september 2018

Det andra arbetsåret för Emmanel Macron i Elyséepalatset kunde knappast ha börjat sämre. Nu kommer opinionssiffror som är uppseendeväckande låga. Enligt en undersökning som presenterats i helgen har han stöd av bara 31 procent av väljarna. Denna siffra är densamma som Francois Hollandes vid samma tid under hans presidentperiod, det vill säga i september 2013.

Det finns förstås förklaringar till Macrons fall i opinionen. De politiska analytikerna i Frankrike menar att det stora problemet är att Macrons reformer inte givit utslag i form av bättre tider för medborgarna. Eller så uppfattas i alla fall läget. Arbetsrättsreformen som presidenten drev igenom har inte givit fler jobb. Tvärtom vänder arbetslösheten svagt uppåt. Inte heller har den lett till ökad köpkraft i landet. Den andra stora kontroversiella reformen, konkurrensutsättningen av det statliga järnvägsbolaget SNCF har heller inte givit effekter i bättre tågtrafik och lägre priser.

När nu Macron står inför nya impopulära reformer kan han räkna med större motstånd. Han vill införa källskatt. Fortfarande betalar arbetstagarna själva in sin inkomstskatt men det ska bli ändring på det, tänker Macron som sneglat på Tyskland och Sverige i det fallet. Inte förvånande är många fransmän skeptiska till den reformen. Överlåta ansvaret för deras pengar till arbetsgivaren och staten utan att själva vara delaktiga i transaktionen känns för många som ett intrång i friheten.

Än större blir frågan om pensionerna. Här finns förutsättningar för stora fackliga missnöjesyttringar och den politiska oppositionen, både till vänster och höger, kommer att haka på. Låt oss räkna med en het höst och vinter med strejker och demonstrationer.

Det kan tyckas som om det franska folket inte har tålamod med sina politiska ledare och det är förstås sant. Nu har de haft tålamod med Macron i ett år och det är en lång tid i Frankrike. Men det är också sant att Macron inte lyckats övertyga sina väljare om att hans färdväg är den rätta. Han har heller inte så stort grundstöd. I det nya politiska landskapet finns han i mitten med en ganska liten väljargruppering, omgiven av en hård vänster, en alltmer aggressiv höger och en alltid lika frustande och dömande extremhöger. Tidigare presidenter hade visserligen kritiska röster längre ut på var sin flank men behövde i allmänhet bara titta åt ett håll, till vänster för Sarkozy och till höger för Hollande för att försvara sig. Macron är ständigt omgiven av kritiker på båda sidor.

Än så länge är dock den politiska oppositionen förhållandevis svag. I mätningar visar det sig att franska väljare visserligen dömer ut Macron men de tror heller inte på någon del av oppositionen. Macron behöver därför i nuläget främst koncentrera sig på att återvinna förtroendet hos fler väljare. Men om han misslyckas med det kommer självfallet den politiska oppositionen att växa och sannolikt skaffa sig ökat förtroende hos väljarna.

Emmanuel Macron har ett grundläggande problem. Hans liberala politik är främmande för väldigt många fransmän. Detta folk är i hög grad konservativa eller socialister. Och så finns denna stora grupp av allmänt missnöjda. Människor som ser sig som utsatta, underordnade, missgynnade i relation till en elit i Paris som utnyttjar sina privilegier. Denna grupp är stor, säkert närmare hälften av väljarkåren och det är en grupp som absolut inte kan uppskatta Macron som person och inte heller hans politik. Han är för den misstrogna delen av befolkningen en cynisk kapitalist som endast kommer att gynna globala intressen och den del av franska folket som agerar transnationellt.

Francois Hollande är glad. Han har ägnat sommaren åt att åka runt i landet och signera sin senaste bok. Han fiskar i olika vatten för att se om han göra en come back i politiken. Han är mera populär nu än som president och han älskar frågan han brukar få av journalister: ”Tycker du att Macron är en president för de rika?”  ”Nej”, svarar Hollande, ”en president för de mycket rika.”

Emmanuel Macron reser nu runt i olika EU-länder för att propagera för en starkare militärallians inom Unionen. Samtidigt har han låtit sig intervjuas i Agenda i Sveriges Television och i någon mening haft synpunkter på den svenska valrörelsen.

Den franska presidenten vet naturligtvis att han bör hålla sig utanför den interna valdebatten inför riksdagsvalet i Sverige den 9 september. Samtidigt drogs han också in i den genom Jan Björklunds fråga till Jimmie Åkesson några dagar tidigare om den senares rangordning av två utländska statschefer, Vladimir Putin och Emmanuel Macron. Åkessons svar var typiskt för en politiker av hans slag; det är omöjligt för honom att välja. Han kan knappast känna särskilt stor sympati för Putin, särskilt inte som misstron mot Ryssland är särskilt stark också rent historiskt hos den svenska befolkningen men han avskyr sannolikt en politiker som Macron med sin globala och liberala politik.

Macron valde att markera mot Jimmie Åkesson på rent principiell grund. Det kan knappast läggas honom till last. Det måste vara möjligt att kritisera en politiker i ett annat land när denne så uppenbart attackerat Macron som person och hela dennes värderingsgrund. Det blev en nyttig påminnelse om Sverigedemokraternas egen åskådning. Partiet är inte bara främlingsfientligt utan starkt konservativt i en rad frågor. Där en traditionell värdegrund i Sverige snarare är liberal och tolerant och den överensstämmer i hög grad med Macrons, så är SD:s motsatsen. Debatten med Carl Bildt i samma program, Agenda, gav också svar på frågan om SD är ett annorlunda parti än övriga i den svenska riksdagen. Svaret måste vara ja även om vissa av den så kallade sjuklöverns partier i vissa sakfrågor ligger nära SD.

Emmanuel Macron imponerar som alltid i utfrågningar. Hans klarhet är välgörande. På ett internationellt plan företräder han sitt land med tydliga ställningstaganden för ett Europa som bygger på värderingar om mänskliga rättigheter. I den inrikespolitiska debatten däremot kan han på goda grunder ifrågasättas för att bland annat se bort från sociala aspekter i politiken. Hans migrationspolitik har också inte bara liberala drag. Tvärtom anpassar han sig till den hårdföra opinion som finns i Frankrike och som i princip stänger gränserna för all form av invandring. Den ton som präglar partier som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i migrationsfrågan är svåra att hitta annat än i ganska opinionsmässigt svaga grupper på yttersta vänsterkanten.

Frankrike är dock ett annat land och har tidigare tagit ett stort ansvar för att ta emot invandrare, inte minst från sina gamla kolonier Migrationsfrågan är oerhört svår att hantera på ett klokt sätt i dag. Det vore orättvist att inte visa respekt också för de partier, i Sverige och i andra länder, som har en mer restriktiv hållning. Sverigedemokraterna däremot bygger på en värdegrund som formulerar medborgarskap som en fråga om svenskhet och inte som en fråga om tillhörighet till en demokrati som tillåter kulturell pluralism.

Macrons svar på journalistens frågor i Agenda gjorde säkert inte någon särskild skillnad för valutgången. De mediala arenorna delas inte av alla väljare i dag. Den som överväger att rösta på SD lär knappast övertygas om de synpunkter som kommer fram i Sveriges Televisions samhällsmagasin liksom socialdemokrater och centerpartister knappast hämtar sin visdom genom inlägg på Flashback. Det är i sig ett bekymmer för vår demokrati.