Litteratur

Jag hittar en liten litterär reflektion i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Philippe Sollers skriver och han låter 1800-talsförfattaren Stendhal se på Frankrike i dag. Stendhal som var realisten under det svärmiska nittonde seklet. Han som skrev Rött och svart 1831 och flera andra samhällskritiska romaner och reseskildringar i opposition mot de reaktionära strömningarna som gjorde sig breda efter revolutionsåren.

Det är Philippe Sollers som lånar Stendhal när han vill se på nutiden. En eländig tid i Frankrike. Lika eländig som 1830-talet. Stendhal kommer att gäspa när han läser nutidens romaner, tror Sollers. Stendhal blir förvånad när han ser hur hans egen barndoms stillsamma men grå Grenoble nu är ett av Frankrikes centra för brottslighet. Sollers döljer knappast hur han använder Stendhal för att få sucka över tidens elände genom en berömd historisk gestalt.

Philippe Sollers klagar över litteraturens svaga roll i dagens Frankrike. Själv var han vän med Roland Barthes och de flesta av de stora filosoferna på 60-talet. Han har alltid varit utmanande och chockerat omvärlden både med sitt uppträdande och sina tankar. Den tid i TV:s barndom när ingen visste vad som skulle hända under de litterära och filosofiska programmen. När rökande författare och filosofer – inte så få på lyset – brottades med sina idéer och inga ståndpunkter ansågs olämpliga att framföra. Och mitt i denna mediala tummelplats fanns Sollers. I dag handlar Frankrike enligt honom om ”upphetsning kring lag och ordning”  där människor är deprimerade, söker sin identitet och där klyftorna ökar i samhället.

Stendhal kan på 1800-talsmanér tala om sitt älskade Bordeaux där kärlek råder. Människorna är förtjusande och inget är tråkigt och trist. Vem har lust att säga det om någon fransk stad i dag?

Philippe Sollers har också lugnat sig. Han svarar snällt på programledarnas insnirklade frågor i de allt tamare litterära programmen på TV. Han är över 70 år men det handlar nog mindre om ålder och mer om tidsandan. Allt är rätt grått och vem kan riktigt bry sig. Frankrike är alldeles för nergånget. Visionerna är för få. Det finns inget att slåss för. Inte med pennan som vapen i alla fall.

Bilden av fransk filosofi och litteratur åren efter andra världskriget kretsar främst kring två män, Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Båda framställs som existentialister och i det bleknade minnet av den tiden kvarstår dessa som vänner eller åtminstone sida vid sida i den tidens kamp mot gaullism och kommunism. I själva verket var det tvärtom och brytningen i början av 50-talet var brutal. Det är i alla fall bilden som framträder i Annie Cohen-Solals utmärkta biografi ”Sartre – ett liv” som jag nu långsamt begår.

Sartre och Camus umgicks i samma kretsar och det är riktigt att de också stöttade varandra under krigsåren och de närmast åren därefter. Sartre skrev pjäsen ”Inför lyckta dörrar” för att Camus skulle både medverka i den som skådespelare och regissera föreställningen. De agerade också gemensamt i den politiska kampen åren efter kriget. Strax innan Sartre blev kommunist 1952 bröts den vänskap som aldrig varit befäst utan ständigt hotades, inte minst av de starka behov av självhävdelse som båda hade.

Hösten 1951 gav Camus ut essän ”Människans revolt”. Sartre tyckte inte om den och ansåg att hans tidning Les Temps Modernes inte borde nämna den. Han blev dock övertalad men ville inte själv recensera den. En mindre namnkunnig recensent tog sin an den uppgiften och sågade essän längs med fotknölarna. Detta upprörde Camus som i ett brev till Sartre anklagade honom för att inte ha skrivit om den och spelade upp en scen av sårad stolthet. Sartre gav i ett öppet svarsbrev en nedsabling som blev det årets främsta samtalsämne i den tidens litterära och politiska värld.

Sartre skräder inte orden i brevet: ”Er blandning av dyster självgodhet och sårbarhet har alltid avhållit mig från att säga er osminkade sanningar…Herregud, Camus, vad ni är seriös och för att använda ett av era egna ord, vad ni är ytlig! Och tänk om ni har fel? Tänk om er bok helt enkelt vittnar om er filosofiska inkompetens? Om den består av lånegods som ni rafsat ner i all hast?…

Det brukar sägas att Camus var mer författare och mindre politisk filosof än Sartre. Det stämmer säkert. Cohen-Solal pekar också på de klassmässiga skillnaderna. Sartre växte upp i en förhållandevis burgen och välutbildad miljö. Camus kom från enkla förhållanden. Sartre fanns i Paris redan som barn. Camus flyttade upp från Alger. Camus hade ett starkt behov av att framhäva sig själv, delvis på grund av ett sämre självförtroende och han kunde inte riktigt dölja sin beundran för sin rival. Sartre tvekade aldrig om sin egen förträfflighet och behövde inte alls den bekräftelse på sin storhet som Camus suktade efter.

Båda ville ensamma inta scenen som Frankrikes främsta intellektuella. Det fanns inte plats för båda. I varje fall kunde de inte själva tänka sig att dela på förstaplatsen. Så gick det som det gick. Sartre erkände efter Camus död i bilolyckan 1960 att de umgåtts och att de haft roligt ihop men så långt som till att erkänna Camus storhet kunde inte Sartre ens göra efter dennes tragiska död.

Jag hittar en biografi från mitten av 80-talet i ett antikvariat på Drottninggatan, skriven av Annie Cohen-Solal, fransk litteraturvetare med rötter i Algeriet och under senare år verksam som lärare och forskare bland annat i New York. Den har titeln ”Sartre – ett liv”. Jag läser ur den så fort jag kommer åt. Sällan har en biografi beskrivit huvudpersonens barn och ungdom på ett så medryckande sätt. Sällan har jag läst om en man eller kvinna som haft ett lika  frustande engagemang i litterära och politiska frågor. Aldrig har jag läst om någon som förenat detta med en så djup kulturradikal övertygelse. Det är 40-tal och nu randas en ny tid. Modernismen bryter igenom och vem kan tävla med Jean Paul Sartre om att ge den nya tiden ett ansikte. Auktoriteter faller och värdesystem krossas och trampas ner med en sällsynt ilska och kraft.

Sartre blir inte berömd förrän i slutet av 30-talet. La Nausée (Äcklet) kommer ut 1938 och då är han 33 år. Trettiotalet är ett harvande i det traditionella läroverket i Le Havre och en period i Berlin strax efter Hitlers maktövertagande  då han stänger ute politiken och istället förjupar sig i fenomenologin.

Ändå är 30-talet viktigt för Sartre. Han konsoliderar sig som nytänkande filosof och skaffar sig en otrolig bildning genom att konsumera gigantiska mängder vetenskap och skönlitteratur och genom att konfrontera sig med andra unga intellektuella i Paris. När berömmelsen kommer 1938 är han väl förberedd att gå in i rollen som spjutspetsen för en ny tid. Misslyckad som politisk aktivist under krigets första år men med pennan som vapen är han lysande.

Annie Cohen-Solal skriver en hel del också om Sartres umgänge med sina gymnasister i filosofi först vid läroverket i Le Havre och sedan i Neuilly utanför Paris. Två borgerliga städer där han inför en helt ny pedagogik eller rättare sagt förhållningssätt till eleverna. Han talar inte till dem utan med dem. Han umgås med dem i klassrummet men minst lika mycket på kaféer. Han går till stranden med dem och simmar och han upptäcker boxningen. Han boxas med sina elever. Eftersom Sartre är så kort har han problem med räckvidden. En av eleverna är 40 cm längre än han.

Sartre river hela tiden ner murarna, ifrågasätter konventioner och skapar ett nytt förhållande mellan lärare och elever. Han lyckas genom sin briljans skapa ett lärande som ingen annan klarar av. Han blir i sitt kamratskap med eleverna en ledare som sätter djupa spår i många av dem. En del av Neuillyeleveran går vidare till universitetet vid Sorbonne och kallas för ”de små Sartres”.

Stora samhällsförändringar sker sannolikt genom sociala och ekonomiska förändringar som inte kan kopplas till en enda individ. Men om någon skulle kunna sägas ha förändrat debattklimatet och värderingarna i den tidiga efterkrigstidens Paris och Frankrike så var det Jean-Paul Sartre. Han inkarnerade en förändring men genom sin fenomenala viljekraft och dominanta begåvning såg han till att också driva på förändringen. Han lyckas inte förändra pedagogiken i de franska skolorna. Den kommer att förbli lika stel och traditionell in i våra dagar men åtminstone har han visat att en lärares personlighet och hans eller hennes mänskliga intresse för sina elever är avgörande för om lärandet ska leda framåt och bidra till deras personlighetsutveckling. Det är befriande att läsa om kulturradikalen Jean-Paul Sartre. Och i sällskap av en tolkare av Sartre som Annie Cohen-Solal är det väldigt stimulerande och även roande.

Snart är det 50 år sedan Albert Camus dog i en trafikolycka, bara 43 år gammal. Ändå hann han under sin korta livstid – och ännu mer efter sin död – prägla så många européer.

Camus var i grunden optimist. Existentialismen, som han tillhörde om än med viss distans, lär ut en positiv människosyn. Eländet i världen kan bara bekämpas av människan själv. Det blir vad vi gör det till.

Camus var en stor berättare. Han genombrottsroman L ´Etranger (Främlingen) har jag haft på näthinnan hela mitt liv sedan jag läste den som ung student. jag ser Meursault röra sig på stranden under den heta algeriska solen. Jag har efter läsningen av den romanen alltid längtat till detta land, så svårt att besöka av politiska skäl. Tyvärr!

Det vilar ett skimmer över existentialismen. Över Camus och över Sartre och de Beauvoir. Deras intellektuella sökande efter sanningen. Över en tid då människans skapande förmåga sågs som en förutsättning för liv och framsteg. Det finns faktiskt en del att återerövra från efterkrigstidens politiska och kulturella kamp. Sådant som vi kan åstadkomma utan att  alltid söka bara den materiella lyckan.

Tillhör du dem som började läsa Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och höll ut tills du fick läsa om madeleinekakan och sedan la av? I så fall kan jag berätta vad som hände sedan. Fast den berättelsen kommer att ta tid.

Jag har inte så bråttom eftersom jag tänker blogga om Frankrike i många år och dessutom ägnar tre av fyra blogginlägg åt Sarkozy eller socialistpartiets vedermödor. Det får bli lite Proust när franska politiken står mig upp i halsen – som ikväll. Nu handlar det om del 2

Del 2 av ”På spaning…” har i Gunnel Vallquists överättning fått titeln ”I skuggan av unga flickor i blom”. Den utspelar sig till största delen i Balbec som är Prousts namn på den normandiska fiskebyn Cabourg med ett lyxigt hotell, Grand Hôtel, alldeles nere vid stranden av Atlantkusten i fokus. Där bor Marcel, romansvitens berättare och i del 2 är han en ung man. Han bor på hotellet med sin ädla och kultiverade mormor och möter förnäma personer ur Parissocieteten. Han lär känna en ung adelsman vid namn Robert de Loup som är särskilt förtjust i Proudhon, en av vänsterns tänkare på 1800-talet. Robert de Loup föraktar den adel han själv är en del av och som han inte heller kan eller vill bryta med.

Marcel ger sig ut på promenader  utefter kusten och besöker konstnären Elistir, en uppskattad konstnär som möjligen är mer uppskattad av publiken än betydelsefull i sin konstutövning. Proust har en förmåga att långsamt klä av personer som i början förefaller helt sublima men som sida för sida i verket uppenbarar dolda brister som gör dessa karaktärer alltmer pinsamma och sjaskiga.

I den andra delen sker det möte som kommer att spela roll i flera av de kommande delarna i romansviten. Marcel stiftar bekantskap med Albertine, som tillhör  ett gäng av unga flickor – bara flickor – som drar som en flock längs med vattnet och som han kan se när han sitter i matsalen på Grand Hôtel. Marcel blir alltmer fascinerad av detta  flickgäng och senare framförallt av Albertine. Flickorna är fräcka och utmanande och skakar om Marcel som den överbeskyddade och sjukliga person han är, ständigt ompysslad av kvinnor med olika läkekurer mot hans astma och andra sjukdomar. Genom konstnären Elistir som av en händelse känner flickorna blir Marcel närmare bekant med Albertine och de andra i gänget. Dessa flockdjur som drar likt grabbar utefter stranden visar sig vara döttrar av borgerliga föräldrar. Rätt märkligt men ur Marcels högaristokratiska perspektiv är borgarna något mycket avlägset och närmast skrämmande folkligt. Det känns för läsaren också en aning märkligt att flickor kring sekelskiftet drar fram på detta sätt i flock. Då ska man veta att mycket i romansviten som handlar om kärlek är en heterosexuell omskrivning av den verklige Marcels svärmeri för unga män.

Proust har iakttagit världen och funderat över människors beteenden i decennier innan han vid tiden före första världskriget börjar skriva på denna romansvit. Sida upp och sida ner gör han träffsäkra analyser och roar med sina elaka avslöjanden. Först beundran för en person men så småningom en total avklädning. Han ska läsas långsamt och i ett tillstånd av total avspänning för att ge någon som helst behållning. Inte en berättelse som passar på tunnelbanan på väg till jobbet.