Lindbom på franska: Om Frankrike

Ett politiskt år till ända – ett nytt väntar

I dag väntar Frankrike statsbesök av USA:s president Donald Trump. I morgon är det Frankrikes nationaldag. Dessa dagar är intensiva men också normalt avslutningen på det politiska året och arbetsåret för de flesta fransmän. Den 15 juli börjar semestrarna på allvar. Dags för mig också att göra en sista tillbakablick på ett arbetsår som varit oerhört intensivt och blicka framåt mot ett nytt  som lär bli lika spännande och oförutsägbart. Fransk politik är både dramatiskt till form och innehåll och närmast omöjligt att förutse.

Under ett år skapade sig Emmanuel Macron en position som ledde honom till Elyséepalatset. Glöm inte att han precis för exakt ett år sedan utmanade sin politiske fader, Francois Hollande med sitt möte för det nystartade En Marche! Då stod politiska motståndare från vänsterradikalerna och kastade tomater på delegaterna som skulle in till mötet med Macron i en lokal i centrala Paris. Ingen trodde ännu att denne man som då fortfarande var ekonomiminister i Hollandes och Manuel Valls regering skulle kunna bli president ett knappt år senare. Detta skedde ändå och det skapade ett förändrat politiskt landskap som jag beskrivit i de tidigare blogginläggen här.

Nu är han president. Nu placerar han sig med självklar pondus mitt i storpolitiken genom att redan före sommaren bjuda in både Putin och Trump till Paris. Han har redan satt spår i den europeiska politiken. Han gör en rivstart med ett reformförslag för arbetsmarknaden och utmanar på ett sätt som ingen av hans företrädare vågat eller kunnat.

Fransk politik har alltså ett nytt landskap med nya motsättningar. Det handlar verkligen om att mitten i bred mening tagit makten, de som är globala, liberala och antiauktoritära. Mot de traditionella, nationella och auktoritära. Det finns mycket att invända mot den uppdelningen men uppenbart har de delvis nya konfliktpunkterna i fransk – och europeisk politik – synliggjorts väldigt tydligt i Frankrike genom Macrons framträdande som landets politiska ledare. I alla fall har Socialistpartiet krossats och liksom Republikanerna (högern) splittrats i två delar.

Frankrike verkar både bli en mer öppen del av en global värld och en starkare egen nation – hur nu det går ihop! Det finns anledning att verkligen med skarp blick följa hur Macron leder sitt land under det kommande arbetsåret. Men också under sommaren. Till skillnad mot sin företrädare Francois Hollande lär han inte vila på hanen under juli och augusti. Politiska journalister och politologer i Frankrike tvingas nog avbryta sina semestrar både en och två gånger för att ta reda på vad han sysslar med när de flesta fransmän steker sig på plagerna vid Atlantkusten eller vid Medelhavets strand.

Franska presidenter har haft svårt på senare år att genomdriva de reformer de haft på sina agendor. Det är alltid lättare att vara generös än att ägna sig åt åtstramningspolitik. De senare åren har reformutrymmet varit dåligt och många ekonomer och politiska rådgivare har förordat nedskärningar som högre pensionsålder, förlängd arbetsvecka från 35 till 39 timmar och inskränkningar i arbetsrätten. Egentligen har alla misslyckats med sina ambitioner därför att folket i bred mening satt sig på tvären. Ingen har tagit på sig rollen att vara en Göran Persson eller Gerhard Schröder och utsätta landet för en hästkur i åtstramning för att därmed kunna stimulera till ökad tillväxt och mindre arbetslöshet. Eller så har Frankrike förskonats från nyliberala idéer. Det skulle många inom den radikala vänstern i Frankrike säga. Alla kan leva på sina löner och välfärden är i stort sett intakt, Dock kvarstår problemet att ekonomin knappt kunnat repa sig 2017 när de flesta länder runtomkring lever i högkonjunktur. Underskottet i budgeten är för högt och Frankrike bedriver offentliga verksamhet i huvudsak med lånade medel.

Macron tror på en liberal politik som ska försöka höja tillväxten och minska arbetslösheten genom stöd till företagen och avregleringar. Samtidigt är han sprungen ur vänstern och har sociala ambitioner. Hur ska detta lyckas? Den frågan kommer vi delvis att få svar på under nästa arbetsår. Vi får också veta om han över huvud taget lyckas genomdriva sina reformer. I vilken utsträckning kommer radikala fackliga organisationer att kunna stoppa honom och vilket stöd får vänsterns Jean-Luc Mélenchon och Nationella frontens Marine Le Pen i folkopinionen för sin oppositionspolitik?

Jag låter som tidigare år min blogg ta semester fram till slutet av augusti. Skulle nu Macron agera med kraftfulla utspel eller oppositionen sätta fart på människors vrede redan i sommar är jag beredd att lik de franska politiska journalisterna lämna badstranden för att ta reda på vad som händer och rapportera i form av ett eller annat blogginlägg. Med Macron är osvuret bäst. Han verkar jobba jämt.

  • Ahh vilket år och så spännande det varit att följa den här bloggen.

    Det är lite av ”Enfin” över Macrons uppdykande med ett dynamiskt levande mittenperspektiv i kombo med en intensitet på arbetet som gör att man närmast förväntar sig vad som helst. Så oväntat och inspirerande faktiskt.

    Man behöver ju inte gilla allt, men ändå se hur målmedvetet och skickligt den franska styrande enheten (för han är ju ändå inte ensam) faktisk rör sig. Just det här försöker väl alla regeringar ge intryck av. Kul när det verkligen sker för en gångs skull.

    Tusen tack för ett fantastisk år och ha en skön semester.

Du kan följa alla kommentarer till det här inlägget genom RSS 2.0 feed.