Finansministern presenterar sig

• december 12, 2014
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Frankrikes finansminister Emmanuel Macron lägger fram en ny lag för att stimulera tillväxten i Frankrike. En lag som möjligen ska ge intrycket av att Frankrike moderniseras men samtidigt ett väldigt litet steg framåt med tanke på landets prekära ekonomiska läge.

Macronlagen som den kallas innehåller ett antal lagar som har till syfte att avreglera landets näringsliv. Skråväsendet finns fortfarande kvar i betydande utsträckning i detta land. Många yrken är bara tillgängliga för sökande med viss utbildning. Dessutom är det närmast omöjligt att som yrkesverksam gå från privat till statlig verksamhet. Konkurrens på meriter väger lätt jämfört med antal år och lönegrader i det offentliga. En gång offentliganställd, alltid offentliganställd.

Emmanuel Macron försöker att ändra på några av dessa arkaiska lagar. Han har också givit sig på en annan het fråga i Frankrike. Han vill ge rätten till affärer att hålla öppet ett antal söndagar per år. Detta låter som en ganska beskedlig reform i våra svenska öron. I Frankrike driver detta förslag ut människor på gatorna i demonstrationer. Reaktionerna kommer från en katolska högern. Men – i lika hög utsträckning – från vänsterflygeln inom socialistpartiet. Martine Aubry går till öppet angrepp mot sin egen regering. ”Ska nu fransmännen ägna söndagarna åt att vandra i butiker? Finns det ingen gräns för kommersialiseringen av det franska samhället? frågar hon indignerat.

Naturligtvis väcker avregleringen av vissa skråfunktioner samma upprördhet från de som berörs. Fransmännen är verkligen inga liberaler. De älskar egentligen all form av protektionism. Deras ekonomiska husgud verkar fortfarande vara Jean-Baptiste Colbert trots att han levde och verkade på 1600-talet och formulerade en ekonomisk teori som är själva motpolen till dagens globala och konkurrensutsatta teorier.

Emmanuel Macron tar alltså i realiteten små steg framåt men visar Bryssel och Berlin att han ändå går i den riktning som dessa europeiska maktcentra förväntar sig. Hans lagar ger den franska regeringen ännu lite mer tid. För Francois Hollande står hoppet fortfarande till en konjunkturförbättring. Den franska regeringen har också fått stöd av Jean-Claude Juncker som nu genom europeiska investeringsbanken delar ut lite julpengar till olika utvecklingsprojekt som ska sätta fart bland annat på det land som nu står och trampar på 0 i tillväxt, nämligen Frankrike.

Förhoppningsvis kan Paris få ett snabbtåg från flygplatsen till centrala Paris av samma typ som Arlanda Express om Junckers pengar nu räcker. Jag insåg i dag med all kraft vilket behov alla flygresenärer till Paris har av en sådant snabbtåg. Jag anlände försenad till Charles de Gaulle-flygplatsen under sena eftermiddagen med tre väskor. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna bära dessa väskor genom alla spärrar och nerför alla  trappor för att nå pendeltåget. Jag visste att taxi var uteslutet eftersom köerna på infarterna till stan är katastrofala vid 18-tiden. Jag tog Air France buss till Porte Maillot. Det gick långsamt. Till slut, när jag kommit till Porte Maillot och skulle vidare till Chatelet fanns det bara ett alternativ. Tunnelbanan, eftersom den reglerade taxiverksamheten gör att antalet bilar i stan är begränsat. Jag stod i regnet och sökte förgäves efter en bil. Istället fick jag släpa mina tre väskor nerför branta trappor till metrostationen, lyfta dem genom spärren, bära dem ner för  ytterligare trappor, tränga mig in i en packad vagn och så småningom släpa mig upp till gatunivån igen vid Hotel de ville.

Så komplicerat blir livet för en affärsman eller annan besökare i Paris; en stad som inte organiserar sig effektivt nog för den moderna tiden. Den begåvade finansministern gör vad han kan men han möter samma motstånd som alla regeringar. Kampen för att bibehålla gamla privilegier är både häpnadsväckande och skrämmande. Det går att ha respekt för en viss form av kritisk attityd mot makten. Samtidigt frågar man sig ändå som utomstående betraktare hur detta land över huvud taget ska klara sig i Europa med denna närmat förstockade konservatism i stora delar av befolkningen.