måndag, maj 8, 2017

Emmanuel Macaron valdes med betryggande majoritet till Frankrikes nye president. Både inom landet och i omvärlden drog människor en suck av lättnad. Det kunde ha gått fel. Så alldeles självklart var det inte att en ung, oprövad man skulle vinna över en slipad politiker som Marine Le Pen. Men som så ofta i fransk politik segrar förnuftet, särskilt tydligt i lägen där många börjat misströsta. Frankrike har i modern tid aldrig haft någon kommunist eller fascist som landets ledare. Så blev det inte heller denna gång. Marine Le Pen visade den sista veckan upp ett ansikte som nog skrämde ytterligare en del fransmän att lägga sin röst för Macron istället för att avstå eller rösta blankt.

Det går att dra några slutsatser av valet förutom att folkviljan präglats av en viss form av rationalitet. Frankrike fick som president den mest lämpade av de stora kandidaterna när det gäller att skapa lugn i västvärlden, särskilt i Europa. Macron driver inte Frankrike ut på osäkert hav i frågor som rör EU:s stabilitet eller förhållandet till Ryssland. Tillräckligt många fransmän vill också att landet moderniseras genom vissa liberala reformer som av motståndarna pekats ut som nyliberala eller som ett hot mot det så kallade folket. En hel del fransmän har insett att en arbetsmarknad som bygger på tusentals olika lagar och förordningar inte är flexibel nog för att klara sina uppdrag för att ge människor bättre materiella levnadsvillkor.

Macron står för en tolerant politik mot utrikesfödda och tillhör inte de mest aggressiva i sin inställning till kampen mot terrorismen och det islamistiska hotet. Han inser att terrorbekämpningen inte får drivas med så hårda lagar och regler och med ett så högt tonläge att det får kontraproduktiv verkan.

Det är några av de slutsatser jag tycker man kan dra av valresultatet. Macron kommer samtidigt att ställas inför stora utmaningar och jag är tveksam till om han faktiskt lyckas med sitt uppdrag mer än delvis. Splittringen i olika politiska falanger är större än på mycket länge. En stor andel av befolkningen, kanske merparten, upplever en stark frustration och en stark misstro mot den politiska ledningen i landet. Marine Le Pen är inte besegrad. Hon fortsätter att ta poäng i olika val och vinner alltfler anhängare. Den konservativa högern har blivit mer konservativ. Splittringen inom vänstern har drivit fram och lyft en stark samhällskritisk falang som i valets första omgång faktiskt fick närmare 20 procent av rösterna.

Emmanuel Macron kan knappast räkna med majoritet i nationalförsamlingen efter valet i juni. Det kan bli så illa att den regering han utser om en vecka måste radikalt förändras efter parlamentsvalet några veckor senare. Inte minst finns faran att vänstersocialisterna och Nationella fronten tillsammans får en majoritet i denna folkvalda församling. Det är inte troligt men inte heller osannolikt. En sådan situation skulle i så fall helt låsa Macron i sin presidentroll.

I dag på minnesdagen av fredsslutet efter andra världskriget möttes Macron och Hollande och genomförde minnesstunden på Champs Elysées tillsammans. Hollande som den andlige fadern tog med sin son under ceremonin och lät sonen hälsa på alla dignitärer och delta bland annat i nedläggningen av en krans på den okände soldatens grav under triumfbågen på Place Charles de Gaulle. Det var närmast rörande att se med vilken stolthet Hollande förde Macron mellan de olika stoppen under denna ceremoni.

I en viss mening innebär presidentbytet ingen större förändring av den franska politiska linjen. Macron kommer att accentuera den socialliberala profilen hos Hollande men han kommer inte att bryta med den politik som Hollande förde, särskilt åren 2014-17. Och han kommer möjligen att ha flera av Hollandes ministrar också i sin kommande regering. Många namn är tänkbara: Förre premiärministern Manuel Valls, nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian, förre premiärministern och nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault, miljöministern Ségolène Royal, jordbruksministern Stéphane Le Fall. Listan kan göras lång. Macron kan bli ledare för en stark center-vänsterregering. Det är ett av flera scenarier. Ett av de mer troliga.

Vi får veta allt detta i början av nästa vecka. På söndag den 14 maj kommer Macron formellt att ta över makten i Elyséepalatset. Därefter börjar en ny era i fransk politik med den yngste presidenten under hela den femte republiken, den 39-årige Emmanuel Macron.