Politik

Ett politiskt arbetsår till ända
Ett politiskt arbetsår till ända 150 150 Tomas Lindbom

Det politiska Sverige tar semester när Almedalsveckan avslutats. I Frankrike börjar sommarlovet i allmänhet efter nationaldagen, den 14 juli. I år infaller den på en söndag. Nationaldagen är en stor begivenhet i Frankrike och därefter reser en stor del av franska folket på semester. En del väntar till 1 augusti och för många räcker inte pengarna till någon resa eller så är de helt enkelt arbetslösa. Politikerna tar allt kortare semester och de brukar skjuta på den ännu ett par veckor, snarare mot slutet av månaden.

Det är som om de franska väljarna inte längre tycker att politikerna har rätt till någon ledighet. Eftersom landet har så stora problem inom så många samhällsområden förväntas de arbeta året om. Francois Hollande tog lite ledigt sommaren 2012 efter sin valseger och det ledde till omedelbar nedgång i opinionssiffrorna. Macron har valt att arbeta året om. Det blir möjligen någon veckas ledighet, inte mer.

Har han rätt till ledighet i folkets ögon efter arbetsåret 2018-19? Knappast. Missnöjet har varit starkt. Frankrike är delat i två delar. De Macronkritiska väljarna som uppgår till minst två tredjedelar och övriga som på sin höjd kan fördra presidenten. På denna blogg har jag vid flera tillfällen under året sökt analysera de låga opinionssiffrorna för presidenten. De viktigaste faktorerna till hans dåliga renommé är hans person som uppfattas som högdragen och främmande för hur vanliga fransmän lever och en politik som stämmer dåligt överens med de riktningar som dominerat politiken under många decennier. Macron som person uppfattas som främmande för hur politiker i detta land ska framtona och agera.

Macrons politik har stött på starkt motstånd, framförallt genom de gula västarnas aktioner under vintern. Han har ställts på enorma prov. De gula västarna har uttryckt åsikter som flertalet fransmän uppskattat. Presidenten och regeringen har inte lyckats bidra, inte tillräckligt snabbt i alla fall, till förbättringar i levnadsvillkoren för vanligt folk. Det gjorde inte heller Mitterrand, Chirac, Sarkozy och Hollande heller men Macron får bära ansvaret också för de tidigare presidenternas misslyckanden. Nu är tålamodet slut.

Samtidigt finns det anledning att tro att den revolt som gula västarna formulerat under den gångna vintern inte kan upprepas också kommande vinter. Deras revolt visade sig uddlös i meningen att de saknade ett program för förändring. De ropade ut sin förtvivlan och sitt raseri. De ville heller inte samverka med vare sig den politiska eller fackliga oppositionen. Vad kan de göra nästa vinter och vem ska göra något nästa vinter för att på nytt sätta eld på gator och torg och blockera regeringens försök att driva sin politiska linje?

Det finns tecken som tyder på att Macron trots allt kan gå segrande ur den strid han utkämpat under det gångna arbetsåret. Opinionssiffrorna har vänt uppåt.  I varje fall är den politiska oppositionen svagare när fransmännen går på semester i år än för ett år sedan.

Det finns goda tecken på en starkare ekonomi i landet. Ökar köpkraften och minskar arbetslösheten blir det svårt för en sargad opposition och en ganska tandlös fackföreningsrörelse att attackera presidenten med framgång.

Macron balanserar mellan höger och vänster. Han agerar också allt mer taktiskt för att vinna väljare från partier som står honom relativt nära. Socialistpartiet visar inga tecken på att stärka sin ställning. Republikanerna är svagare än på många decennier. Vänsterradikala La France Insoumise går igenom en kris. Möjligen kan Le Pens Nationell samling plocka en del poäng men även det partiet hotas av inre spänningar.

Emmanuel Macron har återhämtat sig efter vinterns svåra bakslag. Kanske kan år tre bli ett förhållandevis gott år för honom. Han borde faktiskt med gott samvete ta ett par veckors semester i sommar. Även om många väljare kommer att knorra.

I ock med nationaldagen tar också denna blogg lite sommarledighet och återkommer mot slutet av augusti. Glad sommar!

 

 

Om jämställdhet i Frankrike
Om jämställdhet i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Fotbolls-VM i Frankrike har blivit en succé. Uppemot tio miljoner tittare på de stora matcherna där Frankrike medverkat. Tf1, den privata kanalen med rikstäckning, har direktsänt tillsammans med betalkanaler för sport. Det är första mästerskapet i damfotboll som fått denna uppmärksamhet i ett land som tills för bara några år sedan tänkte enbart på herrar när ämnet fotboll kom på tal. I dag är 165 000 flickor eller kvinnor registrerade som fotbollsspelare. Totalt finns det 2,2 miljoner, pojkar och män inkluderade. En siffra som visar på en stor obalans mellan könen men ändå har flickorna och de vuxna kvinnorna ökat markant i antal.

Jag minns min dotter som växte upp i Paris och som sökte förtvivlat efter ett flicklag i innerstan. Det dröjde till mitten av 90-talet då hon var i tidiga tonåren innan hon fann ett lag. Ett enda lag som alltid spelade mot lag i förorterna och de var heller inte många. Fortfarande är fotboll för flickor inte lika utbrett som i de skandinaviska länderna men nu sker en explosion, inte minst genom medieuppmärksamheten under VM.

Damfotboll handlar om jämställdhet. Fotboll är en sport som kräver dels en stark fysik men det gör även simning och ridning eller utförsåkning för den delen. Men det är en lagsport och det förknippas inte med kvinnor. Kanske är det även ett hot mot männen och det rådande samhället att många kvinnor agerar tillsammans och utan att männen kan kontrollera dem. Det har alltid sagts att männen stärks av att verka i lagsammanhang. När jag var ung påtalades det alltid att unga pojkar formades till män genom gemenskapen under militärtjänstgöringen. Det sas också att fotboll och andra lagsporter gjorde män av pojkar. Vi skolades in i ett större sammahang, lärde oss både att leda men framförallt att underornda oss ett system som i sig var starkt och hade makt. Vad händer om kvinnor samlas på likartat sätt? Kommer de också att stärkas av sin enkönade gemenskap? Om det är bra för män borde det också vara bra för kvinnor? Så är det förstås inte. Män och kvinnor har traditionellt sätt olika roller i samhället. Det är knappast överdrivet att säga att män insett, medvetet eller omedvetet, att kvinnor bör hindras från den typ av gemenskaper som kan bygga maktordningar som hotar männens position i samhället. Nu bryts maktordningen och i Frankrike sker under de senaste åren och genom VM 2019 en klar förändring.

Fransmännen öppnar nu genom fotbollen för att låta kvinnor bygga egna starka och uteslutande enkönade sammanhang. Visserligen är förbundet och UEFA och FIFA starkt mansdominerade. Men alltfler kvinnor leder landslaget, i Frankrikes fall Corinne Diacre, och det är intressant att också domarna under matcherna – dock ej domarna i VAR –  uteslutande är kvinnor.

Fotbollen speglar en förskjutning i maktordningen i det offentliga livet i Frankrike. Den syn som i dag råder i de opinionsbildande kretsarna kring jämställdhet är blandad. Det är inte uppenbart politiskt inkorrekt att hävda ståndpunkter som inte bygger på en feministisk analys eller en analys som är identitetspolitisk. Fortfarande dominerar äldre vita män i den allmänna samhälleliga och kulturella debatten. Metoo påverkade också Frankrike men inte alls på det sättet som i Sverige. Krav på förändring i riktning mot ökade rättigheter för kvinnor fick inte samma genomslag. Motkraften som Sverige upplevt under det senaste halvåret med en starkare konservativ röst har därför inte heller blivit lika påtaglig. Möjligen beror det också på att Frankrike bärs upp av en starkare äldre generation av opinionsbildare. Det är i högre grad män och kvinnor över 50 år som sätter sin prägel på det offentliga samtalet.

Det brukar sägas att i vissa frågor är Sverige unikt och det gäller helt uppenbart i frågan om jämställdhet, i varje fall som den uttrycks i debatten. Frankrike förändras långsammare sett till uttrycken i opinionen. Men det sker förändringar och en ny generation skiljer sig från de tidigare i stor utsträckning. Männen tar större del i hemlivet.Kvinnornas plats och roll i yrkeslivet har ökat påtagligt. Samtidigt är Frankrike en del av en katolsk tradition med starkare band till familjen. Den individualism som präglar den svenska feminismen kan inte riktigt få genomslag i fransk tradition.

 

 

Sarkozy författare till avslöjande memoarbok
Sarkozy författare till avslöjande memoarbok 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy befinner sig i dag långt ifrån politikens centrum. Han har i alla fall inga ambitioner eller i varje fall ingen möjlighet att åter bli ledare för ett stort parti och åter kandidera  till posten som republikens president. Ändå är han mer populär bland väljare än han var under större delen av sin presidentperiod.

Hans centrala roll i dag har blivit att agera i de politiska salongerna och på sitt eget kontor i centrala Paris, stödja vissa och hindra andra från att komma fram som nya politiska ledare på högerkanten. Sarkozy har dessutom nyligen kommit ut med en memoarbok med titeln Passions. De som läst den och rapporterat om den i media säger att den är lika öppen och avslöjande som politiker brukar vara bland sina vänner bakom stängda dörrar men sällan i den öppna offentligheten.

I ett tal nyligen inför medlemmar i hans gamla parti, Republikanerna, konstaterade Sarkozy att tonen mellan politiker inom den egna sfären är mångdubbelt fränare än mellan politiker från olika partier och block. Men boken verkar innehålla elakheter om de flesta. Bland sina motståndare öser han bland annat förakt över sin motkandidat i presidentvalet 2007, Ségolène Royal. Han skriver i boken att han under slutdebatten med henne i tv trodde att hon medvetet gjorde sig mer okunnig och ogenomtänkt för att vinna väljare. Han har för övrigt känt ungefär samma förakt för Ségolène Royals förre man, Francois Hollande. Han har vid flera tillfällen sagt att han förutsåg Hollandes motgångar under dennes mandatperiod. Han är helt enkelt, enligt Sarkozy, inte vuxen rollen som president.

Flera politiker inom hans egen sfär får liknande brutala omdömen. Han egen premiärminister under de fem åren som president, Francois Fillon, anser han sig ha blivit lurad av. Jacques Chirac hade varnat Sarkozy att utse Fillon till premiärminister. ”Du kan inte lita på den mannen”, sa Chirac. Det var ett misstag att liera sig med Fillon, konstaterar Sarkozy i sin bok.

En av de få som han berömt är nuvarande presidenten Emmanuel Macron som han efter dennes valseger 2017 kallade ”som jag fast bättre”. Han är särskilt i förtjust i Macrons hustru Brigitte, en kvinna som han beskriver som en karaktärsmässigt gedigen person.

Nicolas Sarkozy har på de senaste åren mer och mer iklätt sig rollen av vis äldre man. Yngre högerpolitiker kommer till honom för att få råd. Och ändå är han fortfarande känd för sitt heta temperament och intriganta sätt. Han klagar själv över att han så ofta blir så oerhört arg och kokar över istället för att behålla lugnet och värdigheten. Han har heller inte blivit kvitt polisens och åklagarnas jakt på honom för att kunna döma honom i olika affärer. Det senare berör mindre högerns kärna av politiker.

En politolog i tv konstaterade sedan han läst boken Passions av Nicolas Sarkozy att ”jag trodde att jag kände Sarkozy genom alla hans framträdanden genom åren i media och de biografier som givits ut om honom och hans liv. Ändå inser jag efter att ha läst hans egen memoarbok att jag absolut inte visste vem han egentligen var.

Kommer vi under hans livstid att förstå mannen Nicolas Sarkozy? Det behövs förmodligen mer distans och mer forskning om honom och hans år som politiker. Han är som person uppenbarligen mycket sammansatt och hans politiska gärning kan bedömas utifrån olika aspekter och vinklar. Vi får vänta ännu på svaret på frågan vem han är

 

 

Brigitte Macron spelar en politisk roll
Brigitte Macron spelar en politisk roll 150 150 Tomas Lindbom

För några dagar sedan lät sig Brigitte Macron intervjuas i radiokanalen RTL. Intervjun pågick i 90 minuter vilket var den längsta och viktigaste intervjun hon ställt upp på sedan hon blev nationens första dam i maj 2017. Intervjun visar att hon är allt annat än en leende och underordnad person i presidentens skugga utan en medveten kvinna som, när dörrarna stängts bakom presidentparet i den privata våningen i Elyséepalatset, delger sin make bestämda åsikter också om politik.

Politiska journalister som rör sig kring makthavarna kan berätta om en kvinna som många gånger är väldigt tydlig i sina åsikter och meddelar dem till sin make med skärpa. Hon lär ha upprörts mycket över när Macron i sin valrörelse 2017 sa att den franska kolonialtiden i Algeriet var en skamfläck för nationen. ”Hur kan du över huvud taget säga något sådant? Du riskerar din chans att bli president.”

Brigitte Macron är framförallt engagerad i de politiska frågorna utifrån perspektivet hur de påverkar hans image och möjlighet att skaffa sig och behålla den politiska makten. Hon har däremot inga större ambitioner att i sakfrågorna gå in och påverka lagförslag och annat. Möjligen med undantag för utbildningsfrågorna som hon känner starkt för som före detta lärare. Det är också hon som påverkat Emmanuel Macron att välja Jean-Michel Blanquer som utbildningsminister, för övrigt ett lyckat val. Blanquer visade sig både kompetent som minister och tämligen accepterad av befolkningen.

Presidenthustrun är alltså politisk i en mening och lutar antagligen mer åt höger än sin make men samtidigt mycket angelägen om att inte störa honom i hans utövande av ämbetet. Hon väljer att påverka honom bakom stängda dörrar, vara ett bollplank när han behöver det men inte göra egna utspel. Hon skiljer sig från andra presidenthustrur. Francois Mitterrands hustru Danielle var en aktivist med starka vänstersympatier. Danielle  gjorde egna utspel som ibland gick i annan riktning än makens. Hennes roll var att fånga in den mer radikala delen av vänstern, den del som ofta uppfattade maken Francois som alltför traditionell och borgerlig. Jacques Chiracs hustru Bernadette var själv politiker innan hon blev presidenthustru men hon var också mer tydlig med egna uppfattningar och drev vissa politiska  frågor själv.

Historikern Jean Garrigues menar att Brigitte Macron inte kunnat jämföras med någon annan första dam sedan Claude Pompidou, maka till Georges Pompidou som var president i Frankrike 1969-74. Claude var visserligen inte särskilt politiskt intresserad men oerhört betydelsefull i intellektuell mening för sin man. De hade ett nära förhållande i form av ständigt pågående samtal. Hon var framförallt konstintresserad och skapade hela rum i Elyséepalatset med modern konst. Som ett modernt museum. Hennes inflytande på sin man rörde i första hand kulturfrågorna. Några presidenthustrur under femte republiken har däremot saknat politiskt inflytande och sannolikt också politiskt intresse. Det gällde General de Gaulles hustru som aldrig tog ställning i de frågor som maken tvingades bearbeta. Samma ointresse gällde också Nicolas Sarkozys hustru Carla Bruni som flyttade in i Elyséepalatset efter det att Cecilia Sarkozy skiljt sig från sin man bara några månader efter hans valseger 2007.

Presidenthustrurollen är komplicerad och har sin egen historia och tradition i Frankrike som i andra länder med starka statschefer. Närmast går den att jämföra med USA. Det sägs att Brigitte Macron har en god men inte särskilt djup relation med Melania Trump. Det skvallras bland journalister om att Brigitte anstränger sig att hålla konversationen igång med Melania men att det går trögt. Särskilt stimulerande verkar Brigitte inte tycka att deras möten är. Möjligen är uppfattningen densamma från den amerikanska presidenthustruns perspektiv.

Apati råder i fransk politik
Apati råder i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Det råder en närmast apatisk känsla över fransk politik efter ett osannolikt intensivt arbetsår. Det är som om all luft gått ur partier och rörelser som varit så engagerade, så upprörda, så militanta i nio månader. Nu verkar alla kräla på golvet av trötthet, söka sprayen för lustgas och allmänt be om vila och tid för återhämtning och framförallt reflektion över vad som gick fel och varför.

Det mesta har gått fel för den stora majoritet av franska folket och dess oppositionella företrädare; för alla dem som för ett år sedan vässade knivarna och började ett årslångt krig mot President Emmanuel Macron. Det började med affären Benalla, om presidentens livvakt som attackerade en demonstrant på första maj, som blev upptäckt av media och inte tillräckligt straffad av Elyséepalatsets ansvariga. Det första tecknet på Macrons sårbarhet visade sig. Och det följde fler. Bilden av Macron som politikens golden boy försvagades alltmer. De gula västarna blev till en oppositionsrörelse som fick stöd av tre fjärdedelar av befolkningen och som var nära att hota republikens institutioner och dess president. Fortfarande fanns också en högljudd vänster i form av La France Insoumise under ledning av den stridbare och retoriskt skicklige Jean-Luc Mélenchon och en höger som ändå föreföll ha kvar åtminstone delar av sin forna styrka. Macron utsattes för ett extremt hårt tryck och en del var beredda att räkna bort hans möjligheter att över huvud taget kunna fortsätta att leda landet under resten av sin mandatperiod.

Macron har blivit försvagad av alla de attacker han blivit utsatt för under det senaste året. Det är inget tvivel om den saken. Det räcker med att se vilka reträtter han gjort sakpolitiskt. Han har dessutom inte lyckats betvinga de EU-kritiska krafterna i sitt eget land och inte heller i Europa i stort. Resultatet av EU-valet innebär svårigheter för honom att driva igenom ens huvuddelarna i den offensiva EU-politik som han gjort till ett huvudnummer i sitt politiska program.

Och ändå; runt om honom i Frankrike ligger hans motståndare mer eller mindre utslagna på slagfältet. Mélenchon verkar ha drabbats av en ny politisk depression efter nederlaget i EU-valet. Det gick mycket dåligt för honom och han har egentligen inte lyckats med särskilt mycket heller i övrigt det senaste året. Han ville koppla ihop sig med de gula västarna men fick nobben. Han ville genom stora retoriska utspel i nationalförsamlingen få i gång en stark vänsteropposition mot Macrons lagförslag men har misslyckats med det också.

Lika illa för Republikanerna. EU-valet blev en katastrof rent röstmässigt med ynka 8 procent. Partiledaren avgick och nu sker strömhopp av republikanska politiker, inte minst på kommunal nivå, till Macrons parti. Republikanerna har genom Macron blivit ett parti som förlorat merparten av sina väljare, många politiker och saknar tydlig kurs mot framtiden.

Det är möjligen bara Nationell samling under Marine Le Pen som överlevt det senaste året. Andra valomgången i 2017 års presidentval blev en uppgörelse mellan henne och Macron. Ingenting pekar i dag mot en annan slutkamp i nästa presidentval. Men det partiet saknar inte heller problem. Nationell samling svängeri sina ställningstaganden i stora frågor och det finns krafter som drömmer om en mer konservativ gruppering tillsammans med delar av Republikanerna.

Oppositionen på gatan har också förlorat sin kraft. Nu talar ingen längre om de gula västarna och ingen funderar över vad de tunga fackliga organisationerna egentligen sysslar med.

Frankrike närmar sig semestertider. Kanske vinner fotbollsdamerna VM och även om intresset är mindre i förhållande till om herrarna  hade spelat kan det ändå ge lite vitalitet åt den trötthet som nu råder i landet. Och så får alla sjunga marseljäsen den 14 juli. Som en vän till mig i Paris sa: ”När fransmännen tycker att livet är jobbigt kan de alltid sjunga nationalsången.” Men sedan går alla ut på semester. Om de orkar resa sig. Det känns som om en stor del av folket ligger utmattade och andas tungt efter vinterns politiska strider. Macron har inte segrat. Han är sårad och mycket mindre klar över sin framtida politiska linje. Oppositionen, oavsett den är politisk, facklig eller formats av oberoende rörelser, är djupt försvagad.

Nu är det ändå så att elden aldrig släckts efter franska revolutionen 1789. Det pyr alltid någonstans och vid gynnsam väderlek blossar en ny eld upp. Så mycket vet vi. Men just nu lever Frankrike i ett politiskt utmattat tillstånd där regeringen är försvagad och  all opposition utslagen. Ett märkligt slut på ett dramatiskt år i fransk politik.