Järnvägen i blickfånget för kraftmätning mellan fack och regering

• mars 14, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

I dag har regeringen lagt förslag om en reformering av den franska järnvägen SNCF. I princip innebär förslaget att den gamla ordningen för särskilt gynnsamma tjänster för de anställda i statlig tjänst tas bort eller försvagas. SNCF blir också utsatt för ökad konkurrens inom landet men förväntas också satsa hårdare på en internationell marknad. En del tågsträckor som anses olönsamma kommer också att stängas till förmån för busstrafik.

Känns bilden igen? Förslag till förändringar som redan genomförts i många andra europeiska länder. Fransmännen och de franska facken har ständigt bromsat utvecklingen mot privatisering, ökad konkurrens på marknaden och effektivisering som likställs med satsning på lönsamma tågsträckor. Striden står alltid mellan regering och fack. Regeringen ser som sitt ansvar att förändra och modernisera; liberalisera är också ett bra ord. Fackens roll är att hindra denna utveckling. Få talar om arbetsgivarnas roll. Staten är arbetsgivaren och regeringen tar på sig rollen att i huvudsak driva igenom förändringarna.

Medborgarna eller tågresenärerna är ju i högsta grad involverade i denna fråga. De flesta har inte samma goda villkor i sina avtal som anställda inom SNCF. De flesta fransmän tycker att reglerna om särskilt gynnsamma villkor för statligt anställda borde tas bort. Det är svårt för en privatanställd person att riktigt acceptera att en tågkonduktör har en anställning på livstid. Ett statligt företag som SNCF har svårt att bli lönsamt eftersom reglementet för de anställda är så styvt och svårt att anpassa efter konjunktur och konkurrenssituation.

Många fransmän är samtidigt nostalgiskt kopplade till sina tåg och inte minst till sina tågstationer. Därför är frågan om nedläggning av lokala linjer och tågstationer en mer brännande fråga. En busslinje betyder inte samma sak som en tåglinje. Bussar är flyktiga. Tåg är stabila och oföränderliga. Frankrike har 36 000 kommuner. Det säger en del om hur starkt många fransmän värnar om det lokala – i ett land som på samma gång tillhör ett av Europas mest centraliserade.

Regeringen kommer att söka driva igenom sina förslag om förändringar för SNCF så snabbt att facken inte kan piska upp en stark motståndskraft. CGT, den mest högljudda av de fackliga organisationerna, har nu signalerat en storstrejk den 22 mars. Då lär tågen stå stilla liksom flyg och tunnelbana i Paris. CGT antyder också rejäla inskränkningar i tågtrafiken under påsken; en lämplig period att sätta tryck på regeringen. Monsieur Dupont i Paris ska då hindras från att träffa sin moster i Nantes och äta påskalamm med henne. Eller så får han ta bilen och sitta fast i timslånga köer på motorvägarna.

Regeringen använder sig återigen av dekret för att frågan inte ska hamna i långbänk i parlamentet. Det innebär att parlamentet godkänner att regeringen får klubba beslutet i regeringskonselj utan att konsultera den lagstiftande församlingen. Det kommer att ske eftersom Macrons parti har majoritet i nationalförsamlingen och även där får stöd av högern. Detta förfarande kan i svenska öron låta direkt odemokratiskt men är en ofta använd modell i Frankrike. Den har funnits under hela femte republikens tid, det vill säga från 1958, och även under delar av tredje republiken som inföll 1871-1940.

Inget tyder på att Frankrike får uppleva en alltför dramatisk vår på den sociala scenen på grund av regeringens förslag om att förändra SNCF. En och annan strejkdag kan räknas till det normala. En del av fackets muskler har med åren förtvinat. Allt fler fransmän tror i dag på liberalisering av arbetsmarknaden och Macron åtnjuter trots allt fortfarande ett visst förtroende i dessa frågor. Det är som om fransmännen, även alla de som inte röstat på honom eller tror på hans politik, ändå vill ge honom chansen att visa om hans modell kan förändra landet till det bättre och ge medborgarna bättre sociala och ekonomiska villkor. Han har kanske ytterligare ett år på sig. Om läget inte förbättrats efter halva hans mandatperiod lär vi få se betydligt mer av öppen opposition, både i ökat stöd till oppositionspartierna och i form av motstånd på gator och torg och på arbetsplatserna.