Monthly Archives :

november 2016

Ett år efter attentaten
Ett år efter attentaten 150 150 Tomas Lindbom

Det hände för ett år sedan, den 13 november 2015. Jag kommer aldrig att glömma det . Jag var i Paris. Jag minns hur jag frågade mig när jag slog på tv:n på kvällen och såg bilderna av spillda människoliv och förtvivlan: Var är mina vänner? Var de också mitt i skottlossningen i östra Paris den kvällen?

Så var inte fallet men några av dem jag ser som närmaste vänner i Paris fanns i närheten. Det satte särskilt sina spår på en av dem. En kvinna som såg för mycket, kom för nära för att inte påverkas av det hon sett. Hon behövde några månader av återhämtning innan hon kunde lägga upplevelserna denna sorgliga kväll bakom sig.

Nu uppmärksammas den 13 november i många länder, inte bara i Paris. Denna dag infaller mitt i en turbulent tid. Mycket har hänt i västvärlden sedan ett år tillbaka. Frankrike mår inte bättre efter händelserna förra november. Hatet och misstron har dessvärre växt. Den muslimska befolkningen klagar på ett ökat tryck mot dem från många av sina landsmän. Det är svårare att vara muslim i Frankrike nu än före dessa attentat. Det som hände den 13 november har ju också följts av fler islamistiska terrordåd, som i Nice på kvällen den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Det är inte heller lätt att leva med misstro och rädsla som många fransmän gör. En del politiker verkar för att vinna röster genom att så splittring och exploatera denna rädsla.

Ett viktigt val väntar i april och maj nästa år då Frankrike väljer en ny president. Sannolikt blir det inte Francois Hollande som är oerhört impopulär, inte i första hand för sitt sätt att sköta arbetet efter attentaten utan för sitt allmänt kritiserade ledarskap. Det är bara att hoppas att den som väljs till nästa president kan samla befolkningen och tona ner motsättningarna. Det vore fasansfullt om Frankrike fick en valrörelse som i tonläge skulle påminna om den i USA. Än mer fasansfullt om den som vinner har det högsta och mest arroganta tonläget. Frankrike behöver enas, försonas. Det är viktigare än allt annat just nu.

 

Marine Le Pen jublar över Trumpseger
Marine Le Pen jublar över Trumpseger 150 150 Tomas Lindbom

Det var oväntat att Donald Trump vann valet i USA men mer väntat att Marine Le Pen skulle jubla om så blev fallet. I Frankrike undrar folk om Brexit- och Trumpeffekten ska sprida sig också till detta land och ställa till med en skräll i stundande presidentval.

Frankrikes politiska ledare, opinionsbildare och media har som i de flesta västländer hållit sig minst sagt kallsinniga till  Donald Trumps alla övertramp i valrörelsen. Först trodde ingen han skulle bli vald till Republikanernas presidentkandidat. Sedan trodde ingen att han skulle vinna valet. Men ack. vad alla bedrog sig. Och nu är frågan om det omöjliga även kan ske med Marine Le Pen som president.

Skräckscenarier kan berättas i romaner. Det finns förstås franska berättelser om allehanda extremister som vinner valet och kastar Frankrike över ända. Men kan det verkligen ske? Hur starkt är egentligen etablissemangshatet? Ingen valseger för Le Pen blir möjligt, tror jag, utan ett verkligt sammanbrott för det demokratiska samhället. Jag påminner mig mitt möte med Jean-Marie Le Pens närmaste rådgivare, Lorrain de Saint-Affrique som vid ett kafébord på Place de la Bastille förra vintern sa att om Marine Le Pen vinner valet 2017 emigrerar han. Då är Frankrike i ett fullständigt hopplöst läge som nation, menade han.

Marine Le Pen leder alla opinionsmätningar men hon kommer inte att vinna i den andra valomgången där det två starkaste kandidaterna i den första omgången möts. Det troliga scenariet i dag är att hon då ställs mot högerns förmodade vinnare i dess primärval, Alain Juppé. Hans öppnande attityd mot mitten i politiken gör att vänsterväljarna kommer att rösta på honom i ett avgörande val där han ställs mot Marine Le Pen. Endast om Le Pen möter Nicolas Sarkozy i en andra valomgång har hon en mikroskopisk möjlighet att vinna. Men det scenariet verkar inte troligt.

Med detta sagt måste vi ändå betrakta situationen med lite andra ögon efter det som hände i natt i USA. Fortsätter denna nationalistiska och främlingsfientliga smitta att sprida sig? Ingen kan vara säker längre men jag tror ändå att det finns korrektiv i Frankrike mot en seger med över 50 procent för Marine Le Pen. Ett korrektiv är att den samlade vänstern kommer att stödja också en högerkandidat om det är enda alternativet till henne. Det finns i vänstern, även de delar som kan anses mer protektionistiska och nationalistiska och – främlingsfientliga – en koppling till det revolutionära arvet från 1789. Dess idéer kolliderar totalt med Marine Le Pens. Och den vänster som är mer marknadsorienterad kan inte acceptera hennes förslag om att folkomrösta om EU. Dessutom finns det en numerärt sett ganska stor grupp i mitten av det politiska landskapet med mer liberala idéer och ett starkt försvar för upplysningstidens idéer. De skulle aldrig lägga sin röst på Le Pen.

Det är alltså läge att tacka Frankrike för sin konservativa läroplan med mycket inriktning på den franska historien. Unga fransmän lär sig att se en viss skillnad på demokrati och populism, på mänskliga rättigheter och fördomsfull exkludering av vissa folkgrupper. Det räcker inte hela vägen. Var tredje fransman är beredd att rösta på Le Pen, i vissa regioner nästan varannan. Jag tror att det ändå går en sund gräns någonstans innan flertalet följer Nationella frontens ledare.

 

Lämna landet!
Lämna landet! 150 150 Tomas Lindbom

Jag steg på pendeltåget vid flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris för att ta mig in till stan. Slog mig ner mittemot ett äldre franskt par som kommit med samma plan från Stockholm. Vi började prata. ”Vår dotter bor sedan två månader i Stockholm med sin man och två små barn. Hon fick möjlighet till  utlandstjänst och han hade nyligen förlorat sitt jobb. Han har redan fått nytt jobb i Stockholm. Barnen verkar ha det bra i förskolan. Vår dotter har det mindre stressigt och mer tid för familjen på kvällarna.”

Så lät det och till slut sa mannen: ”Jag är rädd för att de aldrig återvänder till Frankrike.” Och nästa reflektion: ”Skulle jag vara fyrtio år yngre skulle jag också ha lämnat landet.”

Det är något tragiskt över människors känsla av nedgång och fall över sitt en gång så stolta Frankrike. Människor klagar och klagar mer systematiskt än förr. Mannen mittemot mig, förmodligen närmare 75 år, menade att människors missmod började redan i mitten av 70-talet. Ett halvt sekel utan framtidstro och en negativism som bara fördjupas för varje år.

Samtidigt som detta missmod sprider sig till alltfler samhällsklasser finns inte viljan att våga förändra. ”Det är rädslan”, sa det äldre paret i pendeltåget. ”Folk är rädda och väljer att försvara det som uppnåtts istället för att våga ta nya utmaningar.”

Varje politiker lovar ett annat och framgångsrikare Frankrike med sin politik. Ingen tror längre på dessa löften. Förmodligen gör inte politikerna själva det. Alla spelar sina roller och kan inte ta sig ur dem för att faktiskt säga ärligt hur illa det är och framförallt hur svårt det är att genomföra fungerande förändringar. Det finns inga recept och de få radikala förslag som läggs av regering och opposition skrämmer tillräckligt många väljare och leder till så stora demonstrationer att försöken avstannar.

En väg fungerar. Möta rädslan med mer statligt våld. Fler poliser, nya och större fängelser, nya lagar som hindrar muslimer att klä sig som de vill. Aggressivt tal om att Frankrike befinner sig i krig mot terrorismen och att regeringen måste tänja på folkrättens principer för den goda sakens skull; att jaga människor som hotar det franska folket. Sådant ger röster i val. Just nu pågår primärvalen hos Les Républicains, det vill säga högern. Sex av sju kandidater bjuder över varandra i förslag om mer repression. Den sjunde, enda kvinnan, har en mer återhållsam linje. Men hon, Nathalie Kosciusko-Morizet, har ingen chans att bli vald till högerns presidentkandidat.

Rädslan övervinns inte med mer repression. Repression göder motstånd från dem som skulle straffas och ökar spänningen än mer. Under tiden tappar människor, inte minst de unga, tron på att Frankrike är ett gott samhälle. Till slut framstår landet mer som en skådeplats för konflikter och våld. Vem vill stanna kvar i ett sådant land om chansen finns att flytta någon annanstans.

 

 

Höst och mörker i Paris – även i politiken
Höst och mörker i Paris – även i politiken 150 150 Tomas Lindbom

Klockan har ställts tillbaka en timme även i Frankrike och hösten har definitivt gjort entré, åtminstone i de norra delarna av landet. Min dotter ringde från Cannes häromdagen och berättade att hon satt och solade på stranden i badkläder. I Paris sjunker temperaturen och människor gör sig beredda på mer regn och blåst och mörker på väg till och från jobbet i trånga tunnelbane- och pendeltågsvagnar. Det som kan vitalisera är att gå in på en bar och beställa ett glas beaujolais nouveau eller betrakta politikerna på tv. De är i många fransmäns ögon inte bara motbjudande utan också roande i sina karaktärer. Det politiska skådespelet inför presidentvalet i april och maj och valet till nationalförsamlingen i juni har nu på allvar kommit igång.

En utomståendes, utlännings, blick konstaterar att förnyelsen av det stora partierna går påfallande långsamt. Nygamla kandidater slåss om makten och anpassar sina uttalanden efter vad de förväntar att merparten av väljarna vill höra. Och samtidigt misstänker många att andelen soffliggare på valdagarna nästa år kommer att öka. Det är inte bröd som politikerna ger utan i bästa fall barkbröd.

Les Républicains som är det stora högerpartiet ligger nu i slutspurten av valrörelsen inför primärvalen mot slutet av månaden. Sju kandidater, varav en kvinna, reser runt i landet och håller tal, debatterar med varandra och får mycket utrymme i media. Alain Juppé, den gamle mannen som var premiärminister på 1990-talet och urikesminister under Sarkozys sista år som president är i täten i alla undersökningar. Nicolas Sarkozy, mer känd utomlands och mer karismatisk genom sin explosiva personlighet kommer en bra bit efter. De andra kandidaterna hoppas mer på att få ministerposter i den regering som de hoppas att – troligen Alain Juppé – ska bilda i vår.

Alain Juppé är född 1945 så det går inte att tala om förnyelse i strikt åldersmässig mening. Han försöker inte heller verka nydanande utan mer samlande. Han tror framförallt att han kommer att nå framgång när hela väljarkåren ska säga sitt i april och inte som nu i primärvalet enbart högerväljarna. Vänsterns kris är så monumental att många av dess väljare hoppas på Alain Juppé som det mindre onda. En konservativ äldre politiker blir alltså ett slags hopp för vänstern. Det gäller att hindra Sarkozy och Marine Le Pen. Längre sträcker sig inte ambitionerna.

Francois Hollande ligger kvar på rekordlåga opinionssiffror, kring femton procent som anser att han är acceptabel eller bra. Det är förstås långt ifrån acceptabla siffror och han sviks nu av de flesta inom vänstern, inte bara den röda vänstern, de gröna utan även av sina egna i Socialistpartiet. Manuel Valls, premiärministern, gör nu uttalanden där han distanserar sig från sin president. Politiska bedömare i Paris menar att han förbereder sig för att kandidera som president nästa år. Han räknar med att Hollande är så svag att han kommer att få partiet med sig. Han tycks också tro att han uppnår ett så pass bra resultat i presidentvalet – med det menas en tredjeplats i första valomgången – att han kan lägga grunden för ett maktövertagande 2022 eller 2027.

Vänstern har inte på många år varit i en så kritisk situation. Total upplösning internt och svagt folkligt stöd. Det är naturligtvis smärtsamt att säga men nationalisterna till höger, Nationella fronten med sin muslimfientliga retorik och politik har lagt beslag på en stor del av det folkliga Frankrikes röster. Inget pekar på att bilden ändras fram till valet. Marine Le Pen kommer sannolikt att ta en av de två förstaplatserna i den första valomgången och går då till en andra valomgång där hon sannolikt möter Alain Juppé och förlorar mot honom. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon med stöd av radikala gröna och den traditionella vänstern, säkert också en del av Socialistpartiets vänsterflygel,  kommer att ta en tredje eller fjärdeplats i konkurrens med Socialistpartiets huvudkandidat; Francois Hollande, Manuel Valls eller en mer vänsterorienterad Arnaud Montebourg.

Jag har skrivit på denna blogg om Emmanuel Macron, ekonomiminister fram till för några månader sedan. Han står för en viss förnyelse. Han är vänster men tydligt socialliberal och har ett program för förnyelse av näringslivet i Frankrike. Denna främmande fågel har mycket att komma med i ett stelnat, byråkratiskt land men just hans förnyelseprogram skrämmer fortfarande, särskilt dem som lever i små eller närmast prekära ekonomiska omständigheter.

Mörkret kommer inte bara från naturen utan också från politiken. Vi lär få en valrörelse med nästan samma politiker som förra gången det begav sig, 2012. Vi kommer att höra samma argument och känna samma leda vid bristen på radikalitet i debatterna och förslagen. Det enda som händer är att landet hela tiden tar steg för steg ut mot höger, ut mot främlingsfientlighet, mot mer repression gentemot läget i svåra förorter och i hanterandet av kulturkrockar i samhället. Och en alltmer tydlig nationalism i förhållande till EU och till ekonomisk utveckling. Antiliberalismen stärks på alla fronter och det är knappast en lyckad utveckling.

  • 1
  • 2