fredag, juni 9, 2017

En av de stora stötestenarna under Francois Hollandes regeringstid, arbetsrätten, kommer omedelbart upp som tung politisk fråga under Emmanuel Macrons styre. Han har nu genom sin premiärminister Edouard Philippe och arbetsmarknadsminister Muriel Pénicaud redovisat huvuddragen i reformen. Den går längre i riktning mot förhandlingar mellan arbetsgivarna och de anställda och flyttar ner beslutsprocessen ännu mer mot företagsnivå från avtal på nationell nivå och branschnivå.

Emmanuel Macaron lär få en stor majoritet i den nyvalda nationalförsamlingen. Fransmännen väljer i två omgångar, dels nu på söndag och dels i en andra omgång följande söndag. Med stöd av en stark majoritet och med en försvagad parlamentarisk vänster genomför han den reform som Hollande aldrig riktigt mäktade med. Det blev en halvmesyr av förslaget till ny arbetsrättslag och samtidigt fördjupades sprickan inom vänstern i sådan omfattning att den nu bland annat har kluvit Socialistpartiet i minst två delar.

Macron lägger ett förslag som alltså går längre än la loi El Khomri som den senaste lagen kallats efter namnet på arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri. Den stora stötestenen i hela reformprojektet har varit förslaget att låta arbetsmarknaden styras mer av avtal mellan arbetsmarknadens parter och av att låta fler avtal fattas på företagsnivå, där avtal på branschnivå i viss mening kan upphävas. I El Khomri-lagen kunde avtal på företagsnivå gälla för frågor om arbetstiden; öka den från 35-timmarsvecka beroende på företagens behov av arbetskraft. Nu vill Macron utvidga samma modell till i princip alla frågor som rör arbetsrätten; inte minst regler för korttids- och visstidsanställningar för att ta ett exempel.

Oron är stor bland de fackliga företrädarna för att små företags anställda inte kan hävda sig i ett avtal med arbetsgivaren eftersom det inte finns fackliga företrädare på små arbetsplatser. Andelen fackligt anslutna är låg i Frankrike, under tio procent, och särskilt låg inom den privata sektorn. Det är en berättigad oro. Det är ju möjligt att lagen kommer att skydda anställda på mindre och medelstora företag och där låta branschavtalen gälla i alla lägen. Oavsett hur det blir till slut kommer Macron att driva en linje som tvingar  facken på reträtt. Hans världsbild av en framtida arbetsmarknad handlar snarare om annat. Han tänker sig en framtid där företagen odlar teambuilding, ger de anställda mer medinflytande. Han hoppas på en arbetsmarknad präglad av flexibilitet och rörlighet som gynnar företagen och en arbetsmarknad där folk har ett bra socialt nätverk, bättre arbetslöshetsförsäkringar, bättre fortbildning men inställda på att flytta mellan olika jobb och mellan anställningar och eget företagande under sin livstid.

Macron är en främmande fågel i sin syn på arbetsmarknaden och dess villkor. Många säger att hans vision liknar den skandinaviska, möjligen mer den danska än den svenska. Egentligen utvecklar han den linje som började under Hollandes år vid makten. Macron själv var ju som ekonomiminister  i högsta grad delaktig i de reformer på området som genomfördes 2014-16. Frankrike har en annan tradition. Landet tänker mer i termer av lagar och förordningar. Folket litar inte på arbetsgivarna i samma omfattning. Avtal istället för förordningar och regler uppfattas ofta som sämre. De fackliga organisationerna inser också att deras makt håller på att inskränkas. Det krävs en oerhörd förändring av både synsätt och metod hos inte minst de gamla kommunistiska facken för att kunna spela en roll på en arbetsmarknad som ritas av Emmanuel Macron. Han är på detta område för facken ett större hot än alla andra politiker från vänster till höger.

Macron har nu bråttom och kommer att följa en tidsplan som driver igenom nya lagar tidigt i höst efter samråd med fack och andra berörda. Han kommer dessutom att genomföra lagarna genom så kallad ordonnance. Det innebär att parlamentet ger honom och regeringen rätt att genomföra lagarna utan omröstning. Parlamentet ger ett carte blanche i förväg. Den här typen av beslut är ett exempel på den makt som presidenten och regeringen har i den femte republikens konstitution. Den används oftare än som framgår i debatten. Alla presidenter gör så men i detta fall är det utmanande för den vänster som ser just arbetsrättsreformen som den mest olyckliga av alla reformförslag som nu ska behandlas. Ingen betvivlar att Macron inte skulle få igenom reformen men ingen tror heller att det kommer att ske utan upprörda känslor och hård debatt. Den debatten kommer dock inte att ske i parlamentet utan på gatan. Räkna med en het höst kring arbetsrätten.