Monthly Archives :

december 2017

Paris växer
Paris växer 150 150 Tomas Lindbom

Paris växer. Stadens ledning kämpar för en människovänligare miljö. Med olika medel och nu för att visa ett modernt ansikte mot alla besökare som kommer till OS 2024.

Paris fick alltså till slut uppdraget att på nytt sedan 1924 anordna de olympiska sommarspelen. Det gick inte vägen 2012 när London knep förstaplatsen i hård konkurrens med den franska huvudstaden. Men denna gång var möjligen turen på fransmännens sida eller så hade staden och landet förberett sig bättre.

En modern stad ska ha en fungerande infrastruktur men också en miljö som tilltalar människor. Promenadstråk, särskilt vid vattnen och nära till platser där människor vill mötas. Paris i dag är inte som min ungdoms stad. På 1970-talet dominerade bilarna och det var för parisarna ofta ett bevis på framsteg. Fler bilar betydde att människor hade det gott ställt och att näringslivet blomstrade. I dag är bilden av framgång och framsteg en annan. Visst knorrar en del äldre parisare över att det inte byggs snabba billeder genom stan eller ytterligare motorvägsfiler runt densamma. Och påfallande många privatpersoner använder fortfarande bilen för att ta sig till och från jobbet och för att åka och handla eller göra utflykter inne i stadskärnan. Men medvetenheten ökar samtidigt om att stan behöver fler gågator. Borgmästaren Anne Hidalgo som företräder en ekologiskt medveten vänster har stängt några av bilarnas snabbvägar utmed Seinefloden och där byggt friluftsplatser, till och med små sandstränder, för att göra stan mer människovänlig. Fortfarande är dock miljön dålig. Vissa veckor på året är den så dålig att det införs regler att bara halva bilparken får åka in i stan under en dag Bilar med jämna slutsiffror en dag och med ojämna påföljande.

Inför OS 2024 planerar nu stan att bygga tre broar, inte för att transportera sig utan för att leva, som reklamen från Stadshuset berättar. Dessa broar ska alltså bebyggas med hus. Där ska finnas kaféer och restauranger, butiker och möjligen ett och annat museum eller sportanläggning. Floden Seine inne i Paris är som smalast 30 meter. Det går att bygga en del hus redan på den delen som är smalast.

Enligt planerna kommer broar att byggas mellan Marais och de gamla studentkvarteren, i väster mellan 15 och 16 arrondissemangen och längre österut mellan 12 och 13 arrondisemangen. Alla broar kommer ändå att finnas i centrala Paris. Grundat i erfarenheter från tidigare byggen av liknande passager skulle kostnaden ligga kring 20 miljoner euro för varje bro. Det är säkert mycket lågt räknat. Här kommer inte att sparas på resurser för att ge alla besökare under OS en upplevelse utöver det mesta och frågan för stan är förstås vilka privata investerare och finansiärer som vill gå in och stötta projekten. Frankrikes president har föresatt sig att göra sin nation till Europas främsta igen och Paris borgmästare har säkert ambitionen att göra sin huvudstad till den mest innovativa och i alla meningar upplysta av alla i Europa.

Frankrike har fortfarande en stark vänster
Frankrike har fortfarande en stark vänster 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll var Jean-Luc Mélenchon inbjuden gäst i det stora politiska helaftonsprogrammet Emission politique i den stora statliga tv-kanalen France 2. Ledaren för den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise la fram sitt ekonomiska program och debatterade politiska frågor inom en rad områden med bland andra Christophe Castaner, ledaren för partiet La République en Marche! , det parti som uppstått ur Emmanuel Macrons rörelse En Marche! Hela 34 procent av tittarna ansåg efter programmet  – i en opinionsundersökning som genomfördes – att Mélenchons program var realistiskt. Vänstern håller fortfarande sitt grepp om delar av det franska folket.

Det har länge stått klart att den radikala vänstern tagit över taktpinnen från Socialistpartiet och blivit den viktigaste vänsterkraften i fransk politik. Det skedde successivt under Francois Hollandes regeringsår. Enkelt uttryckt: Socialistpartiet har kluvits i två delar; den vänstra har gått till Mélenchon och den högra till Macron. Spillror av Parti Socialiste försöker nu samla ihop sig till en partikongress i april för att välja en ny generalsekreterare och hjälpligt formulera ett program för framtiden.

Jean-Luc Mélenchon är ingen ungdom, född 1951, och med en lång karriär som politiker. Först trotskist, sedan medlem i Socialistpartiet i många år. Han var bland annat minister i Lionel Jospins regering som satt 1997-2002. År 2008 lämnade han partiet, besviken över dess gradvisa högervridning och bildade först Parti de Gauche och före 2017 års val rörelsen La France Insoumise. Mélenchon är en karismatisk ledare. Övertygad om sina egna åsikters förträfflighet och inte sällan övertygande i sin retorik.  Full av starka känslor som han uttrycker i sina politiska framträdanden. Inte sällan provokativ och även fräck i sina repliker mot politiska motståndare. Det brukar också sägas om Mélenchon att han är en typisk företrädare för la gauche contestataire, den vänster som ställer sig på tvären och ifrågasätter samhällsordningen. Misstror makten och attackerar gärna den finansiella och politiska överheten mer än han talar om sina egna lösningar på problemen i samhället. Det är sant till viss del. Han säger också att han företräder en revolutionär hållning även om den inte ifrågasätter de demokratiska institutionerna. Samtidigt är han också öppen med sina alternativ. Han är  revolutionär och folkbildare i samma person.

Två timmar med Mélenchon i tv ger en bra bild av hans politiska ställningstaganden och hur han fungerar som politiker. Han är totalt oense med den utbudsekonomiska linje som i princip alla partier utom Nationella fronten  företräder. Han ekonomiska program är att likna vid en modern keynesianism. Han tror att skattehöjningar för de rika, ökad offentlig sektor och lånade pengar till statliga investeringar ska skapa två miljoner nya jobb och få fart på ekonomin. Mélenchon och hans rörelse anser att Frankrike sedan länge drivit en hård åtstramningspolitik som varit förödande för landets ekonomi och att stimulanspaketen till företagen varit som att kasta pengar i sjön. De flesta ekonomer och politiker har istället hävdat att landet levt över sina tillgångar och att företagen haft för dåliga förutsättningar för att expandera, våga anställa folk och därmed bidra till tillväxten.

Mélenchon står verkligen för ett tydligt alternativ i fransk politik. Han var inte heller långt ifrån att nå ända fram till en andra valomgång i presidentvalet i april och maj, Det hade behövts en knapp miljon röster för att han hade kunnat gå om Marine Le Pen och utmanat Emmanuel Macron i slutomgången. Inget vet säkert hur en sådan strid mellan en liberal och en socialist hade slutat. Mélenchon hade inte bara kunnat samla en stor del av vänstern utan även delar av Nationella frontens väljare. Det missnöjda Frankrike hade säkert slutit upp bakom honom i kampen mot Macron – sedd av många som bankiren som företräder de rika.

Mélenchon har med åren blivit alltmer EU-kritisk. Han lovar att sätta sig i hårda förhandlingar om ett annat EU med en annan ekonomisk politik och förmodligen också lösare band mellan nationerna. Hans EU-syn står i bjärt kontrast till President Macrons, inte minst när han antyder att Frankrike i ett läge skulle kunna lämna EU. Om förhandlingarna med de starka och tongivande länderna, främst hatobjektet Tyskland, skulle stranda helt.

Mélenchon drömmer om en form av social revolution i Frankrike. Han vill förändra maktbalansen i landet till folkets fördel. Det är klart att en sådan revolution inte kan göras inom ett starkt och delvis federalt EU. Hela Mélenchons politiska projekt förutsätter en form av nationell slutenhet, inte så olik Nationella frontens, om än med andra förtecken.

Var tredje fransman och fransyska som såg tv-programmet igår ansåg ändå att Mélenchons politiska agenda var realistisk. Det visar hur starkt den revolutionära andan lever kvar i detta land, så präglat av 1789 års idéer eller i varje fall dess mentalitet. När det väl gäller i valbåset brukar de flesta väljare göra ett mer pragmatiskt val. Mélenchon får inte majoritet liksom inte heller Le Pen. Men drömmen om ett folkligt, radikalt, revolutionärt Frankrike lockar trots allt väldigt många.

 

 

  • 1
  • 2