Makt viktigare än avtal i franska arbetskonflikten

• maj 27, 2016
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det är något besynnerligt med franska förhandlingar på arbetsmarknaden. Vikten av att profilera sig, visa musklerna, tar sådana proportioner att  parterna i en konflikt ständigt tar risken att försätta landet i akut krisläge. Det gäller särskilt de radikala fackliga organisationerna som aldrig varit svagare och nu slåss för sina liv.

Den gamla kommunistorganisationen CGT visar i denna konflikt att den inte över huvud taget vill förhandla om den arbetsrättslag som regeringen med hjälp av en paragraf i konstitutionen redan drivit igenom i nationalförsamlingen. Det handlar inte om att förändra i lagen utan att tvinga regeringen att helt dra tillbaka lagen för att sedan diskutera ett annat upplägg. Regeringen å sin sida söker nu öppningar för förhandlingar med CGT om innehållet i den lag som redan antagits för att justera den i en riktning som ska ge de anställda en bättre ställning när det gäller villkoren för uppsägningar och villkor för arbetstid, det vill säga när arbetsgivaren i ekonomiskt dåliga tider vill att de anställda ska jobba mer. De båda parterna, regeringen och CGT, är alltså inte överens om grunderna för eventuella förhandlingar.

CGT anklagar regeringen för att ha trumfat igenom lagen utan att först ha lyssnat på de fackliga organisationerna. Regeringen menar att de fackliga, i varje fall CGT och FO, inte velat samtala kring förslaget innan det blev en proposition. Det kan mycket väl stämma. CGT har ett intresse av att skapa kampstämning och försätta sina medlemmar i ett högt och aggressivt stämningsläge innan organisationen börjar resonera i sakfrågan. CGT är en kamporganisation som bara kan tänka sig framgångar via en dualistisk strid med fienden,  arbetsgivaren och regeringen. Det gäller för CGT att inte binda upp sig i förhandlingsresultat innan propositionen kommer. Då blir det svårare att skapa den aggressiva strejkviljan hos medlemmarna och hos löntagarna i allmänhet.

CGT vet också att en stor del av franska folket fortfarande tänker dualistiskt i termer av folket-eliten, arbetsgivare mot arbetstagare. Denna konfrontativa bild av världen gynnar en organisation som CGT. Utan den faller organisationen ihop. Även Frankrike håller långsamt på att bli mer gränsöverskridande i meningen att vilja bygga samhället genom förtroendeskapande åtgärder och samverkan. Det gäller för CGT att så länge som möjligt hålla folket kvar i det gamla tänkandet – helt enkelt övertyga folk om att samverkan är elitens sätt att lura vanligt folk.

Det vi ser är förmodligen en av de sista striderna. Inte den sista för fortfarande reagerar majoriteten av fransmän mot denna lag. De flesta fransmän reagerar med ryggmärgen mot förslag som kan öppna för förhandlingar på lokal nivå mellan chefer och deras anställda. De misstror fortfarande makten i så hög grad att de instinktivt avvisar en lag som den som regeringen nu försöker få igenom i parlamentet.

Regeringen är förstås också ansvarig för att denna konflikt nu eskalerat och skadar landet på flera sätt. Den hade förhoppningen om att kunna driva igenom lagen utan att ha reellt bundit upp CGT. Den borde ha vetat att sådana här konflikter uppstår med jämna mellanrum när regeringar försöker utveckla villkoren för näringslivet och ta in Frankrike i en ny tid. Samtidigt har också regeringen med all säkerhet tänkt att riktiga förhandlingar med CGT aldrig skulle kunna leda till en verklig förändring av arbetslivet. Den ökade flexibilitet som regeringen önskat sig skulle CGT förmodligen aldrig accepterat även om CGT fått verkligt inflytande över utformningen av den nya lagen.

Så tillkommer allt maktspel. Makten är så central i det politiska livet i Frankrike att den tenderar att överordnas viljan att nå förbättringar. Socialistpartiet splittras nu i olika grupperingar när det gäller hur denna fråga ska lösas. Splittringen beror i hög grad av hur olika politiker tänker sig att vinna personliga segrar på olika alternativ. Valls vill förmodligen genom en hård linje  tvingas avgå som premiärminister för att därmed kunna bli presidentkandidat nästa år. Hollande vill förhandla med CGT för att inte få Valls emot sig i en intern kampanj om vem som ska bli partiets presidentkandidat. Och så vidare…

Under tiden står kärnkraftverken delvis stilla. Allt fler bensinstationer saknar drivmedel. Folk kan inte ta sig med flyg, tåg och tunnelbana till sina jobb. En redan dålig ekonomi får ta emot nya smällar.  EM i fotboll närmar sig. Och det gäller att i detta läge också ha en effektiv spaning på de terrorgrupper som mycket väl kan slå till, särskilt under den månad EM pågår.

Till slut kommer förnuftet att segra. Så småningom blir det förhoppningsvis bra för maktspelarna att visa samhällsansvar och avblåsa konflikten. Det  borde kunna ske inom de närmast dagarna.