december 2018

Det var ingen lugn lördag heller den 7 december i Paris. Oroligheterna spreds till olika platser i stan istället för att koncentreras till Champs Elysées. Däremot hade polisen helt andra muskler. Åttatusen poliser, dubbelt så många i Paris jämfört med förra lördagen, och totalt 89 000 i hela Frankrike. Och det gick att driva tillbaka våldsverkarna som istället var färre. Staten vann trots allt mot upprorsmännen denna lördag i Paris. Det stod samtidigt klart att de gula västarna runt om i landet segrade med blommor och i huvudsak fredliga demonstrationer och aktioner. Denna nya rörelse visade sin positiva sida i städer som Marseille, Nice och en rad småstäder. Kraven var lika många som tidigare men våldet hade vikit undan.

Oron för ytterligare eskalering denna lördag var stor. Det fanns all anledning till oro. Ingen visste hur många våldsverkare som planerade att ta sig till Paris. Ingen visste heller hur polisens plan såg ut. Det visade sig att polisens strategi var effektiv. Med fler mobila enheter kunde den röra sig mellan de platser där aktivister byggde barrikader eller satte eld på bilar. På eftermiddagen steg temperaturen vid de stora boulevarderna kring det kända varuhuset Galerie Lafayette och bort mot norra Marais  till Place de la République. Då satte polisen in sina egna pansarvagnar som rullade uppför Boulevard Sébastopol och tillsammans med ridande poliser skrämde de slag till och med på black bocs och de vänster- och högerextrema våldselementen. Det var en uppvisning i poliseffektivitet och gerillakrigföring i storstad. Ett mindre antal skadade men inga döda heller denna lördag. Regeringen tillsammans med polisledningen visade sig till slut kunna garantera säkerheten i huvudstaden. Den fick också hjälp av den stora majoriteten av de gula västarna.

Utgången av dagens demonstrationer öppnar nu för samtal. Presidenten och regeringen står fortfarande inför en mycket svår uppgift. Kraven från medborgarna om en annan politik är uppenbar. Macron kommer inte att kunna driva sin egen politik som han hoppats på tidigare. Han kommer att tvingas till än fler eftergifter. Förutom hål i budgeten som redan är ett faktum genom indragna skattehöjningar, minskad turism och andra problem till följd av konflikten kommer han att tvingas gå med på en reformpolitik som leder till ökad skuldsättning.

Macron gjorde det ödesdigra misstaget att först driva igenom reformer för att stimulera företag och kapitalägare innan han tänkte ta itu med de sociala reformerna. Det var logiskt tänkt men tålamodet hos de miljoner medborgare som sett sin vardagsekonomi försämras i decennier ville inte vänta. Fransmän tänker inte kapitalistiskt. De tror inte att direktörer och kapitalister bidrar till att ge låginkomsttagare mer pengar i plånboken genom att först dra fördel av lägre skatter och avgifter. Ett land som fortfarande tänker merkantilistiskt med rötter i 1600- och 1700-talen tror dessutom inte att en tidigare bankdirektör är rätt man att leda landet.

Dessa veckor har varit oroliga ur ett säkerhetsperspektiv. Det är möjligt att vi nu ser slutet på de rent fysiska oroligheterna. Däremot är det lite som pekar mot en återgång till läget i Frankrike före de gula västarnas inträde på den politiska scenen. Inget är längre som förut. Vad som händer är svårare att förutse. Det blir det anledning att återkomma till i kommande blogginlägg då jag ska försöka följa de politiska turerna i landet under slutet av detta år och främst under 2019.

I morgon lördag spelas akt 4 upp i detta drama kring de sociala och politiska motsättningarna i Frankrike. Hittills har dramat eskalerat för varje lördag som gått. Oron är stor över att morgondagens sammandrabbning mellan demonstranter och polis kommer att sluta med dödsfall. Staten ställer upp med 88 000 poliser i hela landet, varav 8 000 i Paris. Hur många våldsamma element finns bland de upproriska, gula västar och våldsverkare? Ingen vet men oron är stor. Presidenten, inrikesministern, Paris borgmästare och även en talesperson för de gula västarna vädjar om fredliga demonstrationer i huvudstaden. Oron för upplopp på andra ställen i Frankrike är också stor och vädjan sker även där från politiskt håll.

Förra lördagens blodiga sammandrabbningar i Paris och på flera håll runt om i landet har fått effekten att fler börjat kräva lugn och besinning. Det var otäcka bilder som kablades ut i tv och på nätet. Attacker mot människor, bränder, förstörelse av hus och butiker skakade om medborgarna. Bara en liten minoritet vill se detta igen. Men om de våldsamma elementen i demonstrationerna blir för många riskerar lördagen att bli än våldsammare och än blodigare. Det sägs också att bara i Paris är ett tjugotal platser möjliga scener för oroligheter. De flesta ligger i västra Paris och runt Champs Elysées men det kan förekomma bråk också på platser som Place de la République och Place de la Bastille liksom vid Montparnasse. Polisen utesluter ingenting.

Glädjande är att de gula västarnas talespersoner nu vädjar till sina egna att undvika Paris och att framförallt undvika att dras in i våldsamheter. Det har under den senaste veckan förekommit tendenser till mer våld också från den tidigare så fredliga rörelsen. Däremot finns det inget som tyder på att de gula västarna tänker ge upp sin kamp. De har fortfarande en majoritet av befolkningen bakom sig. De flesta fransmän tycker också att regeringen handlat för sent och givit efter för lite för de gula västarnas krav. Kraven på sociala reformer och främst skattesänkningar kvarstår.

Emmanuel Macron och regeringen har definitivt dragit  tillbaka sina förslag om höjd bränsleskatt. Än så länge vill de inte höja förmögenhetsskatten men det kan säkert bli en förhandlingsfråga. De gula västarna visar dock inga tendenser att konkret gå in i samtal med regeringen. De ställer sina ultimativa krav och demonstrerar för att regeringen ska fortsätta att backa. Det har också olyckligtvis visat sig att våldet givit goda politiska resultat. Utan detta kaos i Paris hade säkert inte regeringen gjort sina eftergifter.

En stor del av Paris blir en stängd stad i morgon. Inget utegångsförbud gäller men många människor i Paris vågar inte gå ut på gatorna. Jag bor i en del av Paris där risken är mycket liten för våld. Jag bor ändå bara fem tunnelbanestationer nordost om Place de la République  så dit tänker jag inte åka. Mina vänner som bor i närheten av Champs Elysées har sagt återbud till vår träff i morgon eftermiddag på ett kafé i stan. De har bunkrat med mat och håller sig inne hela lördagen.

Morgondagens demonstrationer bör vara avgörande för utgången av denna kris. Eskalerar våldet i morgon och består oförsonligheten i början av nästa vecka lär krisen fördjupas med okända följder. Om polisen kan kontrollera de våldsverkande krafterna och de gula västarna uppträder fredligt finns goda möjligheter att meningsfulla förhandlingar inleds på allvar under de kommande dagarna. Jag är optimist. Frankrike har en revolutionär tradition och många medborgare är beredda att driva sina krav väldigt långt och uppträda väldigt hotfullt mot makten. Men när krisen når gränsen mot totalt kaos lugnar människor ner sig och återgår till att respektera de demokratiska institutionerna. Jag tror och hoppas att morgondagens demonstrationer innebär en vändpunkt i detta sociala drama som vi nu blivit vittne till under snart en månad.

Det var knappast oväntat. Igår drog regeringen tillbaka delar av sitt skatte- och avgiftsprogram för medborgarna. Det kallades för ett moratorium. Höjningen av drivmedelsskatten sköts framåt i tiden i sex månader. Avgiften för el och gas kommer heller inte att  höjas i början av januari utan tidigast efter vintern. Framförallt inbjöd regeringen till dialog med berörda parter i samhället. Ett tydligt steg tillbaka men frågan är om det överhuvudtaget har någon nedtonande effekt på den laddade situationen. För lite och för sent, var den allmänna kommentaren i Frankrike.

Folk tycker så olika. Slaktaren i mitt kvarter i norra Paris anser fransmännen är lata. De vill ha förmåner men vill inte jobba för det. De borde istället inse att Frankrike behöver reformeras och det går inte att döma en president efter arton månader, säger han. En del tycker nog som han, särskilt i lugna samtal långt från krutröken. Revolutionärer och reformister samsas inte sällan inom samma person.

Macron är nu hatad av många. Kritiken mot honom haglar från alla håll. Men en folkomröstning för eller emot regeringens reformpolitik skulle mycket väl leda till seger för den hatade presidenten. Det är en sak att stödja upprorsgrupper som demonstrerar mot orättvisorna och anklagar makten i Paris. En annan sak är att i valbåset verkligen välja en radikalt annorlunda politik. Franska folket röstade massivt för General de Gaulle en månad efter majrevolten som stöddes av en majoritet i landet. Macron valdes 2017 i en stämning av starkt missnöje med företrädaren Francois Hollandes politik som gick i samma riktning; flexiblare arbetsmarknad och skattelindring för företagen. Franska folket hade kunnat rösta på vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon som krävde 100 procents marginalskatt på höga inkomster eller Marine Le Pen som i sin valrörelse ständigt attackerade de rika och det internationella kapitalet.  Det franska folket valde faktiskt en liberal som förespråkade en nyordning av Frankrike, som Hollande, men ett steg längre i liberal riktning. Han dolde aldrig sin agenda. Visst var många kritiska mot hans program men majoriteten föredrog trots allt liberalism framför populistiska lösningar à la Marine Le Pen.

Nu är det sant att Macrons reformer är stötande för de allra flesta och visst valdes han till president för arton månader sedan därför att människor föredrog en mittenpolitiker framför en högerextrem kandidat. Egentligen har Macron varken större eller mindre stöd än han fick i presidentvalets första valomgång, omkring 25 procent. Till detta kommer besvikelsen över att han ännu inte kunnat visa på några tydliga förbättringar materiellt sett i medborgarnas vardag.

Frågan är hur stark frustrationen är och om konflikten kan bli bestående. Många tror det. Kommande lördag lär bli het på flera platser i Frankrike, inte minst på Champs Elysées i Paris. Det oroande är också att andra städer haft upplopp med bränder och skadegörelse. Och så ansluter fler missnöjda grupper. Ingen revolt i Frankrike genomförs utan att gymnasister och universitetsstudenter  som tillhör extremvänstern deltar i demonstrationer. Sjukhuspersonal och lärare har heller inte långt till gatan för att uttrycka sin vrede.

De professionella våldsverkarna var närmare 4 000 personer i lördags och kan bli ännu fler kommande lördag om de får stöd av kamrater också från andra länder i Europa. Det är denna hårda grupp som kan ställa till mest obehag för polisen men också för människor som bor i de utsatta områdena. Jag har själv ett möte inbokat på kafé på lördag eftermiddag med några vänner som bor vid Champs Elysées. De vet inte om de kan gå ut denna dag utan risk för att utsättas för en våldsam attack med gatstenar. Butiksägare i området är förstås oroliga för förstörelse. Turistnäringens organisationer har för övrigt redan ställt krav på regeringen för kompensation för uteblivna intäkter. Särskilt asiatiska turister sägs nu i stor omfattning boka av sina resor till Paris. Jag kunde själv notera hur glest det var mellan stolarna på det Air France-plan som tog mig från Arlanda till Charles de Gaulle-flygplatsen i söndags.

Ingen vet hur länge konflikten kommer att pågå. Jag tror att julfirandet kommer att föra med sig ett visst lugn i landet. Det är en uppfattning som många inte delar. De anser att frustrationen är så stark i så stora delar av befolkningen att motståndet fortsätter in på det kommande året. Krav på nyval har väckts. Det kan bli aktuellt nästa år om Macron finner att han inte kan fortsätta att driva sin politik på grund av långvariga och våldsamma konflikter. Han kan själv utlysa nyval men misstroendevotum mot premiärministern kan också väckas och röstas igenom av nationalförsamlingen. Det skulle, även om regeringen klarar omröstningen, bli ett svårt bakslag för Macron och hindra hans reformpolitik. Undantagslagar är en annan variant som regeringen kan ta till i kritiska lägen. I ett sådant läge befinner vi oss inte i dag.

Tårgasmolnen har lagt sig sedan lördagens kravaller på Champs Elysées och dess tvärgator. De samtal, anklagelser och debatter som nu pågår i hela landet involverar hela befolkningen. Huvudaktörerna i detta drama är presidenten, hans regering, hans parti, den politiska oppositionen, gula västarna, de fackliga organisationerna och den folkliga opinionen.

Frankrike har sedan sekler tillbaka varit ett toppstyrt land. Kungar och kejsare har regerat enväldigt. Under demokratins era har också statschefen under långa perioder haft ett dominerande inflytande jämfört med regering och parlamentet. Egentligen har Frankrike bara styrts som en parlamentarisk demokrati under några decennier fram till andra världskriget och ett drygt decennium efter det. Från General de Gaulles maktövertagande 1958 och fram till i dag styrs landet av en president med starka befogenheter som gör att han bland annat har rätten att ignorera parlamentet för att driva igenom sina lagförslag och kristider kan införa undantagstillstånd och styra landet mer eller mindre enväldigt.

Vissa kommentatorer prövar nu risken eller möjligheten att Frankrike underställs dessa undantagslagar. Den utvecklingen tycks ändå långt borta i nuvarande läge. Däremot vilar ett oerhört ansvar på Emmanuel Macron personligen. Det han säger och gör under den närmaste veckan kan få avgörande betydelse för hela hans mandatperiod som sträcker sig fram till 2022. Några olyckliga uttalanden eller beslut kan skapa en för stor spänning gentemot folkets stora majoritet som redan står i opposition mot honom. Förra veckans opinionssiffror visade att över 80 procent av folket stödde eller förstod de gula västarnas aktioner och bara knappt var fjärde fransman kände förtroende för presidenten.

Kritiken mot Macrons sätt att hittills hantera krisen med de gula västarna har varit massiv. Han har inte visat tillräcklig förståelse för deras krav och han har i sitt tal på Elyséepalatsets gård för en vecka sedan var för tekniskt och talet handlade för mycket om klimatfrågan och för lite om folkets upplevelse av social och ekonomisk misär. Macron kritiseras också för att ha varit på utlandsresa under båda lördagarna då oroligheter utbrutit i Paris. Han väljer fortfarande att lägga det rent praktiska ansvaret för konflikten på sin premiärminister. Det är helt logiskt utifrån hur konstitutionen ser på relationen mellan president och premiärminister men för demonstranter och kritiska medborgare är Macron ansvarig och ingen annan. Det är presidenten mot folket precis som upproret under franska revolutionen 1789 var en kamp mellan folket och kung Ludvig XVI.

Nu riktas också allt större kritik mot premiärministern. Han anses för teknokratisk – samma kritik som riktas mot Macron – men också okänslig för den sociala dimensionen i politiken. Han talar om strama finanser och resonerar nationalekonomiskt på ett liberalt sätt istället för att bry sig om hur tomt det är i människors plånböcker.

Ett flertal av de folkvalda ur Maconrs parti La République en Marche börjar nu oroa sig allvarligt över det folkliga motståndet mot presidenten och premiärministerns politik. Delar av partiet vill att ledningen hittar lösningar för att minska kritiken mot den förda politiken. ”Vi ska fortsätta att driva vår linje”, säger Macron. ”Gör eftergifter!”, säger dessa oroliga ledamöter inom majoritetspartiet. Det är självklart att ledamöterna dels känner av kritiken hemma i sina valkretsar men kanske också upplever att Macron som president är stramare och mindre lyssnande på folkopinionen än han verkade vara för valet förra året.

Den politiska oppositionen trummar på med sin kritik. Marine Le Pen vill ha nyval. Republikanernas Laurent Wauquiez vill ha folkomröstning om energifrågan. Nu ska premiärminister Edouard Philippe träffa representanter för de politiska partierna och de gula västarna under de närmaste dagarna. Det är ett av de försök som nu görs från Macron och hans regerings sida för att hitta vägar ut ur krisen.

Det mesta av oron i ledningen riktas mot kommande lördags planerade nya demonstrationer på Champs Elysées. Mycket pekar på att de våldsamma elementen i demonstrationen kommer att bli fler till antalet än i lördags. Politiska våldsverkare kan beställas in från hela Europa. De behöver inte tala franska eller det minsta bry sig om de politiska krav som de gula västarna ställer. I lördags var de våldsamma elementen mellan 3 000 och 4 000 personer. Mycket talar för att de blir fler på lördag. Det är i detta läge som frågan om extraordinära insatser från franska staten kan bli aktuella.

De gula västarna som uppträder i Paris kan också komma att ytterligare radikaliseras. Mycket tyder på det efter vad som hände i lördags. En del av de gula västarna hade ett annat tillvägagångssätt än under demonstrationerna lördagen dessförinnan.

Konflikten verkar eskalera. Det är knappast troligt att Macron nu längre kan blidka några demonstranter genom politiska eftergifter. Han kan hoppas att det folkliga stödet minskat efter lördagens våldsamheter men det är nog att hoppas på för mycket. Det är svårt att se att Macron har några ess i rockärmen som kan hindra en riktigt obehaglig kommande lördag i Paris. För två dagar sedan skadades 163 personer i upploppen. Det får inte bli värre på lördag men hur ska presidenten, regeringen och polisen klara att vända den uppåtgående våldsspiralen?

Det blev som många befarat. Den andra lördagens demonstrationer i Paris på Champs Elysées blev betydligt allvarligare och framför allt våldsammare än den första. Inrikesministern och polisledningen satte in över 4 000 poliser för att garantera säkerheten denna del av huvudstaden. Dessvärre var den våldsamma delen av demonstrationen lika stor, de element vars huvuduppgift är att genom gerillakrigföring skapa bråk med ordningsmakten och förstöra gator, affärer och byggnader i omgivningen.

Nu på kvällen  när jag skriver dessa rader pågår striderna fortfarande och då har spänningen varit starkt laddad sedan tidig morgon. På hundratals platser i huvudstaden har det brunnit i dag och eldsvådor förekommer fortfarande. Nya barrikader byggs. De våldsamma grupperna river ner byggnadsställningar från hus som repareras och skapar avspärrningar av gator vilket delvis förhindrar trafiken på tvärgatorna till Champs Elysées. Ägaren till ett apotek  berättade för tv-kanalen BFMTV hur han tvingades konstatera att hans butik slagits sönder. Han var förstås inte ensam. Många butiksägare vågade aldrig ens öppna sina affärer i dag. Runt om i detta område brinner fortfarande bilar.

Det är alltså en stad i en form av inbördeskrig. Dessa våldsamma element som består av grupper på yttersta höger- och vänsterkanten och andra opolitiska grupper med samma mål att förstöra slåss med polisen. De så kallade vanliga demonstranterna från de gula västarna har också enligt uppgifter från oberoende observatörer radikaliserats sedan förra lördagen. De har denna lördag bestått av en större andel män men också av deltagare som förefallit mer militanta och mer verbalt aggressiva i sitt förhållande till den politiska ledningen i landet och till polismakten.

Det är säkert så att det även denna lördag funnits en majoritet som bestått av  fredliga demonstranter i Paris. Nu på kvällen räknas det med cirka 75 000 gula västar i hela Frankrike, i Paris säkert inte fler än tiotusen. De mer aggressiva och framförallt våldsamma grupperna har ändå tagit över  till viss del och radikaliserat rörelsen. Däremot visar bilder från andra städer runt om i Frankrike att det på många ställen pågått värdiga demonstrationer och aktioner vid olika utfarter till motorvägar. De gula västarna var ju från början en rörelse som ville demonstrera mot den höjda bensinskatten.

Än så länge har oroligheterna i Paris främst koncentrerats till området kring Champs Elysées. Inget hindrar dock att de våldsamma konflikterna kan flytta till andra kvarter. Den fackliga organisationen CGT har i dag demonstrerat mellan Place de la République och Place de la Bastille men det skedde uppenbarligen under ordnade former.

Dagens oroligheter får naturligtvis en rad politiska konsekvenser. Oppositionspartierna har hittills inte visat särskilt mycket vilja att stödja regeringen för att skapa mer lugn i landet. Tvärtom försöker såväl vänster som höger att utnyttja upproret för egen politisk vinning. Marine Le Pen kräver att nationalförsamlingen ska upplösas och nyval hållas. Högerns ledare Laurent Wauquiez kräver folkomröstning i frågan om skatt på drivmedel. Jean-Luc Mélenchon från vänsterpartiet La France Insoumise talar om en social revolution men höll sig på lämpligt avstånd från Paris genom att åka till Marseille och uttala sig därifrån. Alla oppositionsledare riktar stark kritik mot Macrons oförmåga att lyssna till folkets röst.

Det är uppenbart att en lördag till med demonstrationer på Champs Elysées skulle få ännu mer katastrofala följder. Regeringen måste göra något i veckan för att lugna alla upprörda känslor. De gula västarna tänker inte ge sig utan ser dagens upplopp som en signal om att regeringen kan komma att backa. Regeringen å sin sida står inför svåra val. Som läget är nu räcker det inte med att gå de gula västarna till mötes med justeringar av nivån på bensinskatten eller förändringar i förmögenhetsbeskattningen. Sådana begränsade reformer biter inte på människor som rasar mot eliten efter fyrtio år av stegrad social vrede.

Frågan är vad regeringen ska göra. Emmanuel Macron befinner sig nu på G20-mötet i Argentina. Bör han lämna det i förtid för att komma hem och tala till folket och till de gula västarna? Mycket tyder på att han inte längre kan lämna den här frågan till premiärminister och regeringen. De gula västarna förväntar sig att presidenten själv agerar på ett kraftfullt sätt och med en annorlunda politik. Det måste märkas att presidenten på djupet förstått deras vrede och deras förtvivlan och att han drar radikala konsekvenser av denna insikt. Frågan är om det hjälper. Macron har samtidigt lovat franska folket ett systemskifte som han måste vara trogen. Han måste tro på sin politiska linje. Skulle han avvika för mycket från den har han å andra sidan givit upp sin mission som president och precis som sina företrädare backat inför en utomparlamentarisk social revolt vars politiska program i många delar saknar konsekvens och rimlighet i sina krav.