söndag, juli 3, 2016

Bara några veckor tillbaka, den 9 juni, intervjuas Michel Rocard av den franska veckotidningen Le Point. Han fotograferas på sitt kontor på Champs Elysées där han haft sin konsultverksamhet de sista tio åren av sitt liv. Igår eftermiddag dog han, 85 år gammal. Jag retar mig på att jag aldrig ansträngde mig tillräckligt för att få en intervju med honom. Nu är det uppenbarligen för sent. Rocard hade själv medverkat i fransk politik alltsedan sent 50-tal. Hans intellektuella djup och hans stora integritet gjorde att han samtidigt hade perspektiv på den tid han deltagit i själv. Han täckte alltså alla stora ledare från General de Gaulle till Francois Hollande. Han blev premiärminister men aldrig president men var under lång tid den mest populära vänsterpolitikern i den franska opinionen.

Michel Rocard började som företrädare för en yttersta vänstern men blev så småningom den främsta företrädaren för den mer marknadsorienterade och reformistiska delen av vänstern i Frankrike; la deuxième gauche (=den andra vänstern). Han togs in som premiärminister under några år under Francois Mitterrands andra presidentperiod som påbörjades 1988. Han var borgmästare under flera mandatperioder, ledamot av nationalförsamlingen och av Europaparlamentet. Han gjorde det mesta. Skrev också böcker och på senare år blev han en av landets främsta tolkare av aktuella samhällsfrågor. Ofta en sanningssägare som riktade udden både mot vänster och höger och som alla lyssnade till. Det kan vara ett tecken så gott som något att Le Point som ägnade honom fjorton sidor i sitt sista juninummer är en betydelsefull högertidning.

Michel Rocard och la deuxième gauche hänger intimt samman. Rocard närmast inkarnerade begreppet. Fransk socialism var av tradition marxistisk färgad. Francois Mitterrand som inte var socialist tog över detta perspektiv, förmodligen av rent strategiska skäl. Han ville åt makten och skulle aldrig kunnat bygga det nya socialistpartiet som grundades 1971 och aldrig förena socialister och kommunister med det så kallade programme commun utan att driva frågor som socialisering av banker. Väljarna var mindre marxistiska vilket visade sig i Rocards höga popularitet. Mitterrand stödde sig på partifolket och han vann. Rocard var populär hos folket men drog alltid det kortaste strået på partikongresserna. Han var inte heller fullt så slug och manipulativ som Mitterrand.

Det råder ingen tvekan om att Rocard till slut tog hem segern inom Parti Socialiste (PS). Det skedde långt efter Mitterrands död och sedan Rocard slutat att spela en egen roll i den nationella politiken. Den reformistiska grenen i partiet har långsamt skaffat sig en starkare ställning och dominerar nu i den sittande regeringen. Manuel Valls är en lärjunge till Rocard för att ta ett exempel.

Rubriken på intervjun med Rocard i Le Point är ett citat av honom och lyder: ”Den franska vänstern är den mest ålderdomliga i Europa” Så talar en man som ändå fyllt 85 år  när han uttalade dessa ord men en man som tänkte framåt. Han var trogen sina idéer om att förena socialt engagemang med en öppnare syn på marknadsekonomi. Hans lärjungar som Valls, Macron och andra kommer att föra hans verk vidare. Hur det går för vänstern är en annan sak. Det kan bli svårt att göra tydligt vad som skiljer den ifrån borgerlig vänster eller till och med mer moderat högerpolitik. Rocard talar i intervjun också med stor respekt om Alain Juppé som är Sarkozys främsta utmanare i kampen om att bli högerns kandidat till nästa års presidentval. Det franska politiska landskapet håller på att ritas om. Jag hade gärna velat fråga Rocard om hur den kartan kommer att se ut. Jag är säker på att han hade en rad funderingar på den punkten. Nu dog han igår och jag kan tyvärr aldrig ställa de där frågorna.