Tomas Lindbom

De parlamentariska demokratierna som Storbritannien och de skandinaviska länderna har en tydlig maktdelning mellan regeringschef och statschef. Regeringscheferna, kallade statsminister eller premiärminister, styr inte bara regeringen utan är i denna roll politikens främsta ledare. Statschefen, om det är en kung eller drottning eller president, har en blygsam ställning när det gäller inflytande över de politiska besluten. I Frankrike är det som bekant annorlunda.

Den femte republiken, som jag ständigt återkommer till i mina blogginlägg, bygger på en stark presidentmakt medan regeringen med dess ledare, premiärministern, ska underordna sig presidenten. Premiärministern utser visserligen sin regering men aldrig utan att presidenten lagt sin tunga hand över val av ministrar. Presidenten upplöser nationalförsamlingen även om detta formellt går genom premiärministern. Naturligtvis väljer presidenten sin premiärminister och avsätter honom eller henne när det passar.

Detta är klart men nu handlar också politik om människor. En svagare president kan ha (o)turen att ha valt en mycket viljestark premiärminister och då kommer saken i ett litet annat läge. Under en viss period kan premiärministern stiga fram och ta över en del av presidentens roll. Det händer till exempel under majrevolten i Paris 1968 när studenterna byggde barrikader av gatustenar mitt i stan och arbetarna gick ut i generalstrejk. I detta läge lämnade president de Gaulle, för övrigt en oerhört stark personlighet, Elyséepalatset för några dagar och gömde sig i Tyskland. I detta läge steg premiärminister Georges Pompidou fram och löste så småningom denna svåra inrikespolitiska kris. President de Gaulle återvände till Paris och avsatte  Pompidou. Den senare hade ändå visat på en stark premiärministers möjligheter att ta över den politiska ledarrollen och han blev för övrigt nästa president (1969-74).

Emmanuel Macron har utnämnt fyra premiärministrar och avsatt tre under sina totalt sju år som president. Hans första regeringschef, Edouard Philippe, var stark och visade sig ha bidragit påtagligt till att lösa konflikten med de gula västarna. Jean Castex valdes därefter för att stå i bakgrunden och låta allt ljus flöda på Macron. Det var särskilt viktigt inför valet 2022. Den tredje blev en kvinna med bakgrund i Socialistpartiet, Elisabeth Borne, vars profil i hög grad var den höga statstjänstekvinnan, en teknokrat som fransmännen ofta beskyller den typen av politiker för att vara. Hon fick sitta ett drygt år men efterträddes sedan av en ung karriärsugen politiker, Gabriel Attal.

Attal togs emot av väljare och media med många lovord. Kanske lite för många för att tilltala Macron. Han utsågs för att svara mot de politiskt-taktiska behoven att stå relativt långt till höger i frågor om skolan och migrationen. Men, som sagt, han driver sin politik med stort självförtroende och har både lust och mod att ställa sig i centrum för det politiska livet.

Macron har alltså testat flera varianter av premiärministrar; starka, svag och teknokratisk. Frågan är hur stark han är själv. I takt med åren har han visat sig mer tvekande än många av oss trodde när han valdes första gången 2017. Gabriel Attal kan däremot mycket väl bli nästa president. Han har definitivt både kompetens, kommunikativ förmåga och viljestyrka för att bli det.

Till skillnad från Sverige är Frankrike redan inne i en intensiv valrörelse inför EU-valet i juni. Radio och tv sänder valdebatter, dels med alla partier och dels olika dueller mellan toppkandidater för de olika nomineringslistorna. Kandidaterna samlar också sina anhängare i olika delar av landet för att tala för sin politik. Undersökningsföretagen gör också mätningar som inte mäter väljarnas partisympatier i allmänhet utan specifikt för EU-valet. Nationell Samling leder stort i alla mätningar, oavsett institut.

Jérôme Fourquet, chef på undersökningsföretaget Ifop och den mest kända valanalytikern i Frankrike, konstaterar i en tv-intervju att ”Nationell Samlings ledning i opinionen är kolossal.” I de senaste mätningarna ligger partiet på 32 procent vilket aldrig hänt i modern tid inför ett EU-val. Det har skett vid ett tidigare tillfälle men då rörde det sig om en valsamverkan mellan flera högerpartier som tillsammans nådde över 30 procent. Den oerhört starka positionen som detta parti skaffat sig blir än mer iögonenfallande om man jämför avståndet till det andra partiet i storleksordning. Macrons parti, Renaissance, vars lista toppas av Valérie Hayer, har kring 18 procent av väljarnas stöd. Under de senaste veckorna har dessutom avståndet ökat mellan dessa båda partier.

Renaissance hotas nu alltmer bakifrån av Socialistpartiet som leds av Raphaël Glucksmann. Han är inte medlem i detta parti men har ändå givits rollen att leda dess lista inför valet. Glucksmanns lista stöds i dag av cirka 13 procent och tendensen är i stigande. Hans politiska linje är proeuropeisk och han är en företrädare för en moderat och reformistisk vänster. Framförallt är han tydligare i sin kommunikation med väljarna än Valérie Hayer och förefaller även mer genomtänkt än hon i sin syn på Europa och hur EU:s roll ska stärkas. Franska väljare överger utan sorg och beklaganden ett parti som visar svaghetstecken för att ansluta sig till något annat. Ofta påverkas valet av den som är ledaren. Hayer kan bli ett sänke för macronisterna och Glucksmann motsatsen för en sedan några år avsomnad socialdemokratisk vänster.

En av alla de kommentatorer som uttalar sig i medierna konstaterade häromdagen att Glucksmann som tvåa i EU-valet efter Jordan Bardella som toppar Nationell Samlings lista skulle innebära kortaste vägen för franska folket att göra sig av med macronismen. Så tänker många som hoppas att han och hans rörelse blir en parentes i den moderna politiska historien.

EU-valet får alltså också stora konsekvenser för den franska inrikespolitiken. Skulle listan som toppas av Valérie Hayer komma först på tredje plats är det en katastrof för ett parti som har en engagerad EU-federalist, Emmanuel Macron, som sin ledare. Macron skulle alltså bli allvarligt försvagad både i Frankrike och i sina politiska strävanden inom EU.

Hayer var inte Macrons förstaval som toppnamn på partiets EU-lista. Kommer opinionssiffrorna för partiet att fortsätta dala måste han sannolikt agera för att lyfta fram andra företrädare i valrörelsen. Eller, vilket vore uppseendeväckande, utse sig själv som det viktigaste vallokomotivet. Det är inte en statschefs roll. I den funktionen tar man ansvar för hela Frankrike. En statschef är ledaren för alla fransmän och inte för ett parti och inte i ett val som bara indirekt rör Frankrikes intressen. Sannolikt går han inte in i EU-valrörelsen men det gäller då att få fram fler starka företrädare för Renaissance som kan åtminstone hålla ställningarna som näststörsta parti i det kommande valet.

I ett tidigare blogginlägg har jag beskrivit hur Frankrike sedan konstitutionsreformen 1958 haft en maktstrid mellan två block. Det ena blocket har efter några mandatperioder erövrat presidentmakten från det andra och så har processen fortgått. Genom Emmanuel Macrons valseger 2017 bröts denna historiska ordning. Macron erövrade från sin mittenposition stora delar av de gamla blocken, det socialistiska och det konservativa.

Macron behöll inte särskilt länge sin roll av att ha erövrat merparten av väljarnas stöd och röster. Som bekant för de flesta är han sedan ett antal år ifrågasatt och hans ställning har starkt försvagats. I dag kan vi tala om tre block men varför tre?

Blocken består, förutom Macrons eget, av en radikal vänster och en radikal höger. Macron har inte inom sin rörelse lyckts fånga alla de väljare, säkert tre fjärdedelar av väljarkåren, som tidigare röstat på något av de två block som alternerat vid makten. Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marines parti har växt och ser ut att kunna erövra presidentmakten vid nästa val 2027. Inom vänstern har La France Insoumise blivit det dominerande partiet. Det går att tala om tre block och några småpartier som antingen anslutit sig till de tre huvudblocken eller befinner sig i ett politiskt vacuum.

Det måste finnas förklaringar till denna radikalisering. En viktig sådan är att en mycket stor del av den folkliga opinionen i landet upplever ett stegrat missnöje med makten i Paris, med den så kallade eliten som under åren efter sekelskiftet riktades mot Socialistpartiet och det gamla gaullistpartiet och nu mot Macron. Detta missnöje har visserligen uppmärksammats och de senare presidenterna har försökt att med sockrade reformförslag lugna de upprörda. Problemet har ändå varit så stort och växt så starkt att inga reformer i världen har kunna råda mot på det. Särskilt Macron har genom sina försök att liberalisera det franska samhället dessutom höjt adrenalinnivån hos så kallat vanligt folk.

Några centrala politiska frågor har höjt temperaturen. Migrationsfrågan är en och den har gynnat både den radikala vänstern och högern. Jean-Luc Mélenchons vänsterparti har medvetet givit sitt stöd till den invandrade delen av befolkningen och skaffat sig viktigt röststöd hos dem och hos den medelklass som är stor och välvillig till ett multikulturellt samhälle. Marine Le Pen men också en annan ledare på den yttersta högersidan, Éric Zemmour, har fångat in den stora invandringskritiska delen av befolkningen, också den i hög grad folkligt präglad.

Det finns andra frågor som också skapat ökat stöd för dessa nya starka block. Det handlar inte minst om miljö- och klimatfrågan och om nationella frågor. De folkliga grupperna i samhället i dag är långt ifrån internationalister som i socialismens barndom. Mélenchon är också i hög grad nationalist, inte bara Le Pen. Det innebär skepsis mot Nato och mot EU:s ökade makt. När Macron talar om att sätta in franska soldater i Ukraina reser sig borsten både på folk som röstar långt ut till vänster eller till höger.

Det är mer som förenar Mélenchon och Le Pen än de själva vill erkänna och som inte heller Macron och hans omgivning vill poängtera. Men det finns också stora skillnader och de är i hög grad sociologiska. Muslimerna i utsatta förorter röstar på Mélenchon – om de röstar – och småföretagaren eller medelklass i utsatthet röstar på Le Pen. De befinner sig  sinsemellan i en djup intressekonflikt omkring den laddade identitetsfrågan. Det handlar om  vad som ska betecknas som Frankrike. Vem är fransman och vilka värden står fransmän och Frankrike för i dag? En mer fördjupad civilisationsdebatt, vissa kallar det för kulturkrig, pågår. Den är hätsk men också fylld av filosofisk och idéhistorisk skärpa.

I valrörelsen inför EU-valet har Socialistpartiet med Raphaël Glucksmann som första namn på listan klättrat i opinionsmätningarna. Kanske kan han locka mindre uppretade vänsterväljare från Mélenchons parti och en del socialliberala väljare från Macrons rörelse. Det är inte omöjligt men det handlar också om ett mindre attraktivt val ur väljarnas synvinkel. Röstar varannan väljare i det valet är det en framgång medan ett lågt valdeltagande är ett bakslag för de partier som har folkligt stöd. Det är i presidentvalet 2027 som det verkliga slaget kommer att stå. Mycket tyder på att den nuvarande indelningen i tre block består. Två block som stöds av ett missnöjt folk och ett som vill bevara makten där den anses höra hemma, hos den välutbildade, välbeställda och välbalanserade medelklassen.

Under Emmanuel Macrons år vid makten har bilden av honom blivit alltmer splittrad. Möjligen är det en följd av att politiker med stort ansvar tvingas fatta beslut över tid som inte alltid är kongruenta. Dock förefaller det som om Macron är än mer oklar i sina politisk vägval. Sannolikt beror det på att han själv är komplex i sin samhällssyn.

Den nuvarande presidenten har aldrig anslutit sig till en idépolitisk tradition. Det gällde de socialistiska presidenterna och de konservativa. De förra följde i spåren av en fransk socialistisk tradition med stark tro på staten och dess förväntade möjligheter att ge hela befolkningen ökad materiell standard. För de konservativa handlade det om traditionen från General de Gaulle. En form av fransk nationalism parat med stark betoning av landets historiska arv.

Macron kommer från Socialistpartiet som han tillhörde under vissa år i sin ungdom men ingen har någonsin trott att han varit ideologiskt kopplad till socialismens idéer. Allra minst har han varit en statskramare. Han bröt istället med den antiliberala tradition som präglat alla presidenter under den femte republiken, det vill säga sedan 1958.

Han har i än mindre grad varit knuten till konservatismen och dess ledare. Han talar sällan om de Gaulle. Å andra sidan har han etablerat relationer till många konservativa politiker, även så kallade suveränister på den yttersta högerkanten, bland andra Philippe de Villiers. Han har också visat sig attraherad av en av de konservativa presidenterna, Georges Pompidou som var premiärminister under de Gaulle och ytterst ansvarig för att bekämpa studentrevolten i maj 1968. Pompidou kan möjligen fascinera Macron på andra sätt än genom dennes politiska ställningstaganden. Han var en person som vid sidan av sin litterära och klassiska bildning med rötter i det antika också tillsammans med sin hustru var en del av det mondäna Paris. Elyséepalatset omformades under hans år som president, 1969-74, till en högborg för modernismen i möblemang och konst.

Macron har alltså påtagligt hyllat den president som varit mest splittrad i sin profil av dem alla. Charles de Gaulle var den konservativa patriarken medan François Miterrand var litterär och humanist men okunnig i ekonomi och lutade sig därför mot en form av socialistisk centralism. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy var mer av moderna politiker utan starkare kulturella intressen och François Hollande var begåvad men tämligen vag i sin samhällssyn. Snarare en politisk människa som vunnit framgång genom att göra karriär inom sitt parti.

Emmanuel Macron förefaller vara en mycket komplex person, svår att tolka och förstå. De insiktsfullare biografierna över honom lär vi få vänta på. Han har hittills tecknats med alltför grova penndrag. Historikern Jean Garrigues som nu i en krönika i Le Monde visat på Macrons dragning till den tidigare presidenten Pompidou kan vara något på spåren. Macron är som person både traditionell och modernist. Han vill framstå som en kejsare och fascineras av de stora ledarna i fransk historia. Men han är i grunden liberal och progressiv i sin samhälls- och människosyn. I sin egen komplexitet får han i vissa lägen svårt att orientera sig i dagsfrågorna. Och han hamnar i kollision med så många fransmän som antingen är traditionalister men ogillar modern kapitalism och progressiva idéer eller är vänster. De senare vill bryta med den femte republikens starka presidentmakt och dessutom ogillar de Macrons liberala syn på ekonomi.

Frankrike har haft en modell med växling vid makten under hela den femte republikens dagar. Denna konstitution introducerades genom General de Gaulle 1958 och är fortfarande den konstitution som de politiska institutionerna vilar på. En statschef med betydande maktbefogenheter, ett parlament med två kamrar, varav en är direktvald av folket och fristående domstolar.

Denna ordning är demokratisk men inte parlamentarisk i ordets traditionella mening. Regeringens ledamöter utses av presidenten men kan avsättas av nationalförsamlingen. Presidentens, alltså statschefens, starka befogenheter hindrar alltså det som utmärker en parlamentarisk demokrati; premiärministern och hans regering lutar sig inte mot parlamentet i samma grad utan mot presidenten.

Trots denna skillnad mot Storbritannien eller Sverige har Frankrike sedan 1958 haft en kontinuerlig växling vid makten. Mer konservativa presidenter och regeringar har avlöst socialistiska. Oppositionen har alltid varit stark men också ingått i det som skulle kunna kallas för det politiska etablissemanget. De socialistiska liksom de konservativa politikerna och högsta statstjänstemännen hämtades ur en nomenklatura som i vissa avseenden stod varandra nära trots skilda politiska uppfattningar. Alla hade en gedigen utbildning, ofta i så kallade elitskolor, och både socialister och konservativa regimer (president och regering) hade förmågan att regera ett land.

I ock med Emmanuel Macrons seger i presidentvalet 2017 bröts denna modell. Han lyckades på ett enastående skickligt sätt fånga in både socialisterna och den höger som jag här kallat konservativ för att undvika begreppet liberal som inte utmärkt franska högerpolitiker. Konsekvensen har blivit att den radikala vänstern och den lika radikala högern har vuxit och blivit de enda oppositionspartierna till den sittande presidenten och regeringen.

Är detta ett problem? Vad jag kunnat konstatera är att debatten i de stora frågorna under Macrons dagar vid makten stått mellan en mer måttfull linje och positioner som varit i vissa frågor påtagligt extrema. Europafrågan debatteras mellan starka Europavänner (Macron) och motståndare till ett starkt EU. Sociala frågor har varit starkt kluvna där Macron sökt höja en mycket låg pensionsålder medan både vänster- och högeroppositionen krävt lägre pensionsålder, vid 60 år. Samma mönster kan man se i frågor kring ekonomi och migration.

Frankrike har nu upplevt en stark ökning av den statliga skulden. Den har ökat med 30 procent eller med 713 miljarder euro sedan 2020. Riksrevisionens ordförande Pierre Moscovici, själv tidigare finansminister hos François Hollande, har nyligen uttalat sig starkt kritiskt. Frågan är vilka politiska krafter utanför den yttersta vänstern och högern som på allvar vill driva på den kritiken. Den gamla uppdelningen i två block av socialdemokrater respektive moderat höger finns ju inte längre. Jo, den finns inom Macrons eget parti och där lär de vara tysta och lojala mot sin ledare.

Nu sker förstås andra förändringar i det franska landskapet. Polariseringen ökar. Medborgarna ansluter sig i allt högre grad till främst Marine Le Pen men också till Jean-Luc Mélenchons parti. Det finns naturligtvis all anledning att utifrån mer radikala utgångspunkter granska den maktelit som styr, och egentligen alltid styrt, Frankrike sedan de Gaulles dagar. Men än så länge finns det fog för oro att de politiker som skulle ta över Frankrike om till exempel Marine Le Pen vann presidentvalet 2027 inte skulle vara kompetenta nog och balanserade nog för att styra nationen vidare på ett klokt sätt.

Frankrike har länge gått i riktning mot en ökad polarisering. Möjligen är det nyttigt för landets gamla politiska elit att stöta på ett definitivt motstånd. Medborgarnas förtroende är så försvagat i dag att denna politiska klass som styrt under minst ett halvt sekel behöver bytas ut. Behöver det gå så långt att en president som företräder en ytterposition i politiken bör ersätta dagens ledare? Nja, det är väl tveksamt men det krävs ändå att den politiska klass som styr Frankrike förmår möta de vanliga väljarnas förväntningar och krav. Jag är dessvärre inte säker på att det går. Ibland sker radikala omläggningar av ett lands styre och politik. Det skulle inte förvåna om det sker vid nästa presidentval. EU-valet i juni i år blir en första värdemätare.