lördag, juli 9, 2016

EM-final mot Portugal i fotboll på hemmaplan, på Stade de France. Fransmännen är på nytt i fotbollsextas. Få händelser har förmågan att ena nationen som framgångar för fotbollslaget i stora turneringar. Vem minns inte VM-segern 1998 med Zidane och de andra stjärnorna. Också den gången på hemmaplan. Frågan är om bragden kan upprepas och vilka konsekvenser det får.

De flesta bedömare tror att Frankrike vinner söndagens final mot Portugal. Ett franskt lag som visat en växande styrka från match till match. Det brukar vara typiskt för mästare. Börja lite tveksamt men sedan accelerera och visa storformen från kvartsfinal och framåt.

Fransmännen älskar les bleus när de vinner och hatar dem när de förlorar. VM-guldet 1998 var också en seger för det mångkulturella Frankrike. Det talades om blacks, blancs, beurs – om svarta, vita och nordafrikanska spelare i  gemenskap på plan och hur denna sammanhållning också fick symbolisera ett multikulturellt Frankrike. Det året trodde människor fortfarande på en öppen värld utan hat mellan kulturella grupper. En annan värld var möjlig. I dag är detta för de allra flesta en illusion. En seger för det franska laget som är lika blandat som för arton år sedan, kommer inte att ändra på den saken.

Frankrike är dock i behov av ett EM-guld för att glömma allt elände de senaste åren och få skratta och känna lycka för en tid. Dansa en sommar efter att ha vunnit en prestigefylld turnering i världens största idrott. Redan segern över Tyskland betydde mycket. Tyskland är landet som känns som en nagel i ögat på alla fransmän. Landet som alltid är bättre men som fransmännen inte kan riktigt förlika sig med. De ska alltid vara så duktiga, de där tyskarna. De vinner i allt och vi får stå där och känna oss underlägsna. Det är känslan de har, långt ifrån myten av den självsäkra fransmannen som svenskar gärna odlar. Härligt att ha vunnit och gjort det med så bra spel och så skickliga spelare.

Hollande har sett varenda match där Frankrike spelat under EM. Han ser väldigt stel ut, presidentlik även på fotbollsläktaren. Han hoppas förstås att segrarna på planen ska ge honom bättre opinionssiffror. Le Monde konstaterar i en artikel i dag att bara President Jacques Chirac efter VM-segern 1998 kunde dra fördel av det rent politiskt. Det var ändå ett väldigt speciellt tillfälle. Segern var större än ett EM i dag och hade en symbolisk betydelse av att ena nationen på ett djupare kulturellt plan än som är möjligt i år. Francois Hollande har startat krig, väldigt bra för opinionssiffrorna i Frankrike, och blivit lite populärare men den populariteten har dalat igen efter ett par månader. Förmodligen blir det samma kortsiktiga effekt den här gången. Om någon effekt över huvudtaget.

Oavsett effekter: Vive les bleus! Jag vill se segerrusiga fransmän fira på Champs Elysées på söndag kväll och natt.