Bilden av Macron i Sverige

Bilden av Macron i Sverige 150 150 Tomas Lindbom

Västvärlden befinner sig i ett omvälvande skede genom flera ledarkriser. Donald Trump och Vladimir Putin tvingar Europa och för den delen också USA att reflektera över vissa oroande förändringar i maktbalansen i Europa och dess omvärld. Den politiska krisen i Tyskland spelar roll för ledarskapet i Europa. Emmanuel Macron stiger fram som en tydlig pretendent för rollen som EU:s informella ledare.

Den svenska synen på Macron formas. Företrädare för de olika politiska partierna ser gärna att de kan solidarisera sig med honom. Det är aldrig fel för ett litet land att hålla sig väl och komma bra överens med en stormakts ledare. Om nu Macron tar rollen som västvärldens mest kraftfulla, kompetenta och åsiktsmässigt mest sympatiska ledare så varför inte.

Stefan Löfvén sa efter ett möte med Macron i Paris i höstas att de båda länderna Frankrike och Sverige inte på lång tid stått så nära varandra. Andra företrädare för regeringen uttrycker sig välvilligt om honom. Jag tolkar att det till exempel gäller Ann Linde men också Margot Wallström.

Det finns skäl till att en del socialdemokrater hälsar Macrons intåg på den stora europeiska scenen med glädje, om än dämpad och försiktig. Den mer EU-vänliga delen av regeringen och socialdemokratin anar att Macrons starka engagemang i EU-frågan kan skapa sprickor inom det egna partiet men också kan tvinga fram förändringar av den svenska EU-politiken. Sverige skulle behöva ta flera steg mot ökad medverkan i EU-samarbetet och både dela med sig av det sociala perspektivet på EU men också rent allmänt dra nytta av detta samarbete genom att tvingas bli mer europeiskt orienterad och mindre perifer på en rad områden. Sverige har allt att vinna på mer samverkan i Europa när det gäller att utvecklas inom utbildning, miljöarbete, försvar och regler för arbetsmarknaden. På sikt kommer också EMU-samarbetet att bli en viktig fråga för Sverige. Om Macron driver denna union i unionen framåt kanske han också får Sverige att på sikt närma sig den. Har jag fel om jag tror att vissa socialdemokratiska politiker inte tycker så illa om att Macron fungerar som pådrivare för vårt land? Övergång till euro i Sverige är visserligen en omöjlig fråga att ta upp i den allmänna debatten idag men det är inte helt omöjligt att bilden är en annan om några år.

Det finns många frågetecken kring Macrons politik inom Socialdemokratin. Främst beror det på att våra länder historiskt sett skiljer sig så starkt från varandra. Den franska välfärden bygger på lagar, den svenska på avtal mellan arbetetsmarknadens parter. Frankrike har en stormaktstradition. Den är en viktig del av den franska identiteten som ytterligare förstärks  genom den konstitution som ger presidenten en närmast monarkisk status. Frankrike agerar som en stormakt och har också en militär med ambitioner att starta krig om så krävs. Frankrike är också ett starkt centraliserat land utan motsvarighet till det svenska kommunala självstyret. Sverige ligger dessutom i periferin i Europa och många svenskar – sannerligen inte bara socialdemokrater –  tror att detta faktum ger oss ett tillräckligt skydd mot faror. Fransmännen lever varje dag i spänningar mot omvärlden genom sin geografiska och kulturella utsatthet mitt i Europa.

För många politiker inom socialdemokratin är det också problematiskt att det saknas en facklig- politisk samverkan i Frankrike och att Macron allra minst drömmer om att upprätta en sådan. De reformistiska fackliga organisationerna som CFDT vill själva inte ha en samverkan med ett politiskt parti.

Macron anklagas för att driva en antifacklig politik. Det finns dock en invändning mot detta resonemang.  Facklig politik som den bedrivits  i Frankrike har hittills inneburit en bibehållen låsning till en starkt lagreglerad arbetsmarknad. Macron söker stimulera näringslivet i riktningen mot att starta och utveckla företag i en digitaliserad värld. Facken har sin chans att följa med i utvecklingen istället för att söka bromsa den. Vissa fackliga organisationer har den ambitionen medan de gamla kommuniststyrda facken som CGT bygger sin ställning på centralism och hotas – tack och lov – när arbetsmarknaden blir mer flexibel och förändras med nya företagsformer och utvecklade relationer internationellt.

Alliansen vill gärna sluta upp bakom Macron. Men precis som inom Socialdemokratin råder skepsis på sina håll. Liberalerna och Centerpartiet har lättast att bejaka den franske presidentens program. Liberalerna är dessutom det mest EU-vänliga partiet i Sverige. Däremot finns det säkert bland moderater och kristdemokrater ett visst motstånd. Macrons arbete för ett socialare EU möter inte samma positiva reaktioner som inom socialdemokratin. För dessa partier finns det också ett avstånd mellan Macrons tydligt socialliberala linje och särskilt moderaternas tendens att utveckla mer nyliberala tankegångar.

Alla är ändå fascinerade av Macrons briljans och ledarförmåga. Frankrike har inte under femte republikens dagar (sedan 1958) haft en president som förefaller på samma gång så utrikespolitiskt profilerad och samtidigt så inställd på samverkan med andra västländer. Vi minns de Gaulles halsstarriga politik mot Storbritannien, Mitterrand som visserligen var EU-vän men samtidigt en fransk chauvinist. Chirac gjorde sina atomprovsprängningar och störde västopinionen. Varken Sarkozy eller Hollande gjorde annat än tillfälliga inspel på världsscenen. Macron har bara regerat i ett drygt halvår men han gör redan lovvärda försök att ta ledningen i väst med en tydligare formulerad utrikespolitisk vision och han gör det med en ambition som tycks mer inriktad på samverkan med andra länder än tidigare franska presidenter.

Leave a Reply

Your email address will not be published.