Okategoriserat

Häromdagen samlades det franska parlamentets båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen, tillsammans i Versailles för att fatta beslut om en grundlagsändring. Det gällde att skriva in aborträtten i grundlagen, ett principiellt viktigt steg. Det har dessutom visat sig att Frankrike är det första landet i världen som tar detta steg.

Beslutet har knappast föregåtts av mer omfattande diskussioner. Snarare gled beslutet igenom utan större uppmärksamhet. Det fanns också en majoritet bland väljarna och bland ledamöterna i de båda kamrarna om det kloka eller nödvändiga i att fatta detta beslut. Det konstaterades att detta var en seger för kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Grundlagsfästandet av detta ansågs också garantera att ingen tillfällig politisk majoritet med annan inställning i frågan skulle kunna förändra denna aborträtt. Det är naturligtvis ingen garanti i en demokrati. En ny tid med nya värderingar kan förstås kasta omkull en grundlag men detta beslut blir ändå en markering i nutid av hur viktig en majoritet av de förtroendevalda ser på det.

Frankrike är alltså i dag i denna mening ett mycket liberalt för att inte säga kulturradikalt land. Fram växer en stark gemenskap i det politiska landskapet i samlevnadsfrågor. Vi som följde den heta debatten kring införandet av samkönade äktenskap 2012-13 inser att det runnit mycket vatten sedan dess; en kort tid i historien på cirka tio år. Hela oppositionen mot socialistregeringen var vid den tiden enad mot införandet av samkönade äktenskap. I dag skulle ingen, eller ytterst få i parlamentet, kritisera förslaget.

Knappt tio procent av ledamöterna i senaten och nationalförsamlingen röstade nej till grundlagsändringen. Dessa ledamöter återfinns i huvudsak bland de mer konservativa, särskilt i senaten. En del från Republikanerna och från Nationell Samling röstade nej och även några mer oberoende ledamöter från mitten och högerut. Emmanuel Macrons parti Renaissance var enigt i försvaret av förslaget. Det har funnits en påfallande stor lojalitet hos dess ledamöter i alla frågor sedan partiet tog plats i parlamentet 2017. Socialistpartiet var långt mer uppnosigt mot sin regering när François Hollande regerade 2012-17.

Hur har denna fråga som ju inte berört aborträtten i sig utan skärpt möjligheterna att kunna ändra den genom beslut i en folkvald församling kunnat få ett sådant stöd, även hos närmare 90 procent av medborgarna? Kanske ligger förklaringen i att de mest socialliberala och kulturradikala länderna i Västeuropa, dit Sverige ju också får räknas, har en värdeprofil som förenar en globalt sinnad marknadsekonomi med försvar för moderna tolkningar av mänskliga rättigheter som feminism och HBTQ. Emmanuel Macron är en mycket tydlig exponent för detta.

Katolska kyrkan har en påfallande svag position i det franska samhället. Den är kuvad av principerna om laïcité, en form av sekulär syn på samhällets offentliga del. Det innebär att företrädare för kyrkan visserligen kan uttala sig om bland annat denna grundlagsfråga – de är starkt kritiska till beslutet -men de saknar kanaler för att kunna delta i den samhällspolitiska debatten. Katolska kyrkan var en stark faktor fram till skiljandet av kyrkan och staten 1905 och det finns fortfarande en stor oro i vida kretsar för att släppa in kyrkan i debatten igen. Jag sökte också efter reaktioner i den muslimska världen om denna grundlagsändring. Även här hänvisas till respekten för laïcitébegreppet.

I början av juni sker valet till EU-parlamentet. Det är ett ovanligt viktigt EU-val denna gång. Starka krafter från höger utmanar de partigrupper som i decennier dominerat i Bryssel, främst EPP, moderater och kristdemokrater, de progressiva och socialdemokraterna och den liberala gruppen som nu kallas Renew Europe.

Frankrike berörs av historiska skäl särskilt mycket av hur politiken i Bryssel utvecklas och franska presidenter söker styra den i så hög grad som möjligt. Det gäller förstås särskilt Emmanuel Macron som gjort EU-politiken till en av sina huvudfrågor.

De franska olika partilistorna har nu formats och det är intressant läsning inte minst vad gäller toppnamnen. De stora partiernas listor toppas av politiker som redan har erfarenhet från Bryssel. Nationell Samling leds av Jordan Bardella, Republikanerna av François-Xavier Bellamy och Renaissance, det vill säga Macrons parti, av Valérie Hayer. Alla tre har suttit i Europaparlamentet under den senaste mandatperioden.

Valérie Hayer har redan i dag en framskjuten position inom Renew Europe eftersom hon är dess ledare. Hon blev det helt nyligen eftersom den tidigare ledaren Stéphane Séjourné utsetts till utrikesminister i den nuvarande regeringen under premiärminister Gabriel Attal. Hon är 38 år. Kommer ur den franska politiska mitten (UDI) innan hon anslöt till Macron. Hon har en familjebakgrund inom jordbruket vilket är viktigt för Macron. Böndernas nuvarande uppror i Frankrike och andra länder är redan problematisk i förhållande till Nationell Samling som positionerat sig som pro-jordbruk. Men samtidigt är hennes profil lik många andra inom Renaissance. Hon är advokat och har sysslat mycket med budgetfrågor.

Hayers låga ålder är en viktig konkurrensfördel inför ett val där alla hennes huvudkonkurrenter är unga. Bardella är 28 och Bellamy 38. Dessutom är en annan toppkandidat, för Eric Zemmours parti Reconquête, också ung. Det rör sig om Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal som är 34 år.

Många ser fram emot valdebatterna när dessa unga och framåtsträvande politiker ska tampas med varandra med den retoriska förmåga som de alla besitter. Även vänstern har skickliga kandidater som toppar deras listor inför EU-valet och även de är unga. Vänsterpartiet La France Insoumise toppas av Manon Aubry (35 år) och socialisterna av Raphaël Glucksmann (45 år), son till den i Frankrike berömda filosofen André Glucksmann, parhäst till Bernard-Henri Lévy, också kallade för de nya filosoferna på 1980-talet.

Nationell Samlings Jordan Bardella är ett stort hot för Hayer och Renaissance. Han leder i mätningar och med tanke på hur starka de högernationella partierna är för närvarande både i Europa och inte minst i Frankrike ska det mycket till för att Hayer ska hämta in Bardellas försprång till valdagen i juni.

Jag lyssnar på ett samtal i en av många oberoende tv-kanaler som ligger på youtube. Monique Pinçon-Charlot, en antikapitalistisk sociolog, talar om sin senaste bok med titeln Le Méprisant de la République. Den handlar om Frankrikes president Emmanuel Macron, av henne betraktad som dels extremt rik och en talesperson för de extremt rika men också ytterst arrogant som person. Hennes kritik av det kapitalistiska samhället uttrycker inte en dröm om en inernationalism som präglade marxisterna för hundra år sedan. Bakom hennes resonemang anar tittaren och läsaren av hennes bok snarare en nationalistisk vision. Det är genom ett nationellt projekt som pensionsåldern kan hållas nere på nivån av 60 år. Det är genom nationen som det är möjligt att försvara bönderna mot internationella koncerner som konkurrerar ut dem med billigare och antagligen sämre livsmedelsprodukter.

Det är frapperande hur stort utrymme dessa nationalistiska tankar har i den franska samhällsdebatten. Så är ju uppenbart inte alls fallet i Sverige. Franska bönder kräver statligt stöd för en protektionistisk politik. Fransmän i allmänhet kräver en låg pensionsålder för att ge utrymme till ett större utrymme för att leva mer med familjen på äldre dagar och ägna sig åt sina fritidsintressen. Marknadsekonomins lagar kräver högre pensionsålder och sannolikt nedläggning av de flesta jordbruk, i varje fall de mindre, för att välståndet ständigt ska öka. En stor del av arbetarklassen och den lägre medelklassen sätter även 2024 klackarna i backen.

Nationalismen är minst lika närvarande hos en växande höger, bortsett från delar av Republikanerna som bejakar den marknadsekonomi som präglat så många västländer under minst ett halvt sekel. Marine Le Pen och vänsterns antikapitalister bekämpar varandra men de agerar i hög grad utifrån en nationell eller nationalistisk utgångspunkt.

Emmanuel Macron förefaller ur ett svenskt perspektiv som en klok och balanserad person. Han står i mitten, är rimligt liberal med progressiva tankar i olika samlevnadsfrågor. Han försöker hantera den svåra migrationsfrågan med både fasthet och uttryck för tolerans mot invandrare. Han försvarar väst mot Putin och han intar kloka synpunkter på miljö- och klimatfrågan. Han är som svenska politiker från Magdalena Andersson till Ulf Kristersson. Vad är det för fel på det? Han tar ju ansvar för en både progressiv och vettigt pragmatisk politik i sitt land.

Jag tror att stora delar av det franska folket ser problem med den form av modernism som han företräder. De uppfattar att vissa livsvärden hotas. De pekar på ett hot mot den mänskliga värdigheten. De försvarar det lokala mot det ogripbart globala. För många fransmän är fransk kultur och civilisation betydelsefulla delar av ett folks livsluft, grundläggande värden.

En del av det franska folket förstår Macron och hans politik. Denna del drar fördel av den. Den urbana, välbeställda medelklassen i de större städerna har ingen anledning att klaga även om en del av dem kanske också borde göra det.

Macron är en sammansatt person som försvarar viktiga delar i den franska civilisationen och tar kloka beslut i politiskt svåra frågor. Politik är det möjligas konst och han vet det. Frankrike kan inte isolera sig som nation och stänga sig ute från omvärlden. Han är högst medveten om det. Många av hans kritiker förstår inte det. Ändå bör frågan ställas. Frankrike visar på ett allt starkare motstånd mot det liberala västerländska samhället som vi känt det sedan 1945. Möjligen kommer något att brisera i just Frankrike och det kommer att kunna ske ganska snart. Varför inte i samband med nästa presidentval?

Varje år genomförs en stor jordbruksmässa i mässområdet Porte de Versailles i södra Paris. Det brukar gå lugnt till. Republikens president kommer alltid till mässan. Tv-kamerorna riktas mot honom liksom alla stillbildsfotografers blixtar och mikrofoner som sträcks fram. Det mest uppseendeväckande inslaget i hans besök brukar vara när han klappar en ko och hur han klappar den och om kon brölar tillbaka. En del presidenter kände sig bekväma i rollen som munter politiker bland djur och bönder. Några, som till exempel Nicolas Sarkozy, verkade mindre hemtama i miljön. Kanske önskade han sig tillbaka till salongerna mitt i Paris och till sin vackra hustru och tidigare fotomodell och sångerska, Carla Bruni.

Årets jordbruksmässa var något helt annat. Den inföll mitt i den stora franska och europeiska debatten om bönders ställning i sina länder. Hur mycket ekonomiskt stöd borde de få av staten? Hur många förslag om ökad protektionism kunde den politiska ledningen erbjuda till för att tysta deras protester mot importerat kött och spannmål? I år var ilskan påtaglig redan veckor före mässan. Bönder körde in i Paris och andra städer med sina stora fordon, mer anpassade för åkermark.

Sverige har SD som nu talar om skogen. Men det är som vanligt en mild västanfläkt mot den antikapitalistiska och protektionistiska rörelsen i Frankrike. Och bönderna är sannerligen inga globalister. I helgen var president Macron på mässan.  Han hade ambitionen att vinna röster, inte minst inför det stundande EU-valet, och gjorde det på sitt sätt. Han tog debatten  under elva timmar (!) inför bönderna och deras fackliga företrädare som alla trängdes runt honom. Han lyssnade och argumenterade på sitt klassiska vis där han befann sig vid ett enkelt ståbord, utan kavaj men med uppkavlade skjortärmar. Han lyssnar en del men talade under desto längre tid. Han hade också stöd av 800 poliser som skyddade honom. Stämningen var inte munter för Macron. Han buades ut och man undrar hur han orkade i elva timmar. Även när han klappade kon hördes de taktfasta ropen: ”Avgå Macron!”

Dagen efter kom Jordan Bardella, den unge (29 år) och redan mycket omsvärmade vice presidenten för Nationell Samling, kronprins till Marine Le Pen. Han är sannerligen ett politiskt djur som på ett sällsynt skickligt sätt hanterar media och lyckas formulera ståndpunkter som lockar en mycket stor del av det folkliga Frankrike. Han väljer förstås populistiska positioner men det räcker inte att avfärda honom med den beteckningen. Det urbana socialliberala Frankrike har för länge sedan förlorat förmågan att lugna och övertyga vanligt folk i detta land. De nationella stämningarna och försvaret för den franska myllan, det franska jordbruket, är djupt förankrade hos denna befolkning. Regeringen, den gamla eliten,  måste vända sig mot städernas kärnor, till den välutbildade och välbeställda medelklassen, för att få den önskvärda responsen. Det upprepas fortfarande som ett mantra hos etablerade politiker att de högerextrema är hotet mot landet. Som Macron sa på mässan: ”Jag kan stänga gränserna mot andra länder men då blir vi fattigare”. Det verkar ju förnuftigt men allt färre verkar lyssna på det örat.

Bardella toppar Nationell Samlings EU-lista och var också på mässan för att driva valkampanj. Där var han kung. Macron buades ut den ena dagen. Bardella togs emot med applåder dagen därpå. Han var på hemmaplan men ändå visar denna batalj bland bönderna att Macron har ett pedagogiskt problem att övertyga en majoritet eller ens en större minoritet om fördelarna med sin politik. Snart måste politiker och media sluta att klistra etiketten högerextrem på Le Pen och Bardella. Det biter bara på dem som i åratal tyckt illa om högernationalisterna. Resten av befolkningen tar möjligen uttrycket som ett hån mot deras kamp för överlevnad och för deras världsbild. Med den hetta som så många fransmän kan utveckla i politiskt engagemang är de inte lätta att övertyga.

EU-valet i juni är viktigare ur franskt perspektiv än ur svenskt. Så har det alltid varit. Sverige tog verkligen tid på sig innan landet sökte medlemskap i den europeiska gemenskapen och blev medlem först i januari 1995. Frankrike tillhörde de sammanlagt sex länder som funnits med sedan begynnelsen efter andra världskriget.

EU har drag i sin konstitution som präglats av fransk juridik och statsförvaltning. Under många år såg också fransmännen EU som en förlängning av sitt eget land. Det innebar inte att nationen, republiken Frankrike, gav upp sin självständighet i ock med att den blev en del av en större europeisk gemenskap. För Sverige har det sett helt annorlunda ut. Fredstanken som bärande element i EU har aldrig setts som avgörande för svenskarna, snarare möjligheten att stärka sin utrikeshandel.

Mycket vatten har ändå runnit under Seines och andra franska floders broar sedan 1950-talet. EU har genom sina grundläggande avtal stärkt sin position gentemot medlemsländerna. EU har fått allt större befogenheter. De stora länderna trycker på för att få sin vilja igenom men inte ens fransmännen känner sig trygga med det moderna EU. Skepticismen och senare motviljan mot denna europeiska organisation har blivit allt tydligare. De högernationella partierna har visserligen frångått sina krav på ett frexit sedan några år tillbaka men det råder ett lågintensivt motstånd mot EU i landet. Och merparten av de franska toppkandidaterna till valet i juni är måttligt välvilliga till Bryssel.

President Macron är den enda av de främsta politiska ledarna i landet som på allvar vill se ett starkare EU. Han lyckas med en otrolig frenesi och med vissa andra aktörer, inte minst inom kommissionen, styra gemenskapen mot allt mer uppgifter. Nu blir ekonomi och försvar ännu viktigare. Gemensamma resurser måste läggas på att göra Europa starkare i ett läge när Putin är en militär fiende och USA kan tänkas välja Donald Trump till ny president i november.

Macron och andra EU-vänner ser hotet från allt starkare högernationella krafter i många EU-länder. Sverige är ett exempel men länder i östra Europa är förstås långt farligare för EU-tanken som den nu utvecklats.

Macron har en svår uppgift i valrörelsen inför EU-valet. Han är en stark debattör och hjälps av sin position som statschef med stor makt i Frankrike. Men hur kommer han att klara utmaningarna från både höger och vänster i sitt land och mot de högernationella krafter som kommer stärkas i ock med valet. Ingen tror ju annat än att det nya EU-parlamentet får en starkare slagsida åt höger. Sannolikt är vi inte heller i år i det läget att kommissionen kommer att präglas av denna nationella våg. Men hur länge går det att stå emot?