Apati råder i fransk politik

• juni 17, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Det råder en närmast apatisk känsla över fransk politik efter ett osannolikt intensivt arbetsår. Det är som om all luft gått ur partier och rörelser som varit så engagerade, så upprörda, så militanta i nio månader. Nu verkar alla kräla på golvet av trötthet, söka sprayen för lustgas och allmänt be om vila och tid för återhämtning och framförallt reflektion över vad som gick fel och varför.

Det mesta har gått fel för den stora majoritet av franska folket och dess oppositionella företrädare; för alla dem som för ett år sedan vässade knivarna och började ett årslångt krig mot President Emmanuel Macron. Det började med affären Benalla, om presidentens livvakt som attackerade en demonstrant på första maj, som blev upptäckt av media och inte tillräckligt straffad av Elyséepalatsets ansvariga. Det första tecknet på Macrons sårbarhet visade sig. Och det följde fler. Bilden av Macron som politikens golden boy försvagades alltmer. De gula västarna blev till en oppositionsrörelse som fick stöd av tre fjärdedelar av befolkningen och som var nära att hota republikens institutioner och dess president. Fortfarande fanns också en högljudd vänster i form av La France Insoumise under ledning av den stridbare och retoriskt skicklige Jean-Luc Mélenchon och en höger som ändå föreföll ha kvar åtminstone delar av sin forna styrka. Macron utsattes för ett extremt hårt tryck och en del var beredda att räkna bort hans möjligheter att över huvud taget kunna fortsätta att leda landet under resten av sin mandatperiod.

Macron har blivit försvagad av alla de attacker han blivit utsatt för under det senaste året. Det är inget tvivel om den saken. Det räcker med att se vilka reträtter han gjort sakpolitiskt. Han har dessutom inte lyckats betvinga de EU-kritiska krafterna i sitt eget land och inte heller i Europa i stort. Resultatet av EU-valet innebär svårigheter för honom att driva igenom ens huvuddelarna i den offensiva EU-politik som han gjort till ett huvudnummer i sitt politiska program.

Och ändå; runt om honom i Frankrike ligger hans motståndare mer eller mindre utslagna på slagfältet. Mélenchon verkar ha drabbats av en ny politisk depression efter nederlaget i EU-valet. Det gick mycket dåligt för honom och han har egentligen inte lyckats med särskilt mycket heller i övrigt det senaste året. Han ville koppla ihop sig med de gula västarna men fick nobben. Han ville genom stora retoriska utspel i nationalförsamlingen få i gång en stark vänsteropposition mot Macrons lagförslag men har misslyckats med det också.

Lika illa för Republikanerna. EU-valet blev en katastrof rent röstmässigt med ynka 8 procent. Partiledaren avgick och nu sker strömhopp av republikanska politiker, inte minst på kommunal nivå, till Macrons parti. Republikanerna har genom Macron blivit ett parti som förlorat merparten av sina väljare, många politiker och saknar tydlig kurs mot framtiden.

Det är möjligen bara Nationell samling under Marine Le Pen som överlevt det senaste året. Andra valomgången i 2017 års presidentval blev en uppgörelse mellan henne och Macron. Ingenting pekar i dag mot en annan slutkamp i nästa presidentval. Men det partiet saknar inte heller problem. Nationell samling svängeri sina ställningstaganden i stora frågor och det finns krafter som drömmer om en mer konservativ gruppering tillsammans med delar av Republikanerna.

Oppositionen på gatan har också förlorat sin kraft. Nu talar ingen längre om de gula västarna och ingen funderar över vad de tunga fackliga organisationerna egentligen sysslar med.

Frankrike närmar sig semestertider. Kanske vinner fotbollsdamerna VM och även om intresset är mindre i förhållande till om herrarna  hade spelat kan det ändå ge lite vitalitet åt den trötthet som nu råder i landet. Och så får alla sjunga marseljäsen den 14 juli. Som en vän till mig i Paris sa: ”När fransmännen tycker att livet är jobbigt kan de alltid sjunga nationalsången.” Men sedan går alla ut på semester. Om de orkar resa sig. Det känns som om en stor del av folket ligger utmattade och andas tungt efter vinterns politiska strider. Macron har inte segrat. Han är sårad och mycket mindre klar över sin framtida politiska linje. Oppositionen, oavsett den är politisk, facklig eller formats av oberoende rörelser, är djupt försvagad.

Nu är det ändå så att elden aldrig släckts efter franska revolutionen 1789. Det pyr alltid någonstans och vid gynnsam väderlek blossar en ny eld upp. Så mycket vet vi. Men just nu lever Frankrike i ett politiskt utmattat tillstånd där regeringen är försvagad och  all opposition utslagen. Ett märkligt slut på ett dramatiskt år i fransk politik.