Elva kandidater i partiledardebatt
Elva kandidater i partiledardebatt https://www.lindbompafranska.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Tomas Lindbom Tomas Lindbom https://secure.gravatar.com/avatar/6030df7f1d0fd0568f08062819468dde?s=96&d=mm&r=gHäromkvällen debatterade alla elva presidentkandidaterna med varandra i tv. En sammandrabbning som pågick i närmare fyra timmar. Fransmän tar inte lätt på politiken och håller gärna på efter midnatt för att alla frågor ska nogsamt bearbetas. De fem stora kandidaterna som debatterade ensamma i den första tv-debatten inför valet fick nu sällskap av de sex små. Inte så rörigt som man kan tro men desto mer fascinerande att möta Frankrike i all sin konservativa prakt.
De sex små kandidaterna representerar i väljarmätningarna en bit under tio procent. Det är ingen betydande opinionsgrupp och dessutom är de splittrade sinsemellan. Två av dem är trotskister och två är utpräglade representanter för ett mycket konservativt Frankrike. Ett par av dem är mer svårplacerade men mentalt sett representerar de också ett gammalt Frankrike. Bara en av sex kan störa de stora kandidaterna, Nicolas Dupont-Aignan, en gaullist på högerkanten, mer konservativ än Francois Fillon och skulle kunna lägga sin röst på Marine Le Pen i en andra valomgång. Dupont-Aignan har enligt de flesta mätningar minst 4 procent i väljarstöd. Under debatten störde han uppenbart Francois Fillon som högdraget försökte sätta honom på plats. Säga att han både var en del av etablissemanget och inte hade rätt att kritisera andra politiker för misstag i det förgångna och samtidigt maktlös och utan stöd bland väljarna.
De sex små kandidaterna spelade en viktig roll i debatten genom att störa de fem stora, Marine Le Pen, Emmanuel Macron, Francois Fillon, Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon. En av trotskisterna, Philippe Poutou, som uppträdde i tröja och som vägrade ställa upp på ett gruppfoto med de andra kandidaterna, gav sig på både Fillon och Le Pen för deras pågående affärer. Ingen av de stora kandidaterna vågade göra det av rädsla för att inte ”uppträda republikanskt”. Uttrycket innebär att en politiker inte ska ge sig på en annan med anklagelser om dessa inte är befästa i en juridisk dom. Poutou hade inga bekymmer med det och kunde därför säga det som de allra flesta väljare tänker: Att Fillon och Le Pen är i varje fall moraliskt tvivelaktiga personer som inte borde få ställa upp i ett presidentval. De små kandidaterna förde i någon mening fram folkets röster mot det etablissemang som låter sig gynnas av kryphål i lagen eller döljer oegentligheter bakom många lager av verbala skyddsnät.
De små kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Konservativ i meningen att tänka politiskt som det tänkts i Frankrike i generationer. En kandidat, Jean Lassalle, pläderar för de små kommunerna och då bör tilläggas att landet i dag har 36 000 kommuner. Trotskisterna beskriver fortfarande landets huvudkonflikt som den mellan industriarbetaren och kapitalisten. Analysen från 1900-talets första hälft hänger kvar till betydande del.
De stora kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Debatten visade också att inställningen till Europa verkligen har förändrats bland dem som söker presidentskapet. Det fanns egentligen bara en av elva som försvarade Europa fullt ut; Emmanuel Macron. Hamon är Socialistpartiets kandidat och representerar det parti som hittills varit en stark försvarare av EU och euron. Han är betydligt mer kritisk och talar helst om ett samarbete mellan euroländerna och om ett försök att rädda EU. Mélenchon blir alltmer kritisk till EU. Även Fillon som representerar Republikanerna lyfter fram nationen Frankrike och betydelsen av ett mäktigt Frankrike i sådan grad att han också fjärmar sig från ett mer liberalt synsätt på de europeiska och globala frågorna. Fillons konservativa hållning försvagar hans proeuropeiska grunduppfattning. Marine Le Pens inställning till EU är känd. Hon drömmer om att. Frankrike lämnar unionen.
Det blev trots allt meningsfullt med en debatt med elva deltagare. Plötsligt fick tittarna en bild av hur konservativt Frankrike ändå är. Emmanuel Macron kan bli Frankrikes nästa president. Han leder fortfarande i mätningarna tillsammans med Marine Le Pen, cirka sju procent före trean Francois Fillon. Det mesta tyder på att han då vinner hela valet i en andra valomgång. Han har ändå inte hela folket eller förmodligen en ganska liten del av folket bakom sig. Frankrike lever i dag med två parallella konflikter och därmed med fyra olika politiska verklighetsuppfattningar. Vänster mot höger (Mélenchon och Hamon mot Fillon) och Nationalister mot liberaler och kosmopoliter (Le Pen mot Macron). De fyra verklighetsuppfattningarna är ungefär jämnstarka och de skiljer sig starkt åt. Nationalismen dominerar trots allt som grundtanke gentemot globaliseringen. De flesta som till slut väljer en av kandidaterna i den andra valomgången gör det därför att hen är det minst dåliga alternativet. Det kommer inte minst att gälla om Macron vinner. Valutgången är osäker. Vi vet inte vem som vinner. Läget efter valet är ännu osäkrare.
- Posted In:
- Politik
Julien Hach
1. Jag har inte bott i Sverige så länge (bara tre år) men jag tror att fransmännens inställning till globaliseringen är mycket mer nyanserad än svenskarnas. I Sverige förknippar man gärna globalisering med ett mer öppet samhälle, mångfald, tolerans liksom nya ekonomiska möjligheter i en värld där marknaden har blivit friare. Eller vi kan säga såhär : ur en svensk perspektiv innebär globaliseringen nationalismens motsats.
I Frankrike är det en annan femma. Om man nu frågar en fransman om vad « la mondialisation » betyder så blir nog svaret ganska delat. Globalisering har för många fransmän två sidor. Den ena mår visst vara positiv : ökade kontakter med andra kulturer, frihandel, spridning av demokrati och mänskliga rättigheter osv. Men ordet « mondialisation » gör också de flesta fransmännen att genast tänka på MacDonald’s och Coca-Cola, en skarp ekonomisk konkurrens med andra länder, engelskas dominans och sist men inte minst kapitalism, marknadsliberalism och USAs hegemoni.
Fransk skepsis mot globaliseringen (en internationalisering av marknadens logik) kan alltså inte reduceras till en nostalgi för nationalism och en rädsla för det som kallas « det öppna samhället ». Den beror huvudsakligen på vissa värderingar som fransmännen är fästa vid : en viss livskvalité, en ganska stor tveksamhet inför marknadens påstådda goda krafter och en allmän förakt mot USA (det sistnämnda är utan tvekan en stor skillnad med Sverige, likadant med inställningen till Ryssland). Många i Frankrike är också uppmärksamma på globaliseringens påverkan om maktstrukturer. Fransmän är medvetna om att deras demokratiska Republik har varit en följd av Frankrikes långa utveckling till Nationalstat. Historien om Revolutionen som lärs ut i franska skolor berättar om att alla fransmän blev fria medborgare när makten förflyttades från en enväldig kung till den enade « Franska Nationen » (enad kring värderingar och rättigheter, inte efter etniskt ursprung). Att makten nuförtiden förflyttas till en global arena över vilken nationella institutioner har bara en begränsad kontroll väcker många frågor och funderingar inom fransk opinion.
Jag ska inte förneka att främlingsfientlighet också är en del av de « antiglobalistiska » krafterna som finns i Frankrike. Rasister finns och röstar. Det är dock ett faktum att fransmän hittar många andra skäl för att vara kritiska till globaliseringen än just rasism. Därför kan inte « antiglobalister » samlas ihop i en och samma klump, och alla motståndare till globaliseringens kandidat Macron förtjänar inte att kallas för nationalister eller reaktionärer (vilket du inte gör men görs alldeles för ofta).
Det kan för övrigt vara relevant att komma ihåg att för inte så länge sedan det inte var Le Pen som var antiglobalismens ordförande i Frankrike utan miljöaktivisten José Bové (som blev känd i 1999 när han stormade en MacDonald’s restaurang i södra Frankrike). Samtidigt ska man också komma ihåg att Nationella Fronten har bara blivit ett « antiglobalist » parti ganska nyligen. Innan partiet togs över av Marine Le Pen fick inte de ekonomiska frågorna en stor fokus i partiets linje som nästan enbart handlade om att skuldbelägga invandrare. Min känsla är att det uppenbarligen finns en tendens inom etablerade partier och medier (som i majoritet har en positiv inställning till globaliseringen) att samla ihop alla som ifrågasätter globaliseringens välsignelse i samma kategori och att « demonisera » dem : är man kritisk mot globaliseringen så är man för Marine.
Kort sagt : det franska motståndet mot globalisering är främst ekonomiskt och politiskt betingat, och trots det etablerade medier berättar utgör främlingsfientligheten bara en liten del av fransmännens skepsis mot globalisering.
2. Det är i ljuset av denna allmänna skepsis mot globaliseringen att man ska betrakta den ivriga EU-debatten som pågår just nu i Frankrike. För många fransmän framstår EU som globaliseringens pådrivare, en skohorn för markadens logik och frikonkurrensens dogm (som enligt EU-fördragen har blivit juridiskt bindande för alla medlemsstaterna). Frankrike är ett land där statsapparaten alltid haft en ledande roll i ekonomin och där tilliten för marknaden är lägst i Europa. EUs liberala politik har följaktligen krävt många anpassningar från Frankrike : omfattande privatiseringar, en öppning för konkurrens av flera statligägda företag, drastiska besparingar inom offentlig sektor, en minskning av antalets tjänstemän osv. Mest av allt har EU inneburit ett stort paradigmskifte i den politiska kulturen : grundläggande idéen om « l’intérêt général » som präglar förhållandet mellan den Franska staten och franska medborgare tycks inte spela en större roll i den anglosaxiska politiska kulturen som EUs politik bygger på och som snarare betonar frikonkurrens vikt. Försvagningen av Statens roll i ekonomin till förmån för privata företag är något som än idag upplevs som oförenligt med det traditionella franska samhällsbygge.
En liten parentes : franska politiska elitens uppenbara tvetydighet angående EU (å enda sidan engagerade de sig alla etablerade politiker för EU, å andra sidan vägrade de att tydligt ansvara för detta inför väljarna) har bidragit till den enorma misstron mot politiker som vi tyvärr konstaterar nuförtiden i Frankrike.
Samtidigt som EUs inflytande blev alltmer påtagligt fortsatte fransk ekonomi att sjunka. Därför har EU blivit föremål för skarpa kritiker. Hur kunde det bli så att trots alla löften om « les lendemains qui chantent » arbetslösheten fortsatte att stiga och köpkraften att sjunka? Hur kunde det bli bara sämre och sämre? Sådana kritiker mottogs oftast med förakt av EU-anhängare och i ungefär samma termer som kritiker mot globalisering : nej, det var inte EU som var problemet utan Frankrike som inte var « kompetitiv och attraktiv nog », man skulle bara fortsätta med liberala reformer, bli av med dessa omöjliga arbetslagar, skapa flera möjligheter för vinst, kort sagt : Frankrike skulle anpassa sig ännu mer till EU och det globaliserade sammanhanget. Varför det? Därför att EU innebär fred och framsteg, och påstår man motsatsen som är man kompis till Le Pen. Punkt slut.
Det var precis så EU-kritiska politiker blev behandlade under valkampanjen inför folkomröstningen i 2005. Jag minns mycket väl när journalisten Béatrice Schönberg intervjuade Laurent Fabius (som hade tagit ställning emot texten) och frågade honom : « hur känns det att samarbeta med Jean-marie Le Pen »? Jag som ivrigt följde hela valkampanjen minns mycket väl hur nejets-anhängare fick stå ut med att konstant bli kallade för « poujadistes » (till exempel av Philippe Val i Charlie Hebdo), nationalister, fascister osv. I Libération skrev Serge July att nejet var enbart ett utryck av främlingsfientlighet (rädslan för den « polska rörmokaren »). Enligt Bernard-Henri Lévy skulle nejet gynna nationalisterna och islamisterna …
Ja, det var alltså då det började : förenklingen av EU-debatten till en motsättning mellan onda nationalister och goda eurofiler. Nejets valseger med 55% kom som en smäll för det som kallas för « etablissemanget » som först reagerade med ilska och förblindning. Det var helt enkelt omöjligt för eliten att acceptera denna dystra sanning : att det som fransmännen röstade emot var främst EUs påtvingade ekonomiska liberalism som leder till ekonomisk otrygghet, delokaliseringar, spridning av lönsamhetens dogm i alla viktiga samhällsfunktioner (och en ensamhet som Michel Houellebecqs böcker skildrar briljant). Nej. I stället tolkades nejets valseger som en triumf för bakåtsträvande krafter och gammaldags nationalism. Folk hade låtit sig luras av rasister. Folk hade helt enkelt röstat fel. Och felet skulle snart rättas till med Lissabonfördraget.
3. I alla dessa avseenden påminner mig den pågående presidentvalkampanjen väldigt mycket om folkomröstningen i 2005.
Till skillnad från de två förra presidentvalkampanjerna utgör utan tvekan EU den viktigaste frågan väl långt före kulturella frågor kring « franskheten » och terror. De sistnämnda frågorna är såklart inte helt frånvarande från debatten men man får bara konstatera att orden « islam » eller « musulman » har nämnts mycket mer sällan under de senaste månaderna än när Sarkozy var kandidat (jag tycker för övrigt att Sarkozy var mycket mer lik Trump än Le Pen). Efter dåden i Paris och Nice kunde man förvänta sig att kampanjen skulle präglas av billiga polemiker och islamofobisk retorik liksom i somras med Burkinin men så var inte fallet : precis som i 2005 handlar debatten i högsta grad om ekonomisk suveränitet och huruvida Frankrike ska foga sig i EUs marknadsvänliga logik.
Ändå rapporterar både franska och utländska medier som om kampanjen främst handlade om en folkomröstning om Le Pen. « Efter Brexit och Trump, kommer fransmännen att välja Le Pen »? Så kunde ha låtit trailern till Frankrikes presidentvalkampanjen om den gjordes till en film. Förenklingen av EU-frågan till en motsättning mellan onda nationalister och goda eurofiler verkar igen.
Att Marine Le Pen var på väg att vinna valet fick franska väljare ha klart för sig redan för länge sedan. Denna skrämmande sanning stod skrivet som på marmor. Den kom från vår tids orakel : opinionsmätningarna. Varje vecka blev fransmännen matade med nya siffror där Le Pen toppade. Det spelade ingen roll att mätningarna i fråga visade samtidigt att stora delar av tillfrågade panelerna inte visste hur de till slut skulle rösta (runt 30% vet fortfarande inte i skrivande stund). Inte heller spelade någon roll att opinionssiffrorna hade visat sig vara helt fel för Trump och för Brexit, och även i 2002 då Jean-Marie Le Pen nåde andra omgången. Le Pens kommande valtriumf skulle betraktas som det enda absolut säkra fakta i denna kampanj. På sätt kunde man hävda att Frankrikes framtid som ett öppet, eurovänligt, och globaliserat land stod på spel.
Vad är det som är fördelen med denna skrämselpropaganda? Det är uppenbart : att sätta skräck i opinionen att Frankrike kan snart bli en ny tredje Reich förväntas fungera som en uppmaning till de väljarna som vill förhindra ett sådant eländigt öde att prioritera kandidater med flest chanser att gå vidare i valet. På franska heter det « le vote utile » : i stället för att rösta för en kandidat som enligt mätningarna inte tros nå andra omgången ska man satsa på en av favoriterna. Vilka är det alltså som tjänar på det? Kandidater av de två etablerade partierna som alternerar vid makten.
I ett vanligt presidentval brukar det nämligen finnas « le vote utile de droite » (högerväljarna röstar för Les Républicains eller UMPs kandidat) och « le vote utile de gauche » (vänsterväljarna för PSs kandidat). Men så blev det inte denna gång. När PS utsåg en glanslös och alldeles för radikal politiker till deras presidentkandidat började vänstervalet att luta åt mittenkandidaten Macrons hål. Därefter hamnade högerkandidaten François Fillon i blåsvädret och då blev det klart att han inte längre kunde räknas som högerns « vote utile ».
På så sätt fick för första gången i Femte Republikens historia en enda kandidat äran att dubbas till « vote utile » och uppdraget att « faire barrage au front national ». Rollen som « den goda Frankrikes » företrädare hade faktiskt redan tilldelats innan primärvalens avslutning till Emmanuel (« Gud med oss » på hebreiska) Macron. Inte vänster, inte höger, inte ens politiker, ung, stilig, trendig, i takt med sin tid : han hade allt för att förtjusta TV-journalister. Det behövdes inte leta vidare : han var « le Front Républicain » förkroppsligad.
Denna duel mellan den öppna Frankrikes kandidat Macron och den slutnas Marine passar som hand i handske med mediernas binära logik. Trots 11 kandidater har ställt upp i valet och trots att ungefär en tredje del av franska väljare har inte bestämt sig än för hur de skulle rösta första omgången reduceras valets rapportering till en bipolariserad kamp « för » eller « emot ». En sådan mediatisk dramaturgi kan knappast ansens spegla opinionens verkliga uppdelningar. Den verkar inte ha någon koppling till verkligheten i överhuvudtaget (bortest från opinionsmätningarnas verklighet). För mig är det uppenbart att massmediernas rapportering verkar som ett spektakulärt opinionsbildande maskineri : väljarna ställs inför två enkla alternativ : Le Pen eller Macron, etablissemangets bästa barn.
Det kanske låter konspirationist. Men vid närmare eftertanke väcker några fakta en viss fundersamhet.
För det första så ska man inte bedra sig om dagens massmedier. Medierna ägs, och styrs. Till exempel ägs Le Monde av Xavier Niel, Mathieu Pigasse och Pierre Bergé. De två sista är socialister, Bergé är även en engagerad vänsterlobbyist och bland annat militant för homosexuellas rättigheter. I 2012 gav han öppet sin stöd till Hollande. Nu stödjer han öppet Macron (som har troligtvis spelat en avgörande roll i 2010 när tidningen köptes av trion Niel, Pigasse, Bergé). Är det då konstigt med Le Mondes ovanliga flitighet i att kalla för « le vote utile » och nästan öppet stödja Macron samt systematiskt se till att komma med nya anklagelser mot Fillon? BFMTV, Paris-Match mm har anklagats under hela kampanjen för att främja « mittenkandidaten ». När man kan lite gran fransk politik är det nämligen totalt osannolikt att en nästan oerfaren politiker som saknar ett eget parti och även någon ideologisk förankring kan lyckas toppa i opinionssiffror utan en stor stöd hos några medieägare.
Och då kommer jag till min andra punkt : saboteringen av Fillons kampanj. Valet borde ha varit en hälsopromenad för högerkandidaten. Men precis då han skulle inledda sin kampanj blev han föremål för en imponerande rad av avslöjanden. Nyheterna om sin frus anställning, och sedan sina barns, och sedan sina kostymer osv, allt som hade legat still under decennier (jag läser nu att Fillons fru ska ha avlönats av nationalförsamlingen sedan 1982 : kan man inte undra varför 35 års tystnad sprack precis en vecka innan Fillon startade sin kampanj?) läckte plötsligt ut, fast inte på en gång utan allteftersom, frontsida efter frontsida, med en uppenbar strävsamhet. Det tog bara några veckor innan Fillon och sin fru förhördes vilket lede till åklagaren (PNF) inledde en förundersökning med en absolut ovanlig hastighet. Fillon själv har talat om en komplott och den känsla finns inom många högerväljare och även personer som jag som aldrig tänkte rösta för honom. Men även om man vill tro på att Fillon har bara haft otur och kanske hade behövt ta reda på sitt horoskop innan att ställa upp som kandidat kan man ju undra lite varför liknande misstankar som gäller Le Pen inte alls får lika mycket fokus i mainstremedier. Misstankar om anknytningar med Putins Ryssland, missbruk av offentliga medel, allt det här kunde och borde ha fått mycket större uppmärksamhet. Men nej, allt tyder på att Fillon skulle bort men Le Pen skulle vara kvar. Det är ju hon som tillför kampanjens dynamik. Utan henne som fågelskrämma försvinner snacket om « le vote utile » och den fascistiska faran som skymtar i Frankrike samt behovet att försynens man Macron.
Frågan är om väljarna ska låta sig fängslas i detta förenklade alternativ. Nu ser det ut som Mélenchons popularitet stiger ordentligt, samtidigt som Hamon hamnar i botten. Dessutom verkar Macrons kampanj ha något sin kulmen trots oerhört gynnsamma förutsättningarna. Det är nu mindre än 4% mellan Macron och både Fillon och Mélenchon.
Jag kunde har fortsatt att skriva, men det är ganska krävande för mig att skriva på svenska och jag tror/hoppas att jag har uttryckt det mesta jag ville.
Med vänliga hälsningar,
Julien Hach