juni 2018

I dag har senaten i det franska parlamentet godkänt regeringens förslag till förändringar i reglementet för det statliga järnvägsbolaget SNCF. Nu återstår en sista omröstning i nationalförsamlingen. Det gäller som i alla liknande beslutsprocesser att få ett gemensamt beslut som båda kamrarna kan enas kring. Den slutliga omröstningen i nationalförsamlingen ska normalt ske den 11 juni. Därefter är reformen i hamn. Vad som följer – en lång och mödosam process är att sätt förändringarna i verket. Det handlar om bolag som har närmare 50 miljarder euro i skuld. SNCF måste inom ett antal år öka intäkterna och minska biljettpriserna så att de senare blir konkurrenskraftiga med andra länder som nu kan konkurrera på samma marknad. Staten ska fortsatt stå som ägare till SNCF men företaget ska verka i form av aktiebolag.

Frankrike har upplevt en vår av betydande strejker. En ideologisk strid mellan den politiska vänstern och de fackliga organisationerna stödda av 40-45 procent av medborgarna  å ena sidan mot mellan 55 och 60 procent av fransmännen och flertalet politiker å den andra. En klart ideologisk strid mellan vänster och höger, mellan statlig styrning och bibehållna lagreglerade privilegier för de anställda och liberalisering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet.

På ett tidigt stadium stod det klart att regeringens reformförslag skulle gå igenom och att regeringen hade huvuddelen av de franska väljarna på sin sida. Opinionen har långsamt svängt i Frankrike, ett land som är konservativt på en rad olika plan. Vänstern är konservativ liksom högern. Endast delar av maktapparaten är mer liberal. Så ser grundstrukturen ut. Men även fransmännen förändras och när insikten om att de beprövade ekonomiska modellerna inte längre ger människor samma välfärdsutveckling börjar alltfler att tvivla på det som varit. En majoritet av fransmännen tycks nu säga att vi kanske inte gillar Macron och hans politik  men ge honom ändå en chans. Kanske kan vårt samhälles lagbundna ordning utmanas en smula och kanske kan det leda till att vår svaga ekonomi och vår eftersläpning gentemot andra europeiska länder kan förändras till det bättre.

Ingen ska dock inbilla sig att omröstningen om SNCF i nästa vecka innebär slutet på strejkerna. De mer reformistiska fackliga organisationerna som CFDT kommer sannolikt efter sin kongress under de närmaste dagarna att avbryta strejken men för CGT lär det bli ett svårare beslut. Dess ledning har inte tillräckligt att visa upp av när det gäller tillägg och ändringar i lagen. Dess ledning inser att strejken blivit ett misslyckande. Deras medlemmar har fått försaka mycket tid och pengar för ett resultat som inte leder till glädjeyttringar.

Nu måste CGT fortsätta kampen för att inte tappa ansiktet. Sannolikt kommer strejkerna att fortsätta också under sommaren, om än i begränsad skala. Målet med strejkerna blir då inte att stoppa reformen utan att bekämpa President Macron. Och det kommer nya strider. Närmast väntar förslag från regeringen om förändringar av pensionerna inom den offentliga sektorn. Här kommer det finnas talrika möjligheter till konfrontation. Nästa år lär innehålla nya strejker. Det är möjligt att den frågan också kommer att mobilisera en större andel av det franska folket. Pensionerna gäller fler och ett lagförslag som vill höja pensionsåldern kommer att uppröra fler.

Valspurten i den andra valomgången i förra årets presidentval slutade inte särskilt bra för Nationella frontens kandidat Marine Le Pen. Slutdebatten i tv mot Emmanuel Macron blev ett rent misslyckande. Hennes bristande skärpa i debatten avslöjades. Hon hade hoppats att genom olika fräcka utspel skrämma Macron som hon uppenbarligen bedömt som en svag överklasstyp men som istället gav igen och krossade henne både retoriskt och sakligt.

En som såg debatten på tv i en konferenssal med sina partivänner var Marion Maréchal Le Pen, partiledarens systerdotter.Kamerabilder avslöjar hennes minspel under debatten och hur hon lämnar salen innan debatten är slut. Kort efter valet meddelar hon också att hon lämnar partipolitiken för att arbeta i näringslivet. Många hade sett Marion som den mest lovande stjärnan inom Nationella fronten och hade satt sitt hopp till henne som efterträdare till Marine. Krisen kändes större för många inom det partiet sedan Marine så uppenbart misslyckats i ett avgörande ögonblick av valrörelsen. Dessutom försvann också partiets andreman Florian Philippot kort efter valet beroende på upprepade konflikter med partiledaren.

Nu har det gått ett år och saker börja hända som kan påverka framtiden inom den högerradikala och konservativa delen av det franska politiska landskapet. Marion Maréchal Le Pen som nu släppt sitt familjenamn på mammans sida (Le Pen) framträder i något som kallas det metapolitiska sammanhanget, det vill säga i en politisk men inte rent partipolitisk värld. Hon uppträder som talare i samhälleliga debatter och har också antagit utmaningen att bli chef för en privat högskoleutbildning i Lyon med starkt konservativa förtecken. Hon hoppas att denna form av elitutbildning ska forma en ny generation av konservativa ledare, inom såväl näringsliv som offentlig sektor.

Marion Maréchal är inte vem som helst i Frankrike. Trots att hon ännu inte fyllt 30 år är hon redan bland de tio mest populära politikerna i landet. Hon är nästan lika populär som sin moster Marine. Ändå har hon officiellt lämnat politiken och inte visat tecken på att söka någon formell post vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Tveklöst är hon en stor politisk begåvning, inte minst kommunikativt sett.

Det är få som låter sig luras av Marion Maréchals till synes tillbakadragna position i det politiska livet. Hon har snarare tänkt några steg längre än de flesta andra. Hon har sett att Nationella fronten får allt svårare att hålla ihop de två motstridiga falangerna, den folkliga ex-socialistiska grenen i norra Frankrike och den konservativa grenen med huvudsakligen medelklassympatisörer i söder. När Frankrikes konservativa höger blir allt starkare blir hon också mer intressant som ledare än sin moster. Hon är smartare, mer genomtänkt och mer tydlig. Hon kan i en ny tid axla sin morfars, Jean-Marie Le Pens, mantel och föra de traditionella konservativa värdena vidare in i det tjugoförsta seklet. Hon kan paketera ett försvar för det kristna arvet som i hög grad byggs kring ett hat mot islam och muslimsk kultur. Hon kopplar det till andra konservativa värderingar som kring en traditionell familjesyn och en borgerlig ekonomisk politik. Hennes sociala politik står långt ifrån mosterns. I Marions fall handlar det om familjens ansvar, i Marines i hög grad om statens.

Marion Maréchal kan säkert också fånga in en rad olika mindre grupper på högerkanten som av olika skäl inte vill samarbeta med Nationella fronten, modell Marine Le Pen. Redan före valet 2017 talade jag med ett par representanter för den konservativa delen av detta parti. De var starkt kritiska mot Marine och de hoppades redan då att få bort henne ur bilden. Det gick inte före valet – hon var alltför skyddad av starka personer kring henne – men i dag eller snarare i morgon kan läget ha förändrats.

Det är alltså inte helt orimligt att Nationella fronten som för övrigt i dagarna byter namn till Rassemblement national, kommer att försvagas ytterligare. Marine Le Pen har försökt efter valet att tala mer till den konservativa delen av partiet men hon kan heller inte bryta med alla de väljare som röstat på henne och  tidigare haft sin tillhörighet inom vänstern, en gång i tiden framförallt kommunistpartiet. Hon riskerar att bli allt mer otydlig och öppna för Marion Maréchal med sitt klart konservativa program.