätta liv i debatten att Sarko är tillbaks på arenan. Skandalerna skall inte överdrivas; sånt är vardagsmat i fransk politik och de verkar ibland riggade av hans motståndare. Nu känns väl Sarko trots allt förbrukad inför ett presidentval.
    Vänsterns garnityr är ju inte mycket att komma med – förutom Valls (som du i och för sig skriver ner på din blogg).
    Det stora problemet är att den kandidat som känns fräschast och har karisma verkar heta Marine Le Pen. Det kan vi gilla eller snarare ogilla, men där sitter vi just nu. Men allt kan ändras. Som tröst rekommenderas att läsa Tao te ching (eller Romarbrevet, men att hänvisa till Paulus är väl inte PK i dagsläget, så enklare med en vis gammal kines).

Leave a Reply

Your email address will not be published.