februari 2018

Jag har i flera år funderat på om Paris mest är ett historiskt museum. En plats dit turister vallfärdar för att se gamla monument och där parisarna misstroget ser på alla nymodigheter om de så skapats av amerikanare för imperialistisk export eller av franska politiker – särskilt av den borgmästare som för tillfället styr i huvudstaden. Jag tror inte längre det är sant. Snarare tror jag på ett Paris i två hastigheter. Till stadens fromma, kan jag tro.

Denna vinter bor jag i Paris. Hyr en liten etta, så kallad studio. av svenska vänner i Gambetta i tjugonde arrondissemanget, Gambetta ligger i östra Paris, strax norr om Père Lachaise och söder om Belleville. Ett folkligt område men som långsamt gentrifieras när en ung generation studenter och medelklass från andra delar av Frankrike söker sig till lite billigare kvarter i stan.

Här i denna del av stan, femton till tjugo tunnelbanestationer från Notre Dame-katedralen, har livet gått långsamt. Här är människor konservativa. Kaféet på hörnet drivs av en äldre man som läser  böcker när han inte tvingas servera sina gäster. Han verkar inte så glad över att tvingas bli störd i sin läsning. Han har inte hört talas om kundvård. Jag tar några steg nerför backen mot Edith Piaf-platsen och stiger in i bageriet. Ordet laktosfri vågar jag inte ens nämna härinne men expediten är vänlig och säljer baguette och egentligen inget annat matbröd, jo, en rund bulle som innehåller lite råg. Hon kan också erbjuda de klassiska bakverken som tartelette aux pommes eller en mille-feuilles. Hon har förstås också bullar i bladdeg. Jag köper en pain au chocolat för 1 euro. Jag upprepar: en enda euro. Jag tog också det runda brödet med lite råg i. Det kostar 1,20 euro och räcker i fyra dagar om man lägger det i sitt papper och värmer det i ugnen den fjärde och sista morgonen.

Jag skulle kunna berätta om slaktaren 20 meter längre ner på gatan eller ostaffären som säljer säkert minst ett hundratal olika sorters franska dessertostar. Och vinbutiken som absolut inte har något annat än franskt vin. Och jag blir vän med de alla. Pratar om ditt och datt, om hur god fransk mat är och hur skönt det är att ingenting ändras. Monsieur slaktare skär upp en rejäl skiva av rumpsteken som är som smör i solsken när jag skär igenom den hemma. Han har inte mycket till övers för vare sig cross over-mat eller vegetariska rätter. Skulle jag tro. Jag har inte vågat ta upp ämnet.

Men så bryter jag mönstret av att leva som en traditionell parisare, misstrogen mot allt nytt, och beger mig ut i det Paris som förändras. Jag åker till filharmonikerna nya magnifika byggnadskomplex en bit norr ut med spårvagn. Skapat av Jean Nouvel. Osannolikt vackert men också utmanande i sin prakt och i sin tro på att en stad måste förändra sin silhuett. Till denna folkliga del av Paris vallfärdar alla slags människor för att lyssna till de bästa musikerna i världen och ta del av de bästa utställningarna om musik.

Paris är tillräckligt stort för att behålla det gamla och bryta ny mark och bli rent revolutionär. Jag har valmöjligheten. De nya kvarteren växer upp överallt i Paris. Staden skyddar arkitekturen från 1600-talet som i Marais och alla bostadshus längs avenyer och boulevarder från  Haussmanns dagar. Dessa hus från slutet av 1800-talet verkar finnas i oändligt många kopior. Och ändå sker så mycket mer. Inte minst utefter ringvägarna runt Paris växer det nya postmoderna fram med full kraft.

Restaurangkonsten tar nya vägar. Inredning av butiker och kaféer skiftar.  Samtidigt finns brasseriet på hörnet kvar. Den sura mannen med sin bok på kaféet intill mig har kvar sina kunder och kanske kommer en dag han att sälja till en något yngre men lika sur man som lyckas fortsätta med samma invanda koncept.

Paris är en stad i två hastigheter. Jag tror människan behöver det. Stiltje gör oss totalt förstelnade men ständig förnyelse gör oss rotlösa. En banal tolkning av lycka men ibland kan det banala vara rätt träffsäkert.