Lindbom på franska: Om Frankrike

”Äntligen sista valet före semestern,” säger fransmännen

Igår genomfördes ännu ett val i Frankrike, den andra omgången i 2017 års val till nationalförsamlingen. Franska folket drar en suck av lättnad. Jag tror till och med att de politiska journalisterna i tv och tidningar gör detsamma. Utom möjligen krönikören på veckotidningen L´Express, Christophe Barbier som är som en duracellkanin. Du skruvar upp honom i ryggen och han sprutar ur sig minutlånga betraktelser över allt möjligt inom politiken. Hur orkar karln där han sitter dag efter dag i tv-studios iförd en röd halsduk som han  påstår sig ha fått av Nicolas Sarkozys hustru Carla Bruni. Christophe Barbier har nog bekymmer med vad han ska göra under den stundande semestern.

Fransmännen är begripligt nog trötta på val efter primärval, presidentval och val till nationalförsamlingen. Valdeltagandet har ständigt sjunkit för att nu igår ha nått bottensiffran på drygt fyrtio procent. De flesta valberättigade stannade alltså hemma.

Det är dock orätt att betrakta alla som valde att stanna hemma igår och förra söndagen för soffliggare. Många av dem gjorde tvärtom en aktiv politisk handling. De handlade i linje med femte republikens anda att presidentvalet är det viktiga valet och att val till nationalförsamlingen har mindre betydelse. Frankrike är ingen parlamentarisk demokrati. Ledamöterna i parlamentet har befogenheten att granska lagförslag och i begränsad utsträckning lägga egna förslag men tvingas vara mer reaktiva än proaktiva i det parlamentariska arbetet. När en president vunnit sitt val återstår, vill många fransmän ge honom en stödröst för att han lättare ska kunna driva sin politik genom parlamentet eller så väljer de att trotsigt vända valet ryggen.

Nu blev ändå slutresultatet inte så överdrivet framgångsrikt för Macron som alla väntade sig. Han förefaller få kring 350 av 577 platser och femtio av dessa är mandat som tillfaller stödpartiet MoDem, lett av nuvarande justitieministern Francois Bayrou. Det innebär att La République en Marche som egen rörelse har en mager majoritet, en övervikt med cirka tio platser.

Förväntningar på en jordskredsseger förbyttes under söndagskvällen i en förvånad reaktion hos de politiska bedömarna som i korthet kan betraktas som tillnyktring. Republikanerna får omkring 125 mandat. Socialistpartiet är förstås åderlåtet men kan ända med ganska bred marginal bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Det gäller också, fast med mindre marginal, La France insoumise under ledning av den karismatiske Jean-Luc Mélenchon. Däremot kommer inte Nationella fronten att kunna bilda en egen grupp – därtill krävs minst femton ledamöter – men partiet har fyrdubblats från två till åtta ledamöter, om nu siffrorna från i morse håller.

Några slutsatser kan dras av detta val till nationalförsamlingen. Denna folkvalda församling kommer att innehålla en debatt  och en granskning av presidentens och regeringens förslag. Eftersom antalet ledamöter från majoritetspartiet LRM inte är överdrivet stort kan också oppositionen hoppas på att rösta ner regeringen i vissa frågor. Det är inte otroligt att vissa ledamöter från LRM kommer att i vissa frågor revoltera mot partidisciplinen.

Republikanerna och Socialistpartiet kan bilda var sin grupp och i bästa fall samla ihop sig till en nystart i höst. Socialistpartiet ska ha kongress och den blir avgörande för partiets framtid. Då ska partiet välja en ny generalsekreterare efter Jean-Christophe Cambadelis som avgick igår kväll efter storförlusten i valet. Partiet måste också, vilket blir svårare, formulera ett politiskt program  för de kommande åren.

Republikanerna behöver också hitta en gemensam linje. Vissa av partiets mer moderata ledamöter i nationalförsamlingen kommer förmodligen att samarbeta med LRM i vissa frågor men om eller när (!) kritiken mot Macron tilltar efter sommaren kommer denna samarbetsvilliga falang rimligen återgå till sitt parti och bli mer lojal med den del som nu vill föra en tydlig högeropposition.

Det blir intressant att följa hur La France insoumise agerar i nationalförsamlingen. De har nu en grupp och deras ledare, Jean-Luc Mélenchon, får en plattform som han säkert kommer att utnyttja som en folktribun för att föra ut sina budskap till fransmännen. Han kommer att attackera Macron  med skarpa argument i en rad frågor, från arbetsmarknad till EU.

De som oroat sig över att Frankrike med Macrons seger står utan opposition behöver inte ligga sömnlösa längre. Fransk politik fungerar alltid i bipolära konflikter och konfliktområdena är flera. Redan i slutet av sommaren när Macron ska pressa igenom sin arbetsrättsreform genom dekret i nationalförsamlingen kommer den socialistiska vänstern att låta höra tala om sig. Högljudd, frustande av indignation och radikal retorik. Genom Mélenchon i plenisalen i Palais Bourbon och genom aktivister på gator och torg.

Du kan följa alla kommentarer till det här inlägget genom RSS 2.0 feed.