måndag, maj 15, 2017

Igår söndag installerades Emmanuel Macron som president i Frankrike. Ceremonin var stilfull och full av symboler som brukligt är. Samtidigt också fylld av känslor. Francois Hollande var märkbart berörd av att lämna över sina presidentfunktioner till sin forna adept som han i hög grad bidragit till att lyfta fram i centrum av det politiska livet. Macron – rådgivare i Elyséepalatset redan 2012 och utnämnd till ekonomiminister 2014. Nu står han på egna ben sedan han lämnat fadershuset och skapat ett eget liv med en egen rörelse. En Marche!, Nu i maj 2017 valdes han till president i Frankrike.

Emmanuel Macaron sökte i sitt kroppsspråk visa sin självständighet igår, liksom vid de båda ceremonierna den gångna veckan, minnet av fredsdagen 1945 och av slaveriets avskaffande, då han uppträdde sida vid sida med Francois Hollande. Macron vill visa att han står för något nytt i fransk politik men att hon också har respekt för den förre presidenten.

När jag påminner mig andra presidentskiften under femte republiken har det ofta sett ut på liknande sätt. Förändring men ändå en form av kontinuitet. Georges Pompidou tillhörde samma politiska familj som sin företrädare General de Gaulle men med en modernare konservatism och en premiärminister de första åren i Jacques Chaban Delmas, en än modernare politiker med starkt socialt engagemang. Valéry Giscard d ´Estaing efterträdde Pompidou med parollen Oui…mais. Både Mitterrand och Chirac stod för radikal förändring men Chirac var i många avseenden en mer socialt orienterad högerman och Mitterrands sista år var knappast särskilt socialistiska. Han kom mer och mer att bli en patriark för sitt folk med stort engagemang för landets historia och kultur. Nicolas Sarkozy stod inte långt ifrån Chirac trots en personlig antagonism. Francois Hollande bröt retoriskt starkt med Sarkozy och de var och är mycket olika som personer. Men skillnaderna i deras politiska program ska inte överdrivas. Sarkozys första två år vid makten innehöll en öppning mot vänster. Hollande formulerade ett radikalt ekonomiskt program före valet 2012 men anpassade sig i socialliberal riktning under mandatperioden och förebådade i mycket den nya linje som nu företräds av Emmanuel Macron.

Det finns starka konflikter inom fransk politik och de kan också skifta över tid. Högern har alltmer betonat lag och ordning och fransk nationell identitet under de senare åren och det har skapat en viktig konflikt mot vänstern. Det liberala inslaget i de politiska partiernas program har inte varit särskilt synligt förrän inför detta senaste val då Emmanuel Macron fört in en ny dimension; det europeiska och frihandelsvänliga mot en starkare dragning mot nationalism.

Emmanuel Macron har i dag utsett Edouard Philippe till sin premiärminister. En intressant profil i detta skapande av en ny rörelse, macronismen eller marchismen som en del också säger. Philippe var som ung anhängare till den andra, socialdemokratiska vänsterns frontfigur, Michel Rocard. Hans åskådning vreds senare mer åt höger och han blev anhängare och medarbetare till Alain Juppé. Denna profil uppskattas av den nye presidenten. Höger men med en fot i vänstern ( i varje fall som ung) men inte heller extrem i någon mening. Alain Juppés profil är moderathöger.

I morgon presenteras regeringen i sin helhet. Bedömare säger att det kommer att bli en liten men vass regering på cirka femton ministrar med lika många kvinnor som män och en balans mellan företrädare för civilsamhället, Macrons eget folk, och företrädare för de etablerade partierna. Vi kan få se namn som Francois Bayrou, ledare för det lilla mittenpartiet MoDem och Yves Le Drian, försvarsminister i Hollandes regering sedan 2012. Kanske kan ett och annat tungt namn från Republikanerna komma med i samma regering. Journalisterna spekulerar: Bruno Le Maire, en av Republikanernas kandidater i primärvalet i november, har nämnts liksom Nathalie Kosciusko-Morizet som positionerar sig tydligt på vänsterflygeln inom samma parti.

Emmanuel Macron behöver stöd från de etablerade partierna för att gå i land med sin uppgift att förändra Frankrike; lyfta landet ur den ekonomiska krisen och återge människor hopp om framtiden. Det blir mycket intressant att se hur han formar sin regering och än mer intressant om han lyckas skaffa sig ett tillräckligt starkt stöd i den nya nationalförsamlingen som ska väljas i direktval den 11 och 18 juni.