Ett dramatiskt år i Frankrike – om Socialistpartiet

Ett dramatiskt år i Frankrike – om Socialistpartiet 150 150 Tomas Lindbom

Det börjar bli dags att summera året som gått i fransk politik. Med året som gått menar jag perioden september 2016 till och med juni 2017. Så mycket har hänt i det politiska landskapet. Betraktaren har många perspektiv att välja utifrån. Jag tänkte att i några blogginlägg före sommaruppehållet se på de de stora förändringarna. Jag börjar med Socialistpartiets nedgång och fall.

Socialistpartiet befann sig redan förra sommaren i kris. President Hollande och hans regering förmådde inte driva igenom sitt förslag till arbetsrättsreform, la loi El Khomri, utan att väcka vrede hos stora delar av vänstern och även motstånd hos en majoritet av väljarkåren. Dåvarande premiärminister Manuel Valls tvingades att driva igenom förslaget, som för övrigt var urvattnat i sin slutliga form, utan omröstning; en ordning som kan användas i parlamentsordningen.

Partiet var redan sedan 2014 definitivt splittrat i två delar i nationalförsamlingen, en majoritetslinje och en linje företrädd av vänsteroppositionen, de så kallade frondörerna, dit  bland andra Benoît Hamon räknades. Historiker får analysera hur partiet från detta tillstånd under Hollandes presidentår kunde utvecklas till ett sammanbrott i samband med presidentvalet och valet till nationalförsamlingen våren 2017. Det är ändå ett faktum att partiet inför sommarsemestern i det närmaste är slaget i spillror.

Några reflektioner kring hur detta totala sammanbrott kunnat bli verklighet vill jag ändå våga mig på att göra. Rent historiskt kan vi gå tillbaka till kongressen i Épinay 1971 när det gamla SFIO, omdöpt till Parti Socialiste 1969, tog in nya grupperingar i partiet och byggde in en motsättning internt. Spänningen som då byggdes in handlade om första vänstern och andra vänstern. Francois Mitterrand kom att representera den första vänstern som var mer negativ till marknadsekonomi och Michel Rocard som företrädde en mer socialdemokratisk linje av nordisk och tysk karaktär. Den första vänstern hade makten i partiet under Mitterrands dagar men allteftersom tiden gått och övriga Europas vänster liberaliserats har den andra vänstern stärkt sin ställning. Hollandes regeringsår representerar perioden när denna pragmatiska vänster definitivt tog över partiapparaten.

Frankrike har samtidigt en ideologiskt medveten vänster, dels bland en del ledande politiker inom PS och bland partianhängare, dels bland den vänster som är stark både till antal och i röststyrka och som befinner sig i sfären kring vänstersocialister, kommunister, trotskister, delar av det gröna partiet och inte minst den del av fackföreningsrörelsen som har kommunistiska rötter.

Francois Hollandes stora insats för Socialistpartiet var att som dess generalsekreterare balansera de olika grupperna inom partiet och slutligen samla dem inför presidentvalet 2012. Han lyckades ganska bra tack vare smidig taktik och skicklig retorik när partiet var i opposition men kunde inte göra samma reptrick när han och hans regering måste leverera politiska förslag efter segervalet. Nu avslöjades sprickan definitivt. Socialistpartiet bestod av två falanger med olika mål i politiken och därmed också olika medel. Ännu mer omöjligt blev det att efter 2012 tala om en enad vänster. Jean-Luc Mélenchon gick redan på hösten 2012 ut i medierna och förklarade att Hollande var på helt fel väg. Och kritiken skulle bara växa.

Socialistpartiets kris är inte bara ideologisk utan också ett misslyckande för Hollande personligen. Han visade aldrig tillräcklig styrka i att markera en annan linje än Merkel i lösningen av krisen i Grekland i början av sin mandatperiod. Han kallade sig en normal president när landet behövde en ledare som snabbt grep sig an och visade ambitioner att lösa några av de frågor som betydde mycket för fransmännen. Han väntade istället på en konjunkturuppgång som skulle lösa arbetslöshetskrisen av sig själv. Han visade ingen förmåga att möta den ökade främlingsfientligheten med ett eget program. Hollande var tunn och svag på det rent personliga planet.

Trots Hollandes svagheter som person var ändå den inbyggda splittringen inom partiet det avgörande skälet till att vi idag knappt längre kan tala om ett fungerande PS. Emmanuel Macron har sugit upp stora delar av den reformistiska vänstern. Han har öppet stöd av Hollandes premiärminister (Valls), hans gamla försvarsminister som nu är utrikesminister hos Macron (Le Drian) och Socialistpartiets presidentkandidat 2007 (Royal). Många andra i Hollandes regering stöder Macron. Å andra sidan finns frondörerena som i likhet med Benoît Hamon vill bilda egna grupper på vänsterkanten eller samarbeta med La France insoumise, den rörelse som leds av Jean-Luc Mélenchon.

Det blir intressant att följa partiets försök att samla ihop sig igen till en ny kongress och någon form av program och strategi för framtiden. Kanske kan ett fåtal överlevare få till en nyordning. Det finns ett antal ledamöter i den nya nationalförsamlingen som fortfarande är organiserade i namn av Parti Socialiste. Men partiet är i ekonomisk kris, har tappat de flesta ledande politiker, har ett starkt sjunkande medlemsantal, saknar program och strategi. Det är inga bra tecken inför framtiden.

Leave a Reply

Your email address will not be published.