måndag, juni 6, 2016

Idag firar Sverige sin nationaldag. Lite generade tar svenskar fram sina flaggor. En del gör det för att markera en så kallad svenskhet och kanske för att stänga ute människor som inte uppfattas som svenskar på riktigt. I Frankrike är det annorlunda. Till stor del har det historiska orsaker och visst skiljer sig fransmän åt i sin syn på det nationella.

En stor del av det franska folket, och det gäller inte minst vänstern, ser med stolthet på sin nationella historia. Marseljäsen med sitt revolutionära budskap sjungs med stolthet. Historiens olika revolutioner lyfter socialister fram i olika sammanhang. Frankrikes så kallade republikanska värderingar hyllas för sitt försvar för jämlikhet och den sekulära staten, fri från katolska kyrkans konservativa idéer. Högern hyllar också nationen, sjunger samma marseljäs och försvarar i stort sett samma grundvärden som vänstern. Men tolkar dem lite annorlunda.

Det är inte konstigt i Frankrike att vifta med sin flagga. Snarare är det skumt att inte bejaka sin nationella stolthet. Många blir upprörda när invandrare från Algeriet som är franska medborgare viftar med den algeriska flaggan istället när det landet spelar fotboll mot Frankrike. I grunden är fransk nationell stolthet ett försvar för demokratiska friheter och för öppenhet.

Problem har uppstått på senare år när invandringen ökat och med den främlingsfientligheten. Nationella fronten har blivit en mäktig kraft i fransk politik och dess idéer omfattas av en stor del av befolkningen. Långt fler än dess väljarandel vill minska invandringen och känner oro för den traditionella franska identiteten. Det som var den franska identiteten, öppenheten och försvaret för mänskliga rättigheter, utsätts för hot. Många fransmän vill inte vara lika öppna längre därför att öppenheten innebär en multikulturalism och så långt var det inte tänkt att öppenheten skulle gå.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike och hyllat ord som patriotism och nationalism. I det har legat drag av rasism, mer eller mindre dolda. Det sker en glidning i det franska samhället mot mer av extremhögerns idéer på detta område och den glidningen delar Frankrike med i princip alla europeiska länder. Det blir allt svårare att dra det där tydliga strecket mellan alla demokratiska partier och extremhögern. Jag lyssnade till Nationella frontens vice ordförande Florian Philippot i ett tv-program i lördags. Journalisternas frågor och angrepp förefaller bli alltmer perifera och han känns , som i detta program, alltmer trygg och säker i sin svarsposition. Inte en enda fråga ställdes om grundinställningen till invandring. Förklaringen är enkel: Inga partier, knappt några medborgare försvarar en generös invandring eller öppna  gränser för flyktingar. Journalisternas kritiska frågor mot Philippot handlade snarare om Nationella frontens motstånd mot EU.

Philippot svängde sig med ordet patriot. Det gör inte en vanlig högerman eller socialist. Ordet granskades ändå i tv-programmet. Vad betyder ordet patriot i dag? Ingen vet men man kan ana. Det är inte ett begrepp som förklarar stoltheten över att vara fransman i sin pluralism och öppenhet mot omvärlden. Snarare lär det vara stängda gränser för såväl varor, tjänster som människor. Drömmen om ett slutet land i en global värld.