söndag, juni 4, 2017

Alla undersökningar tyder på att Emmanuel Macrons rörelse La République en Marche! går mot en storseger i kommande val till nationalförsamlingen, den direktvalda folkförsamlingen i det franska parlamentet. LRM kan få så många som 425 av 577 ledamöter i nationalförsamlingen, en siffra som var otänkbar för bara några veckor sedan. De franska väljarna men också en del av  rörelsens politiska motståndare är beredda att ge den nyvalde presidenten åtminstone inledningsvis det stöd han behöver för att regera framgångsrikt.

Om en vecka går fransmännen till valurnorna igen. En lång valrörelse som började med Republikanernas primärval i november förra året och som nu avslutas med val i två omgångar till nationalförsamlingen. Ja, det har varit en höst, vinter, vår och sommar med osedvanligt höga politiska temperaturer även med franska mått mätt. Det är rimligt att många väljare känner en viss trötthet inför de politiska frågorna. Kanske är det så att många nu under de två kommande söndagarna lägger sina röster på Macrons rörelse för att ge den politiska ledningen i Elyséepalatser en period av stabilitet och möjlighet att utöva sina maktbefogenheter. Så att väljarna åtminstone kan få ta semester utan att bekymra sig för rikets affärer.

Emmanuel Macaron har dessutom visat prov på ledaregenskaper under sina första veckor som president och minst sagt imponerat på såväl väljare som politiska motståndare och media. Macron har till skillnad från Hollande 2012 rivstartat med tydliga framträdanden på den internationella scenen. Det är lätt att se att många fransmän njuter av att se sin president knäcka Donald Trump i handhälsningsceremonin och bräda Vladimir Putin i politisk tuffhet under deras gemensamma presskonferens i slottet i Versailles.

Valprognoserna pekar på en stor seger för La République en Marche!. Med all sannolikhet får rörelsen absolut majoritet i nationalförsamlingen. Ändå ska det göras klart att LRM i mätningarna bara har drygt 30 procent av väljarstödet. Det är valsystemet med majoritetsval som ger detta kraftiga utslag. Och det faktum att de gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, är i kris.

Socialistpartiet är mest i kris av alla. PS riskerar att bli helt utraderat i den nya nationalförsamlingen. Risken finns att partiet bara får runt ett tiotal ledamöter men att partiet dessutom inte stöds av fler än 6-7 procent av väljarkåren. Det är en helt öppen fråga hur detta sargade parti ska överleva efter valet. Partistöden till partier i nationalförsamlingen beräknas per antal ledamöter och uppgår till  37 000 euro per ledamot och år. Dessutom får varje parti 1,42 € per röst i valet multiplicerat med fem år; en normal valperiod. Att gå från nuvarande cirka 285 ledamöter till 10 och från drygt  10 miljoner röster 2012 till avsevärt färre 2017 innebär förstås en oerhörd ekonomisk smäll. Vilka nedskärningar måste inte göras i partiets kansliapparat! Kan PS behålla sitt stora hus på fashionabla Rue Solférino nära nationalförsamlingens lokaler i Palais Bourbon vid Concordeplatsen?

Republikanerna befinner sig också i kris även om detta parti sannolikt blir det största oppositionspartiet. Här ställs frågan hur många av dess ledare och valda i den nya nationalförsamlingen som kommer att välja att ansluta sig mer eller mindre öppet till Macrons majoritet. Hur många av ledamöterna som väljs in som republikaner kommer att driva oppositionspolitik? Risken är överhängande även för detta parti att hamna i ett totalt sammanbrott. I varje fall kommer partiet att vara mindre till antal och bestå av färre politiska ledare av betydelse i sina led.

Emmanuel Macron har på kort tid ritat om den politiska spelplanen. Före presidentvalet sa många att han saknade profil och att hans program var luddigt. Hur ska då hans otvetydiga framgångar förklaras? De två gamla partierna rasar mer eller mindre ihop för att en ung, oerfaren lycksökare utan politiskt program råkar ställa upp i ett presidentval? Det. går inte längre att driva den argumentationen. Det går att skylla på att medierna lyfter fram honom och att han som person lyckas förföra väljarna på ett oanständigt sätt. Inte ens de argumenten bär särskilt långt. Den gamla politiska kasten i Frankrike har förlorat sin trovärdighet och det har gått förvånande snabbt och enkelt. Förutom Macron är det Jean-Luc Mélenchon med sin nya rörelse La France insoumise som stärkt sin ställning och Nationella fronten som ändå siffermässigt bibehållit en stark position. De gamla traditionella partierna har varit de stora förlorarna.