Rikard Wolff – en fransman

Rikard Wolff – en fransman 150 150 Tomas Lindbom

Rikard Wolff dog i dag, bara 59 år gammal i en lungsjukdom som under de senaste sex åren plågat honom allt mer och till slut tvingade honom att slutgiltigt ge upp andan. Tidningar, etermedia och sociala medier i Sverige fylls av hyllningar till den stora artisten och uttryck för sorg över hans för tidiga bortgång. Rikard Wolff kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt är att lyfta fram hans kärlek och relation till Frankrike.

Han har berättat det på många sätt; historien om hur han redan i sin barndom fick kontakt med den franska sång- och musikkulturen genom sina föräldrar. Han minns som liten hur hans föräldrar besökte Berns när Edith Piaf höll en bejublad föreställning  där i början på 60-talet.

Edith Piaf var en av de artister vars verk han tolkade på sitt eget personliga sätt – på franska eller på svenska. Han gjorde för ett par år sedan en tv-föreställning om Edith Piaf. Jag fick den stora äran att bjudas in till inspelningen som gjordes i hans hem på Lundagatan där hans vardagsrum och tillika studio blev till en teaterlokal. Vi satt ett fyrtiotal på klappstolar i täta rader och åsåg hur Rikard sjöng och berättade om den späda, sköra och oförglömliga lilla sparven Edith med sin smärtsamt svåra liv men med en outslitlig energi och en röst som ingen kunde efterlikna. Men Rikard Wolff kunde tolka hennes sånger på ett vis som berörde. Det var en stor artist som tolkade en annan och det blev starkt. Och hans berättelse om hennes liv flätades in i berättelsen om hans liv. De var märkvärdigt intvinnade i varandra, Rikard och Edith.

Rikard kunde franska och han var beroende av Frankrike. Ständigt reste han till Paris eller Côte d´Azur och ständigt återkom han i sitt artistliv till de stora  tolkarna av den franska chansonen. Senast häromåret uppträdde han på Stadsteaterns stora scen med en föreställning om Jacques Brel. Han skulle för övrigt ha turnerat med den föreställningen i höst men tvingades ställa in turnén av hälsoskäl.

En av hans sista roller var huvudrollen i pjäsen Karl Gerhard på Stockholms stadsteater i regi av Johanna Garpe. Karl Gerhard var på många sätt också en fransman. Han lärde sig att tala god franska och köpte hus i Roquebrune nära den italienska gränsen. Rikard Wolff sa vid något tillfälle att han alltid velat sjunga Karl Gerhards kupletter men av någon anledning aldrig fått tillfället utom vid ett tillfälle under sin utbildning till skådespelare i Skara. Nu fick han i slutet av sin karriär iklä sig rollen av teaterlegenden och bland annat sjunga den berömda kupletten om den trojanska hästen. Det fanns släktskap mellan dem båda. Homosexualiteten och med det ett visst utanförskap men också rastlösheten att ständigt söka nya uttryck för konsten och ett brinnande behov av att gestalta på scenen. Brinnande och utbrännande.

Rikard Wolff fick 2013 hederslegionen av den franska presidenten via sin ambassadör i Stockholm. Det blev en fin ceremoni som det kan finnas anledning att se igen på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=GFZGOTJEshY

Rikard Wolff fick alltså till slut också ett stort erkännande av den franska presidenten för sina insatser att föra in fransk kultur till de svenska hemmen och till den svenska teaterpubliken. Vi svenska frankofiler instämmer. Sannerligen gör vi det.

1 comment
  • Helena

    Såg både Brel och Karl Gerhard. Och Dorian Grays porträtt. Mycket bra. Wolff tog med sig sin egen tilltagande ohälsa och slitningar mellan ambition, livsglädje och trötthet in i sina roller på ett ganska hjärtskärande sätt. Dock aldrig sentimental.

Leave a Reply

Your email address will not be published.