fredag, maj 19, 2017

I torsdags samlade den nyvalde presidenten Emmanuel Macron sin regering i Muratsalen i Elyséepalatset för första gången. Tjugotvå ministrar som förmodligen såg sig omkring fulla av förundran och kanske beundran. I varje fall de nitton som inte suttit i en regering tidigare, däribland den för allmänheten okände premiärministern Edouard Philippe. Och en president med ovanligt kort karriär inom politiken. Det ska också tilläggas att sammansättningen av regeringen är annorlunda mot tidigare. Och – inte att förglömma – historiskt låga opinionssiffror för både president och premiärminister i samband med första veckan i sina roller.

Franska folket ger inte Macron och Philippe någon smekmånad. Macrons popularitet ligger några procent under 50 vilket är cirka tio procent eller mer under Hollandes respektive Sarkozys popularitet i samband med deras installation som presidenter. Philippe ligger på en riktigt låg nivå, 34 procent vilket är mellan femton och tjugo procent lägre än tidigare premiärministrar som Francois Fillon under Sarkozys mandatperiods första vecka eller Jean-Marc Ayrault under motsvarande tid under Hollands era. Dessa siffror speglar möjligen den splittring som rått i i väljaropinionen under hela valrörelsen. Det går att iaktta en splittring av det politiska landskapet i fyra delar; Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, Emmanuel Macrons En Marche!, Republikanernas Francois Fillon och Marine Le Pen med sitt parti Nationella fronten. För helhetens skulle bör vi också lägga till Socialistpartiets Benoît Hamon som dock bara fick 6 procent i den första valomgången. Väljarna har förmodligen i stor utsträckning återgått till sina preferenser från den första valomgången. Nu får framtiden visa om Macron kan samla fler väljare kring sitt regeringsprogram och sitt handlande som president. Det första tecknet visar sig i valet till nationalförsamlingen om en knapp månad. Hur stort antal platser får hans parti i vardande, La République en marche? Bedömare har sagt i bästa fall 150-200 platser vilket är långt ifrån de 289 platser som krävs för majoritet.

Den nyvalde presidenten har varit angelägen att bryta med sina föregångare på några centrala punkter när det gäller ledarskapet. Han har stramat upp presidentrollen. Han verkar ha ambitionen att framstå som mer monarkisk i sin framtoning än den fladdriga hyperpresidenten Nicolas Sarkozy som ville lägga sig i de flesta politiska ärenden och hans närmaste företrädare Francois Hollande som sökte inta rollen av normal, ”som folk är mest”. Macron säger att han vill presidera, lägga fast de stora linjerna men också kräva total uppslutning från alla ministrar kring detta program. Förmodligen är det nödvändigt. Här har han nu en regering som trots allt innehåller en spänning mellan höger och vänster och många ministrar utan politisk erfarenhet. Macron har därför också beslutat att endast regeringens talesman Christophe Castaner har rätt att uttala sig inför pressen efter regeringssammanträdena.

Redan efter en vecka anar de politiska iakttagarna i Paris att den nye presidenten generellt kommer att uppträda stramt i förhållande till medierna. Han kommer att sovra starkt i sina uttalanden och sannolikt välja medier på ett medvetet sätt. Han fanns nära Francois Hollande under i stort sett hela dennes mandatperiod och noterade hur denne hade en tendens att kommentera politiska händelser inför journalister och ibland säga alldeles för mycket. Macron kommer sannolikt att säga väldigt lite – kanske för litet. Framtiden får utvisa det också.

Det är för tidigt att uttala sig om hur Macrons politik kommer att ta form rent konkret. Det går att ana att han kommer att flytta den ekonomiska politiken en bit i liberal riktning, också jämfört med Hollande. Han kommer att markera Frankrikes nationella identitet och lyfta fram de statliga institutionerna på ett sätt som snarare kommer att påminna om General de Gaulle än Sarkozy eller Hollande. Han kommer att söka göra Frankrike starkt inom EU. Han blir ingen mjukis i militära frågor. Däremot lär han genomföra en rad sociala reformer i syfte att minska klyftorna i samhället, främst genom utbildningsinsatser i socialt utsatta områden i landet.

Detta är funderingar alldeles i början av Macrons regeringsperiod. Det bygger på en känsla och vissa tecken i hans initiala sätt att uppträda och uttala sig. Vi får framförallt avvakta och se. Allt beror också på det motstånd han får. Dels i den nationalförsamling som nu ska fyllas med nya ledamöter efter valet den 11 och 18 juni. Och dels vad som händer på gatan när de fackliga organisationerna mobiliserar och vänstern börjar agera i form av folkliga demonstrationer. Spelet är igång och i Frankrike är utgången alltid oviss.