Offentliganställda i Frankrike i strejk

Offentliganställda i Frankrike i strejk 150 150 Tomas Lindbom

Den 10 oktober var det nya strejker och nya demonstrationer i Frankrike. Flera hundra tusen deltog i demonstrationerna och skolor, sjukhus och transporter påverkades av strejker. För första gången på närmare tio år deltog alla nio stora fackliga organisationer i denna manifestation mot regeringen; i första hand alltså riktad mot uppfattade försvagningar i den offentliga sektorn: Regeringen har sagt sig vilja dra in 120 000 jobb i offentlig sektor, frysa lönerna och införa en karensdag i sjukförsäkringen.

Den offentliga sektorn sysselsätter cirka 5,5 miljoner personer vilket motsvarar en dryg femtedel av samtliga förvärvsarbetande i landet. Frankrike är  ett land där den offentliga sektorn är stor i jämförelse med andra europeiska länder också i omsättning. Politiker från höger och vänster – Nationella fronten och vänsterradikala La France Insoumise borträknade – har alla program för att minska antalet jobb i den offentliga sektorn och göra den mer effektiv genom mer av samarbete mellan kommuner och en satsning på större regioner istället för den indelning i 95 departement som ursprungligen skapades av Napoleon Bonaparte.

Regeringars försök att minska den offentliga sektorns betydelse och stimulera till mer verksamhet i den privata sektorn stöter på starkt motstånd från många medborgare och ifrån de fackliga organisationerna. Det finns också i ett land som Frankrike ett oändligt antal motiv för missnöje. Rättigheter och skyldigheter, förmåner och avsaknad av förmåner skapar orättvisor. Många människor som arbetar i den offentliga sektorn känner sig illa sedda och dåligt uppskattade för sina jobb. Samtidigt har många inom den offentliga sektorn förmåner i form av längre semester, bättre pensionsvillkor och andra bidrag som stör och provocerar  fransmän som arbetar i den privata sektorn.

De fackliga organisationerna har alltid bäst stöd inom verksamheter i den offentliga sektorn. Lärare, sjukhuspersonal, järnvägsanställda är i mycket högre grad fackligt anställda än personal inom privata företag, särskilt inom tjänste- och serviceföretag. När nu regeringen söker begränsa kostnaderna inom offentlig sektor möter den ett starkare fackligt motstånd än när åtstramningar sker inom andra områden i samhället.

Emmanuel Macaron går alltså vidare i sina försök att reformera samhället för att minska offentliga kostnader och öka flödet i ekonomin. Varje gång sker denna kamp mellan statens krav på åtstramningar och fackens försvar för status quo. Ändå är det långt ifrån alla offentliganställda som går med i strejkerna. Bland offentliganställda i skolan (totalt 1,2 miljoner anställda) deltar enligt uppgifter från Institut Francais du Travail, 21 procent.

Strejker och demonstrationer är i Frankrike fackens sätt att förhandla med staten som styr mer av det ekonomiska livet på arbetsmarknaden än i Sverige. Facken söker visa musklerna genom att ha många demonstranter på gatorna och många strejkande på arbetsplatserna. Det rör sig om en och annan dag för strejker och demonstrationer. Facken har inga pengar för långa strejker.

Nu har regeringen lovat att förhandla med de fackliga organisationerna från och med nästa vecka. Det mesta kommer inte att bli föremål för förhandling men på marginalen kan facken uppnå vissa förbättringar.

Vilken effekt har dessa eviga endagarsstrejker och demonstrationer? Är det ett fungerande sätt för facken att påverka villkoren på arbetsmarknaden? Allt fler svarar nekande på den frågan. CFDT:s ledare Laurent Berger sa det öppet på ett möte till sin ledning häromdagen. Det behövs en ny strategi med mer inslag av dialog med arbetsgivaren och med staten för att få inflytande över den arbetsmarknadspolitiska utvecklingen. Han är inte ensam. Även FO:s ledare har framfört liknande tankar. De anar att andelen anställda som vill strejka och demonstrera kommer att fortsätta att minska. Till slut består facken av ett mindretal företrädare för den mer extrema vänstern som ropar slagord men saknar all kraft att påverka utvecklingen. Det gamla kommunistfacket CGT fortsätter på den gamla vägen men får allt svårare att behålla stödet från människor i allmänhet. Helt nyligen visade siffror att det mer reformistiska CFDT nu har lyckats få fler medlemmar inom privat sektor än CGT.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.