Monthly Archives :

april 2019

Första EU-debatten i fransk tv
Första EU-debatten i fransk tv 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll genomförde France 2, den statliga kanalen, en stor EU-debatt och blåste på allvar igång valrörelsen inför EU-valet den 26 maj. Jag såg två timmar av debatten men strax efter klockan 23 stängde jag av. Det var i det ögonblick när en av fyra programledare avslöjade att de hade hunnit med hälften av debattämnena. Fransmännen tar politik på allvar men frågan är vad debatten egentligen gav tittarna.

Debattörerna var tolv till antalet, tio män och två kvinnor. En snedfördelning som känns igen. Självfallet fanns inga representanter för invandrargrupper i Frankrike. Det var en homogen samling av framförallt vita män. Det behöver inte vara fel att vita män, oftast med höga akademiska examina, tar på sig rollen att också försvara utsatta människor i ett samhälle och flera av dem tog också på sig den uppgiften. Men visst väcks frågan hos tittaren om inte en annan och röst från en minoritet i samhället hade haft betydelse för debatten som nu fördes av ett dussin politiker av känd karaktär.

Franska debatter urartar ofta i en kakafoni. Det är fortfarande möjligt att som tittare höra vad debattörerna säger om bara två pratar i munnen på varandra. Men ofta pratar fem, sex, sju personer samtidigt och så skriker programledarna för att få alla att återvända till ordningen. Det är aldrig tråkigt med franska debatter men det innehållsliga värdet sjunker gång på gång.

Debattörerna var för många men den viktiga frågan var om de verkligen representerade så många olika åsiktsriktningar. Egentligen hade det räckt med fyra; en federalist, en EU-skeptiker, en socialist och en konservativ. Det hade kanske till och med varit möjligt att minska antalet till två; en konservativ nationalist och en mer social och liberal försvarare av EU. Det är så påtagligt att de aggressiva högernationella representanterna lyckas ta så mycket plats i en debatt av detta slag. Debatten varar i timmar men tiden för inlägg är hela tiden extremt kort. Det gäller att tala högt och hamra in enkla budskap och räkna med att aldrig bli riktigt ifrågasatt. Den som försöker kritisera dessa högerradikala budskap kan inte göra sig hörd i de skrik och vrål som då startar. Populister tjänar på att vara de mest högljudda och minst respektfulla i debatten. Jag blev aldrig klok på vad Nathalie Loiseau egentligen ville säga i debatten. Hon representerade Macrons parti La République en Marche!. Filosofen Raphaël Glucksmann som står överst på Socialistpartiets lista lyckades bättre men hans mansröst bar också längre i vrålet. Däremot lyckades den 23-årige företrädaren för Marine Le Pens Rassemblement National, Jordan Bardella, höras alldeles utmärkt. Han var allt annat än subtil i sin argumentering. Han fick också understöd av Florian Philippot som nu har ett eget parti, Patrioterna, men som tidigare var andreman hos Marine Le Pen, liksom av Nicolas Dupont-Aignan, konservativ EU-skeptiker med eget parti.

Bakom dimridåerna av skrik och bråk i debatten anade väljarna att det rörde sig om en debatt som präglades av motsättningen mellan företrädare för ett mer integrerat Europa och dem som vill gå ur EU eller framförallt stärka nationernas roll. Sannolikt har den senare gruppen stöd hos flertalet väljare, särskilt som Republikanerna i dag är så pass EU-kritiska och vänsterpartiet La France Insoumise inte heller tar en tydlig ställning för Europa. De EU-kritiska representanterna hade alla samma budskap. Dra en gräns runt varje nation och tro inte på en gemensam EU-gräns för den fria rörligheten. De EU-vänliga partiernas representanter resonerade alla på olika sätt. De problematiserade EU:s roll gentemot nationerna på ett sådant sätt att det i kakafonin som rådde i debatten inte gick att se en klar gemensam hållning.

Frankrikes medier tar ett ansvar för EU-valet. Medborgarna kommer att ges rika tillfällen att ta del av nyhetsmaterial och se och höra fler debatter i olika tv-och radiokanaler. Valdeltagandet blir sannolikt mindre i Frankrike än i Sverige men de som går till valurnan har i alla fall fått läsa och lyssna till mängder av information. Det är bra även om gårdagskvällens debatt stundtals drunknade i okontrollerat gap och skrik.

Frankrikes ideologiska strid
Frankrikes ideologiska strid 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes politiker är inga duvungar när det gäller taktiska överväganden. Inte heller saknas personangrepp och smutskastning av politiska motståndare. Samtidigt finns i grunden klara ideologiska motsättningar som över tid förändras men ändå förblir avgörande för många väljares ställningstaganden. Frågan är om inte Macron med sin rörelse bidragit till att utöka antalet skilda åskådningar i landets politiska landskap.

Två män med tidigare nära koppling till Elyséepalatset under Macrons första år vid makten är Ismaël Emelien och David Amiel. Den förre har varit så kallad specialrådgivare åt presidenten. Den senare har också varit specialrådgivare men åt Elyséepalatsets viktigaste tjänsteman, generalsekreteraren Alexis Kohler. Dessa båda har skrivit ett så kallat manifest om Macrons politiska idéer i boken Le progrès ne tombe pas du ciel (Progressismen faller inte från skyn). Det är en bok som har som mål att visa att Macron är ideologiskt progressiv och vill ändra samhället men inte samhälle, Så uttrycker sig i alla fall en av landets främsta sociologer, Jean Viard, för tidningen L´Obs, om en bok som legat på bokhandelsdiskarna sedan några dagar tillbaka. Han menar med detta att Macron är reformist i meningen att han inte vill se ett helt annat samhälle utan vill förändra inom den existerande ordningen. Macrons idéer är också liberala och hans vilja är att människor ska få större möjligheter att välja sina liv. Den nuvarande franska presidenten är övertygad om att medborgarna själva har ansvaret för sina handlingar som individer men att samhället ska ge alla så lika förutsättningar som möjligt för att kunna förverkliga sina  livsmål.

Till vänster om Macron finns tänkare och partier som hyllar kollektivismen. Raphaël Glucksmann som är filosof och för övrigt son till den tidigare kände André Glücksmann. Pappan lanserade under 1970-talet tillsammans med Bernard-Henri Lévy de nya filosofierna och kritiserade den stalinistiska vänstern som länge varit stark bland många vänsterintellektuella i landet. Sonen Raphaël har nyligen utkommit med sin bok Les enfants du vide (Tomhetens barn). Glucksmann menar att vår tids människor lever i ett tillstånd av tomhet, präglat av en extrem individualism och att denna tomhet bara kan fyllas genom nya kollektiva samlevnadsformer. Han tror att miljö- och klimatfrågan kan bli katalysator för en ny gemenskap mellan människor. Det går inte att bekämpa miljöförstöringen utan samverkan. Han är samtidigt reformist och markerar avstånd från en mer revolutionär vänster som för närvarande är starkare sett till väljarstöd i opinionen. Glucksmann är nu förstanamn på Socialistpartiets lista till EU-parlamentet. La France Insoumise har ett starkare stöd inför EU-valet om än detta parti försvagats i opinionen under den senaste månaden.

Högerpartiet Republikanerna har en annan filosof, Francois-Xavier Bellamy, som första namn på sin EU-lista. Han har alla elitutbildningar som kan förväntas av en fransk politisk ledare och har redan – trots sin ringa ålder på 33 år –  visat hur han fungerat väl som draglok för partiet i denna EU-valrörelse. Han kallas av många som nykonservativ. I alla händelser har han under sin korta tid i offentliga sammanhang spelat en viktig roll i stärkandet av konservativa idéer i Frankrike. Bellamy är som Glucksmann motståndare till den politiska individualismen och liberalismen. Samtidigt är han inte lika proeuropeisk, Han ser varje europeiskt land som suveränt, inte minst kulturellt. Han är inte motståndare till EU men vill inte som Macron skapa mer av federalism. Varje land, menar han, har sin kulturella identitet. Han är en företrädare för den nya inriktning som Republikanerna verkar ha tagit under sin nye ledare Laurent Wauquiez; mer social, mer konservativ och antimuslimsk och mindre näringslivsorienterad. När den nuvarande presidenten som en företrädare för progressiva idéer har bråttom att förändra samhället slår Bellamy på bromsen och anser att ett samhälle mår bäst av långsam utveckling.

Bellamy kan sägas stå närmare de högernationalistiska som Marine Le Pen och hennes parti Rassemblement National än många i det äldre gardet av politiker inom Republikanernas parti. Han står framförallt närmare den del av RN som företräds av personer som Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal. Den nuvarande ledningen för RN är populistisk. Det kan man inte beskylla Bellamy för. Vi känner igen Marine Le Pens parti från populistiska partier, såväl på 1930-talet i Tyskland och Italien som dagens partier i länder som Italien, Ungern och Polen. Marine Le Pen och hennes bröder och systrar i partiets ledning attackerar såväl invandrare som kapitalister och ger dem skulden för landets svaga ekonomi och alla upplevda orättvisor hos så kallat vanligt folk. Det missnöjda, förorättade folket har alltid stöd av Marine Le Pen som själv väljer att definiera vilka som är folket.

De skilda ideologiska utgångspunkterna för olika politiska ledare gör det svårt att ena flera partier till en koalition. La France Insoumise och Socialistpartiet står långt ifrån varandra i tolkningen av begreppet kollektiv. Macrons rörelse är individualistisk och liberal och kan inte samarbeta vare sig med vänstern eller högern. Ju mer den republikanska högern närmar sig konservativa värderingar, desto svårare blir samarbetet höger-mitten. Och visserligen finns det kopplingar mellan Republikanerna och Rassemblement National men Marine Le Pen är alldeles för populistisk för att kunna hitta samarbeten med Wauquiez och den unge filosofen Bellamy. Nu har Frankrike majoritetsval och låter folket välja en president med stor makt i direktval. Det räddar landet från politiskt kaos. I en parlamentarisk demokrati skulle detta franska ideologiskt splittrade landskap ställa till än mer problem än vad som inträffat i Sverige.

  • 1
  • 2