Monthly Archives :

december 2016

Hollande avstår omval
Hollande avstår omval 150 150 Tomas Lindbom

Det kom överraskande. Igår kväll lägligt när kvällsnyheterna i två stora tv-kanaler inledde sina sändningar, klockan 20, höll President Francois Hollande ett kortare tal till franska folket. Talet innehöll en längre del som beskrev hans mandatperiod som framgångsrik och en kort avslutande del där han meddelade att han inte söker omval för en andra period.

Hollande är dessvärre inte bara en man utan större politiska övertygelser. Han är också en man som har svårt att dominera en scen och av egen kraft genomföra nödvändiga beslut. Han söker stöd hos andra, påverkas av andra. Under den senare delen av sin mandatperiod är det tydligt att premiärministern, Manuel Valls, pressat på och tvingat fram beslut från presidenten som han annars förmodligen inte tagit eller skjutit på till det yttersta. Det gäller bland annat avskedanden av ministrar. Han ville inte ersätta Jean Marc Ayrault med Manuel Valls men Valls pressade fram det. Han tvekade att avsätta finansminister Arnaud Montebourg men Valls tvingade fram det beslutet.

Nu sägs det från initierade källor att Valls också pressat fram Hollandes beslut att inte söka omval. Men när han då går ut med beslutet försöker han få det att verka som om han fattat det i ensamhet, utan att ha talat med någon. Få visste om vad han skulle säga klockan åtta igår kväll. Han ringde Stephan Le Fall, regeringens talesperson och hans förtrogna, försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Han sa det till sin kommunikationsrådgivare och presschef Gaspar Gantzer och möjligen någon till.

Men var beslutet fattat av honom själv som han vill få det att framstå? Nja, Valls har de senaste veckorna satt stark press på Hollande. Valls förklarade i söndags i en tidningsintervju att han var beredd även att ställa upp om Hollande gjorde det. De båda herrarna hade ett lunchmöte i måndags och vad sas då egentligen? Valls förklarade efter lunchen att han inte skulle kunna tänka sig att ställa upp mot Hollande. Han drog alltså då tillbaka det han sagt i tidningsintervjun dagen före. Bedömare undrar om inte Hollande redan då meddelat sin avsikt att inte söka omval och i det läget bett Valls om tjänsten att visa lojalitet mot sin president. Det är en hypotes som känns ganska rimlig.

Hollande hoppas säkert att hans eftermäle blir bättre än om han tagit strid i valrörelsen och sannolikt förlorat förr eller senare. Antingen direkt i socialisternas primärval eller i själva presidentvalet. Det är också en klok tanke. Nu kan Hollande sprida en bild av sig själv och sitt regeringsinnehav som är lagom positivt och angreppen på honom kommer att vara mildare än om han fortfarande utgjorde ett hot mot sina motståndare, både inom partiet och bland hans politiska motståndare.

Kommentarerna direkt efter talet visar också på en viss moderation även om en del motståndare inte kunde hålla sig. Nathalie Kosciusko-Morizet, Les Républicains, sa i France 2 igår kväll att detta var Hollandes enda utmärkta beslut under fem år. Valls talade om ett värdigt tal och ett modigt beslut. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon twittrade: ”Hollandes uttalande är ett erkännande av ett oerhört misslyckande. Nu gäller valet mellan Francois Fillon som säger ” var och en för sig och Gud för alla” och jag som säger ”en för alla och alla för en” ”

Det politiska läget förändras förstås av att Hollande stiger åt sidan. Jag ska återkomma i nästa blogg mer till detta. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Hollande var knappast något skrämmande djur för de andra maktstinna politikerna i hans omgivning men visst betyder detta att röster ska omfördelas. Inget är däremot klart vem som kan bli socialisternas kandidat i presidentvalet eller hur det påverka Emmanuel Macron. Spelet går vidare.

 

Putin, Trump och Fillon däremellan
Putin, Trump och Fillon däremellan 150 150 Tomas Lindbom

Francois Fillon vann högerns primärval och troligen kommer han också att vinna det franska presidentvalet i april och maj nästa år. Det innebär förstås vissa förändringar för Frankrikes inrikespolitik men också utrikespolitik. En gaullist blir åter statschef i landet.

Frédéric Encel, en fransk forskare och expert på geopolitik, menar att Fillon kommer att förändra Frankrikes positionering i förhållande till Rysslands president. Det gäller inställningen i Ukrainafrågan. Encel säger det inte explicit men det går att ana att Fillon kommer att föra en mer återhållsam linje i konflikten i Ukraina. Helt enkelt ge ryssarna mer spelutrymme. Christophe Barbier, redaktör på L´Express, påpekar hur Fillon i sin utrikespolitiska hållning återvänder till klassisk gaullism från Generalens tid. Ett starkt Europa mellan Atlanten och Ural, läs ett starkt Frankrike mellan USA och Ryssland. Ett sätt att vara välvillig men inte gå i armkrok med någon av stormakterna.

Världen ser inte ut som på Charles de Gaulles tid men en gaullist ser med viss skepsis på USA och inte utan viss ömhet på den stora grannen i öster. Det ryska samhället med sin konservatism och traditionella värderingar med rötterna i en tid långt före USA:s grundande tilltalar säkert en man som Fillon. Det sägs hur han och Putin också på det personliga planet kommit mycket bra överens.

Nu kompliceras förstås analysen av Fillons framtida stormaktspolitik av hur Trump agerar. Han har ju också påpekat att han har stor respekt för Putin. Det är svårt att tro att Fillon och Trump blir såta vänner. Putins centralism och konservatism i värdefrågor kopplar mer till Fillon än Trumps värderingar som inte är konservativa ens på amerikanskt vis.

Politiska orakel i Paris menar att det blir helt avgörande vem Francois Fillon väljer som sin utrikesminister om han nu blir vald till landets president. Skulle han välja Alain Juppé – om nu Juppé skulle vilja återvända till den nationella scenen – kommer politiken mot Moskva att fortsatt vara distanserad. Det är ändå värt att notera att Sarkozy och Fillon på detta område står en bit från varandra. Utrikesministrar under Sarkozys fem år vid makten var först Bernard Kouchner som alltid varit en företrädare för en liberal och närmast idealistisk syn på utrikespolitik och Alain Juppé. Alldeles orimligt är det inte att Fillon visar på skillnad mot tidigare presidenter (Sarkozy och Hollande påminner i mycket här om varandra) och i en tid av ökad nationalism och en högervridning av hela västvärlden väljer att positionera sig i nygaullistisk riktning.

 

 

  • 1
  • 2