fredag, april 7, 2017

Nu är det bara sexton dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Det blir ingen mer valdebatt i tv. Det betyder inte att det inte kommer att ske omkastningar i tätkvintetten av de så kallade stora kandidaterna. Vi ser i alla fall trender som inte går att bortse ifrån och som nu kan leda ända fram till valbåsen den 23 april. Det gäller framförallt förändringarna i styrkeförhållandena mellan de två socialistkandidaterna. Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och Benoît Hamon sjunker. Mélenchon stiger så mycket att han till och med skulle kunna placera sig framför Republikanernas kandidat Francois Fillon och knipa en tredje plats.

Jag såg helaftonsprogrammet på France 2 igår kväll med Emmanuel Macron i centrum. Under drygt två timmar grillades han av programledarna, debatterade med medborgare som var oense med honom om reglerna kring Uber och den nya ekonomin och om synen på kolonialismen som Macron kritiserat för att ha haft inslag av brott mot mänskligheten. Han debatterade också mot en av Fillons närmaste medarbetare om fransk identitet och om pensionsfrågan bland annat. Macron gjorde ett starkt intryck och fick också i en opinionsmätning bland tittarna det högsta betyget jämfört med de andra fyra stora kandidaterna. Intrycket är att tillräckligt många franska väljare vill se en förnyelse av fransk politik som utgår från ett perspektiv som varken är uttalat vänster eller höger och att väljarna vill se en yngre, relativt färsk och oförstörd politiker på presidentposten.

Undersökningen bland tittarna visade också att särskilt socialistpartiets traditionella väljarkår stödde Macron. Det stärker bilden av att han attraherar den reformistiska, socialliberala och socialdemokratiska delen av Socialistpartiets ledare och väljare. Macron blir deras man. Han får samtidigt enligt gårdagens undersökning ett påfallande starkt stöd även hos högerväljarna. En stor del av dem är hemlösa sedan Alain Juppé men även Nicolas Sarkozy förlorat mot en Francois Fillon som sedan trasslat in sig i den så kallade Penelopegateaffären.

Men bland vänsterns väljare finns också fortfarande en stark grupp som är röd. Som tvekat mellan Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon och ledaren för det som kallas La France insoumise (det Frankrike som inte låter sig kuvas), Jean-Luc Mélenchon. Den senare har nu dragit ifrån Hamon till den grad att han börjat närma sig de höga siffrorna, nu kring 17-18 procent, strax under den siffra där Francois Fillon befinner sig. För Socialistpartiet är det en katastrof. Partiet och Hamon försökte så sent som för tio dagar sedan övertyga Mélenchon om att dra tillbaka sin kandidatur. Nu vore motsatsen mer rimlig. Kanske sköter väljarna detta själva. Hamon är på väg under tio procent och ingen vet om det stannar där. Hans program lockar inte den röda vänstern som tror mer på arbetslinjen än medborgarlön.Hamon har också helt medvetet skurit av alla kontakter med den reformistiska delen av sitt eget parti. Han har inte sökt samla partiet bakom sig och får nu lida för det.

Vänstern går mot ett presidentval med en tydligare uppdelning mellan socialister och socialliberaler. De senare har vind i seglen också mycket tack vare  Fillons affär. Macron får gratisväljare från högern som förmodligen delvis röstat på en högerkandidat om denne till exempel hetat Alain Juppé. Men splittringen speglar ganska väl den nya uppdelningen i fransk politik: fyra block som är socialister, liberal vänster och center, en konservativ höger och nationalisterna. Väljarna förefaller rita upp den karta som stämmer med verkligheten och då måste politikerna och partierna anpassa sig därefter.