Litteratur

Camus efter 50 år
Camus efter 50 år 150 150 Tomas Lindbom

Snart är det 50 år sedan Albert Camus dog i en trafikolycka, bara 43 år gammal. Ändå hann han under sin korta livstid – och ännu mer efter sin död – prägla så många européer.

Camus var i grunden optimist. Existentialismen, som han tillhörde om än med viss distans, lär ut en positiv människosyn. Eländet i världen kan bara bekämpas av människan själv. Det blir vad vi gör det till.

Camus var en stor berättare. Han genombrottsroman L ´Etranger (Främlingen) har jag haft på näthinnan hela mitt liv sedan jag läste den som ung student. jag ser Meursault röra sig på stranden under den heta algeriska solen. Jag har efter läsningen av den romanen alltid längtat till detta land, så svårt att besöka av politiska skäl. Tyvärr!

Det vilar ett skimmer över existentialismen. Över Camus och över Sartre och de Beauvoir. Deras intellektuella sökande efter sanningen. Över en tid då människans skapande förmåga sågs som en förutsättning för liv och framsteg. Det finns faktiskt en del att återerövra från efterkrigstidens politiska och kulturella kamp. Sådant som vi kan åstadkomma utan att  alltid söka bara den materiella lyckan.

Madeleinekakan…och sen då?
Madeleinekakan…och sen då? 150 150 Tomas Lindbom

Tillhör du dem som började läsa Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och höll ut tills du fick läsa om madeleinekakan och sedan la av? I så fall kan jag berätta vad som hände sedan. Fast den berättelsen kommer att ta tid.

Jag har inte så bråttom eftersom jag tänker blogga om Frankrike i många år och dessutom ägnar tre av fyra blogginlägg åt Sarkozy eller socialistpartiets vedermödor. Det får bli lite Proust när franska politiken står mig upp i halsen – som ikväll. Nu handlar det om del 2

Del 2 av ”På spaning…” har i Gunnel Vallquists överättning fått titeln ”I skuggan av unga flickor i blom”. Den utspelar sig till största delen i Balbec som är Prousts namn på den normandiska fiskebyn Cabourg med ett lyxigt hotell, Grand Hôtel, alldeles nere vid stranden av Atlantkusten i fokus. Där bor Marcel, romansvitens berättare och i del 2 är han en ung man. Han bor på hotellet med sin ädla och kultiverade mormor och möter förnäma personer ur Parissocieteten. Han lär känna en ung adelsman vid namn Robert de Loup som är särskilt förtjust i Proudhon, en av vänsterns tänkare på 1800-talet. Robert de Loup föraktar den adel han själv är en del av och som han inte heller kan eller vill bryta med.

Marcel ger sig ut på promenader  utefter kusten och besöker konstnären Elistir, en uppskattad konstnär som möjligen är mer uppskattad av publiken än betydelsefull i sin konstutövning. Proust har en förmåga att långsamt klä av personer som i början förefaller helt sublima men som sida för sida i verket uppenbarar dolda brister som gör dessa karaktärer alltmer pinsamma och sjaskiga.

I den andra delen sker det möte som kommer att spela roll i flera av de kommande delarna i romansviten. Marcel stiftar bekantskap med Albertine, som tillhör  ett gäng av unga flickor – bara flickor – som drar som en flock längs med vattnet och som han kan se när han sitter i matsalen på Grand Hôtel. Marcel blir alltmer fascinerad av detta  flickgäng och senare framförallt av Albertine. Flickorna är fräcka och utmanande och skakar om Marcel som den överbeskyddade och sjukliga person han är, ständigt ompysslad av kvinnor med olika läkekurer mot hans astma och andra sjukdomar. Genom konstnären Elistir som av en händelse känner flickorna blir Marcel närmare bekant med Albertine och de andra i gänget. Dessa flockdjur som drar likt grabbar utefter stranden visar sig vara döttrar av borgerliga föräldrar. Rätt märkligt men ur Marcels högaristokratiska perspektiv är borgarna något mycket avlägset och närmast skrämmande folkligt. Det känns för läsaren också en aning märkligt att flickor kring sekelskiftet drar fram på detta sätt i flock. Då ska man veta att mycket i romansviten som handlar om kärlek är en heterosexuell omskrivning av den verklige Marcels svärmeri för unga män.

Proust har iakttagit världen och funderat över människors beteenden i decennier innan han vid tiden före första världskriget börjar skriva på denna romansvit. Sida upp och sida ner gör han träffsäkra analyser och roar med sina elaka avslöjanden. Först beundran för en person men så småningom en total avklädning. Han ska läsas långsamt och i ett tillstånd av total avspänning för att ge någon som helst behållning. Inte en berättelse som passar på tunnelbanan på väg till jobbet.

Ett bokförlag för älskare av fransk litteratur
Ett bokförlag för älskare av fransk litteratur 150 150 Tomas Lindbom

Elisabeth Grate jublade när namnet på 2008 års nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. I hennes stall av romanförfattare på franska återfinns nämligen J.M.G. Le Clézio. Hans senare böcker som Afrikanen och Allt är vind har hon givit ut.

Det var verkligen roligt att Elisabeth Grate fick den uppmärksamheten. Hon har satsat på en genre som kan tyckas smal när hon satsar på översatt franskspråkig litteratur men hon gör det med sådan känsla för smak så att hon inte bara hittar spännande författare utan också genom sin bokutgivning profilerar sitt eget förlag så tydligt och så lockande.

En bidragande orsak till att Elisabeth Grate bokförlag attraherar mig och många andra är också formgivningen signerad Leif Thollander.

Jag har lagt Grates förlag som länk på min blogg så att mina läsare kontinuerligt kan gå in på hennes egen hemsida och följa bokutgivningen. Gå redan i dag in och botanisera bland hennes författare.

Stig Dagerman på franska
Stig Dagerman på franska 150 150 Tomas Lindbom

Jag räknar till elva (11) olika titlar på franska bokhandeln Fnacs hemsida. Elva olika titlar på romaner, novellsamlingar, resereportage m m av Stig Dagerman. Alla förstås översatta till franska.

Gå in på Bokus eller besök en bokhandel i Sverige och du finner inte en enda att beställa. Le Clézio fick Dagermanpriset i höstas och sedan Nobelpriset. Norstedts som uppenbarligen sitter på rättigheterna har ändå inte reagerat. Inte en enda titel har tryckts om. Ibland finns det anledning att tala om en kulturskandal.