november 2017

I dag är det sex månader sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president i den andra valomgången av det franska presidentvalet. Varje dag sedan dess har sannolikt varit en prövning, en utmaning. I detta närmast överpolitiserade land är det ingen sinekur att vara den person till vilken merparten av befolkningen sätter sin tilltro för landets bästa – och sin egen också i stor utsträckning. Och den president som inte uppfyller kraven blir snabbt dömd. Hårt och skoningslöst. Fråga Francois Hollande! Ändå har Emmanuel Macron i huvudsak klarat sig bra under det första halvåret av sin mandatperiod.

Macron var ingen självklar vinnare av valet. Det behövdes en skandal kring Republikanernas kandidat, Francois Fillon, för att säkra segern. Och hur hade det gått om om Mélenchon vunnit några procent till på bekostnad av Marine Le Pen och kvalificerat sig till en andra valomgång? Marginalerna var ganska små och Mélenchon ökade kraftigt i opinionen i april medan Marine Le Pen redan före första valomgången började sacka. Macron vann i hög grad tack vare positionen som den vettiga, moderata aspiranten på landets högsta ämbete  ställd mot en kandidat som få utanför den trogna väljarskaran ville se som ens en möjlig segrare.

Nu har det i alla fall gått ganska bra.  Macron har rott arbetsrättsreformen i hamn. Med hjälp av en högst tvivelaktig paragraf i konstitutionen kunde han kryssa lagförslaget runt parlamentet som fick nöja sig med att godkänna tillvägagångssättet men inte ta ställning till själva sakfrågan. Beslutet fattades istället vid ett regeringssammanträde. Icke desto mindre fanns det uppenbara risker förenade med att driva igenom reformen. De fackliga organisationerna var eniga i sitt motstånd och den enda starka politiska oppositionsrörelsen för närvarande, La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning, hade vässat svärden och bjöd upp till starkt motstånd rent retoriskt. Det visade sig emellertid att den folkliga oppositionen inte var så tydlig och uppretad som de fackliga och Mélenchon hoppats på. Det som skulle bli en het höst och övergå i en brutal konfrontation på gatan även under denna vinter blev en stillsam protest och så småningom ganska glest på gatorna i demonstrationsleden.

Macron har också visat styrka i mötena med de stora ledarna från Ryssland och USA i symboliskt viktiga möten i Paris och annorstädes. Han har också kopplat på charmen mot Angela Merkel. Framtiden får utvisa om hon tänker dansa med honom eller om hennes inrikespolitiska bekymmer tvingar henne till återhållsamhet i utvecklandet av det EU-projekt som Macron är anhängare till; ett mer federativt Europa.

Macron kan ändå vinna poäng i alla delar av sin utrikespolitik så länge som fransmännen känner att deras land får en tydligare och starkare position i världen. Det förefaller som om många fransmän anser att Macron är bra på det.

Det finns kritik mot honom – och även berättigad sådan – på en rad punkter. Majoriteten av fransmännen håller inte med honom. Han kan vara glad om var tredje fransman stöder honom. Men han har en öppning mot att öka sympatierna. Till slut handlar allt om vad som står på sista raden som företagarna brukar säga. Ökar tillväxten och minskar arbetslösheten så kommer hans popularitet att öka. Då kan även en fransman bli lite liberal om än under ett surt muttrande. Skulle dessutom Macron på klassiskt franskt presidentmanér tala med stora ord i världen och bli respekterad av stormakterna lär han ha goda chanser att bli omvald om 4 1/2 år.

Frankrike skiljer sig från de anglosaxiska länderna och Sverige i en del avseenden. Feminismen har aldrig blivit ett positivt begrepp i mer än marginella grupper. Eller än så länge, är det kanske bäst att tillägga. Det finns skäl till det motståndet mot att göra den ideologiska feminismen till sin. Frågan är om motståndet håller på att brytas.

Feminismen har inte lyckats övertyga fransmännen av ett viktigt skäl; den så kallade universalismen som är ett överordnat synsätt i landet. Frankrike garanterar genom sina lagar och sin historiska tradition alla medborgare samma grundläggande rättigheter. Kvinnor och män liksom medborgare oavsett religion behandlas som likvärdiga samhällsmedborgare. De får samma skolgång, diskrimineras inte i tillsättning av tjänster på arbetsmarknaden. Denna bild av ett demokratiskt land grundat i upplysningstidens principer och revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap lever märkvärdigt starkt kvar i de flesta fransmäns medvetande. Alla vet eller borde veta att det inte stämmer men principerna styr. Eller ett slags överideologi kring vad som gäller i Frankrike lever kvar.

Positiv diskriminering kallas försöken att ge underordnade grupper särskilt stöd eller förmåner och det är  av samma skäl oacceptabla. På senare år sker dock allt fler undantag till den principen. Frankrike håller fast vid sin universalism men gör allt fler undantag från den.

Jag har följt det offentliga livet i Frankrike intensivt i mer än tio år. Det finns i dag en medvetenhet i debatten om kvinnans underordnade ställning som inte alls var lika tydlig för ett decennium sedan. Det var ointressant att de politiska samtalen i tv kväll efter kväll fylldes av män och nästan bara män. Det håller på att förändras även om en del manliga debattörer kan göra kommentarer. Härommånaden påpekade en man lätt irriterad  i ett debattprogram att han var ensam man. Han satt i en panel med tre kvinnor. Fortfarande är det mer regel än undantag att männen är i majoritet när det ska talas politik i till exempel radio och tv. Fotograferna i tv zoomade in unga vackra kvinnors men när de gjorde entré i en show och så gled kameran långsamt från fötterna och uppåt. Det skedde för tio år sedan. Det sker aldrig i dag. Kvinnorna tar alltmer plats trots allt även om det kan tyckas gå långsamt.

Skandalen kring Dominique Strauss-Kahn satte avtryck. Jag minns hur en av de gamla tv-kommentatorerna efter avslöjandena om DSK:s förehavanden på ett hotellrum i New York konstaterade att ”vi män kanske inte alltid beter oss så bra som vi borde i vårt förhållande mot kvinnor”. Han syftade på det i Frankrike så omhuldade begreppet förförelse (séduction). Förförelse ingår i spelet mellan män och kvinnor enligt en djupt medveten tradition. Det är inte alltid klart var gränsen går mellan uppvaktning och störande påstridighet eller rent av trakasserier från mäns sida mot kvinnor.

Metoo-kampanjen har även i Frankrike rönt stor uppmärksamhet. Troligt kommer den att flytta fram positionerna för kvinnors ställning ytterligare några steg. Mäns våld mot kvinnor förekommer förstås i minst samma utsträckning i detta land som annorstädes. Det blir allt svårare att påstå att kvinnor och män har samma status, samma skydd. Universalismen i all ära men den måste kompletteras med bättre lagar för att skydda utsatta kvinnor. Och kvinnors rätt att ta plats i bland annat det samhälleliga samtalet förbättras.