Politik

Fransk VM-yra ger Macron hopp om ökat opinionsstöd
Fransk VM-yra ger Macron hopp om ökat opinionsstöd 150 150 Tomas Lindbom

Så fick Frankrike sitt VM-guld i fotboll. För tjugo år sedan vann landet i sitt hemma-VM. Den här gången skedde framgången i Moskva. Förra gången var det multikulturen som segrade. Denna gång är det ett hopp om ett integrerat, nationellt sinnat Frankrike som ska firas.  Är det tänkt.

Fotbollen är en viktig del av fransmännens liv. Går det bra för fotbollslandslaget sliter fransmännen  av sig sina negativa tankar om samhället de lever i. Det varar inte så länge, kanske några månader. Det gynnar i alla fall den sittande presidenten. År fransmännen på gott humör blir också presidenten populärare. Det franska folket som brukar kallas för världens mest negativa blir för några månader mindre negativt inställd till framtiden. När les bleus segrade i VM 1998 gick dåvarande presidenten, Jacques  Chiracs popularitetssiffror upp med sex procent. Några månader senare var han tillbaka på samma låga siffra igen. Macron kommer säkert att uppleva precis detsamma. Ikväll pussade han spelarnas huvuden som de kom att pussa VM-pokalens runda överdel. Ungefär  en halv procents ökad popularitet för varje puss.

Fotbollen är central för det franska folket. Dess politiska karaktär däremot förändras över tid men stämmer varje gång rätt väl med den allmänna tidsandan.  I VM 1998 såg människor värdet av att laget bestod av spelare från olika invandrarmiljöer blandat med traditionellt vita. Det talades då om black, blanc, beur (”svart, vit, arab”) som beskrivning av laget och dess spelare. Det jublades den sommaren över att ett franskt fotbollslag innehöll spelare från olika kulturer som samsades och lyckade förverkliga drömmen om att segra för Frankrike.

Tjugo år senare upprepas segern, också denna gång med spelare med olika bagrund, etniskt och kulturellt. Men denna gång betonas värdet av att laget uppträder som en enhet. Det är inte längre fråga om att hylla det mångkulturella utan det nationella. Alla spelarna uppträder nedtonat, följer förbundskaptenens regler. Till och med den lätt stökige Paul Pogba går i ledband. Ingen färgglad frisyr som tidigare.

Tiderna har förändrats. Frankrike i dag hyllar inte det multikulturella utan söker den franska identiteten. Om spelarna med invandrarbakgrund anpassar sig till den så är det bra och då är de välkomna och uppskattade. Det är framförallt ett outtalat krav. Vi minns bråken under VM 2010 i Sydafrika. Den multikulturella euforin var redan över och motsättningarna inom spelartruppen skylldes på att vissa i laget saknade en känsla för den franska nationens grundvärderingar.  I detta VM sjöng alla med i marseljäsen. Ingen, inte ens Marine Le Pen, kan ha haft några synpunkter på detta landslags kärlek till Frankrike och den franska identiteten. Eller som Antoine Griezmann uttryckte det i en intervju efter finalen: ”Jag säger som President Macron: Vive la République”

Det franska landslaget anno 2018 är också ett landslag helt i Emmanuel Macrons smak. Alla är skickliga indivdualister som samtidigt ställer upp för sin nation. De segrar i Frankrikes namn. Och vem kan säga emot? Hela Europa har slutat att drömma om att länderna består av minisamhällen som lever sida vid sida. Den postmoderna drömmen om nationer utan gemensamma värderingar blev ett kort mellanspel. Franska guldlagen 1998 och 2018 uttrycker verkligen kultur- och identitetsförändringen i Frankrike men också i övriga Europa under en kort period av tjugo år. Före och efter den 11 september 2001 i New York.

Emmanuel Macron kan nu se framemot en sommar med glada medborgare i sitt rike och därmed bättre opinionssiffor. De kommer sannolikta att vända neråt igen i höst men det är en annan sak. Han kan genom VM-guldet konstatera att hans första år, som började lyckligt förra sommaren med några positiva möten med världens ledare, Putin i Versailles och Trump under 14 juli-firandet, avslutas med denna stora fotbollsseger. Dessemellan har han dessutom knäckt det mesta av den politiska oppositionen och genomfört reformer som förändrat och troligen också stärkt den franska arbetsmarknaden. Han har mött mycken kritik och är avskydd i stora kretsar i befolkningen. Men franska presidenter är sällan populära. Han har klarat sig relativt sett ganska bra.

Nästa arbetsår kommer att bjuda på nya utmaningar för presidenten. Han ska baxa en pensionsreform i mål. Han ska genomföra ett socialt program med jämlikhetsprofil, har han lovat. Det stundar EU-val nästa vår. Det finns snubbeltråd utlagd av både den politiska och den fackliga oppositionen liksom av flera tunga stats- och regeringschefer runt om i världen. Macron pussade fotbollsspelares huvuden ikväll men han kommer att ha större och svårare uppgifter efter sommaren.

Denna blogg gör som alltid en paus vid denna tid på året när fransmännen brukar ta semester. Jag återkommer i slutet av augusti med nya rapporter och analyser om fransk politik och samhällsliv.

Den (a)sociale Macron
Den (a)sociale Macron 150 150 Tomas Lindbom

I dag går de franska skolbarnen på sommarlov. Min lilla sjuåring har gått ett år i skolan och har fått sina utvärderingar från läraren. I hennes fall goda vitsord efter ett år med mycket plugg och läxor varje dag. Dock inga betyg utan bara så kallade individuella utvärderingar. Hon har varit duktig och kan nu skriva och läsa. Den franska skolan sparar ingen möda på att lära ut basfärdigheterna så tidigt som möjligt. Skolans förmåga att lära ut kunskap är en central del i tankarna kring demokrati och bättre social balans mellan de privilegierade och de utsatta grupperna i samhället.

Emmanuel Macron har under det första året som president blivit mest känd för sina avregleringar på arbetsmarknaden. Det har klagats från många håll på att han inte engagerat sig tillräckligt i de sociala frågorna som rör bidrag och stöd till utsatta grupper och lägre skatt för låginkomsttagare. Kort sagt att hans politik riktat in sig mer på att hjälpa företagen och underlätta ekonomiskt för de mer besuttna i samhället.

Bilden av ”presidenten för de rika” har blivit än tydligare när han nu skjutit upp lanseringen av sitt sociala program med reformer som ska presenteras i parlamentets båda kamrar. Programmet har kallats för ”fattigdomsplanen”. Lite nonchalant har det från regeringens sida sagts att Macron nu måste åka till Ryssland för att heja på Frankrike som nått semifinalen i fotbolls-VM. När fransmännen återvänder efter sommarsemestern kommer också budgetfrågan för 2019 att stå i centrum och där har Macron ett tryck på sig inte minst från EU att skära ner i kostnaderna för att bättre balansera en budget som varit och är svårt skuldsatt.

Det är dock sant att Macron och hans regering redan gjort en del på det sociala området. Just inom  skolans område genomför den reformer som ska minska klasserna för de små barnen i socialt utsatta områden och öka lärarkompetensen och lärartätheten i dessa områden. Men också anpassa vissa socialbidrag till kostnadsutvecklingen i stort. Men mycket mer måste göras för att Macron ska bli trovärdig som en president som är varken vänster eller höger eller möjligen både och.

Macron är en äkta liberal i meningen att han tror att stimulanser för näringslivet är en viktig väg för att öka välståndet för alla. Han tror också mer på att ge människor incitament till att själva förbättra sin sociala, ekonomiska och kulturella situation än att staten ger ut mer bidrag. Han är också som sagt pressad av budgetunderskotten. I Frankrike är de i en storleksordning som innebär att större delen av budgeten för sociala kostnader bekostas med statliga lån.

Macron uppfattas säkert av de flesta fransmän som en president för de rika. Ledaren för vänsterpartiet La France Insoumise sa häromdagen att alltfler nu inser att Macron inte förstår sig på vanligt folk. Det är sant att han ser mer ut som en bankdirektör än som en vanlig knegare på väg till jobbet. Då och då undslipper han sig också kommentarer som lätt kan tolkas som socialt förakt. Alla presidenter i Frankrike har levt ett liv så avskilt från vanligt folk. Känslan är att Macron mentalt också befinner sig väldigt långt från dem han ska företräda i sitt ämbete.

Nåväl, han har ett program som han presenterade före valet och som innehåller en rad förslag om sociala reformer om än i mer filosofiska ordalag. Frågan är om han någonsin kommer så långt att han kan förverkliga dem. Det är alltid något annat som står i vägen. Under hans första år har utrikespolitiken tagit upp mycket tid. Migrationsfrågan berör sannolikt fler fransmän än den sociala frågan trots strejker och högt tonläge i den debatten.

Emmanuel Macron är filosof och angelägen att bli en samhällsförbättrare. Men han är också ekonom, tidigare både bankdirektör och ekonomiminister, och frågan är om inte han mer och mer dras in i denna sfär än den filosofiskt sociala. Hans omgivning av ministrar och teknokrater i Paris maktcentrum berörs mindre av frågor kring social misär än hur landets budget ska lösas, hur konjunkturen ska stimuleras och liknande frågor. För en person med Macrons karaktär och erfarenheter kan det vara svårt att ständigt bryta upp därifrån för att ta de svagas och utsattas parti mot eliten. Att han blir sina vänners och medarbetares fånge i det gyllene Elyséepalatset.

 

Nationalist eller kosmopolit? Var står Macron?
Nationalist eller kosmopolit? Var står Macron? 150 150 Tomas Lindbom

Den 14 juli firar Frankrike sin nationaldag. Det innebär att det offentliga politiska samtalet också tar paus under en månad. Jag brukar också ta paus från mitt bloggande under samma period. Några inlägg lär jag ändå hinna med, bland annat för att summera året som gått, Macrons första år som president. Frågan som bör ställas är hur året varit politiskt sett och vilka frågor som engagerat fransmännen i särskilt hög grad.

Migrationsfrågan är het i Frankrike som i hela Europa. Skillnaden mot vissa andra länder som Sverige är att den varit het så länge. Om man vill har den varit i blickfånget sedan mellankrigstiden då redan många människor från de franska kolonierna flyttade till Frankrike. Ändå är frågan särskilt laddad efter terrorattentaten 2015. Charlie Hebdo och Bataclan spelade då större roll för en intensiv migrationsdebatt i Frankrike än den stora invandringen från Afrika och Mellanöstern under hösten samma år.

Emmanuel Macron gick till val 2017 som ett alternativ till Marine Le Pens främlingsfientliga inställning. Titeln på min bok som kom ut i mars förra året, Slaget om Frankrike, handlade om detta: kosmopoliten och liberalen Macron mot nationalisten och xenofoben Le Pen.

Ett år senare är bilden mer komplicerad. I ord har Macron försvarat en mer  tolerant hållning till invandrare. Han undviker det vulgära språket och de mest radikala förslagen att hindra flyktingar och asylsökningar från att söka uppehälle i sitt europeiska land. Ändå är migrationsfrågan i dag så invävd i europeisk strategisk politik. Det är svårt att längre uppfatta samma tydlighet i hans politiska agerande visavi populistiska partier som i talen före valet. Macron tvingas liksom Merkel till ständiga anpassningar. Flera västeuropeiska länder har idag en politisk ledning som står närmare Le Pen än Merkel och till dem måste han förhålla sig också med öppenhet och försonlighet.

I ett alltmer nationalistiskt sinnat Europa blir det kollektiva begreppet viktigare än det individuella. Ländernas ledningar anpassar sig till stora folkliga gruppers krav på att sätta gränser runt det nationella och hävda varje nations kulturella identitet. Liberala tankar som ser till individens rättigheter trycks tillbaka. Vad blir viktigast – att ett lands ekonomiska välstånd och kulturella särart bevaras eller att landet bidrar till att främja de mänskliga rättigheter som EU står bakom. Dessa rättigheter eller värden innefattar bland annat fri rörlighet och religionsfrihet. Utan tvekan driver Europa snabbt mot ett kollektivt, nationellt förhållningssätt. Att försvara individers rättigheter oberoende av nationstillhörighet blir allt svårare.

Den franska samhällsdebatten tar upp denna avgörande spänning i Europa mellan det individuella och det nationella. Det är en viktig uppgift att få medborgarna att se detta och ta ställning. Det som nu sker i Europa kring migration är så mycket mer än enskilda detaljer kring lagar och regler. Bakom debatterna kring mottagningscenter för papperslösa eller regler för direktavvisning av flyktingar  pågår en radikal omstöpning av Europas politiska filosofi. Det som inte politiker kan åstadkomma, borde intellektuella och opinionsbildare säga: Stopp och belägg! Låt oss inte ständigt tala om enskildheter utan fråga oss vart våra samhällen är på väg. Det gamla svenska uttrycket ”Jag ser inte skogen för bara träd” gäller verkligen för dagens förvandling av Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike men också Danmark och Sverige och många andra länder.

Mot bakgrund av det som sker förefaller det nödvändigt att i grunden acceptera dessa båda förhållningssätt. De kommer i dagens konflikt kring migrationen att ställas mot varandra och skapa ett spänningstillstånd som är oerhört svår att avväpna. Lösningen ligger säkert i att acceptera både nationalism och tolerans och försvar för de mänskliga rättigheterna. Men innan det kan ske måste vi på djupet se hur stark konflikten mellan dessa båda synsätt är. Vi måste förstå och analysera innan vi kan lösa denna ödesfråga. Den som försvarar de humanistiska värdena har ingen chans mot de ökande nationella och främlingsfientliga krafterna om inte debatten lyfter ovanför de tekniska dagsaktuella trätofrågorna.

Vad tänker Macron? Har han en agenda för hur Europa ska lösa migrationsfrågan? Tänker han att det ska ske från dag till dag beroende på hur olika länder agerar strategiskt och taktiskt? Är det så har han tappat sitt ursprungliga uppdrag att bli statschefen bland politiker i Europa. Hoppas han har större ambitioner för sina kommande år som Frankrikes president och EU:s viktigaste ledare.

 

EU-avtal om migrationen öppnar för nya konflikter
EU-avtal om migrationen öppnar för nya konflikter 150 150 Tomas Lindbom

Under tidig fredagsmorgon i Bryssel kom de tjugoåtta EU-ländernas stats- och regeringschefer överens om ett avtal i den laddade migrationsfrågan. Ändå blev det ingen framgång. Avtalet är så vagt och öppet för tolkningar att konflikterna mellan olika länder lever vidare i lika hög grad efter som före toppmötet.

Vid detta möte beslöts att det ska skapas mottagningsläger  inom EU för de asylsökande. Men det är ett frivilligt åtagande för medlemsländerna att  öppna sådana mottagningsläger. Emmanuel Macron förklarade omedelbart att han inte tänker  öppna läger på fransk mark. Frankrike är, säger han, inte första land för migranter som kommer från länder söder om Medelhavet. EU-toppmötet beslutade också om att upprätta läger för migranter som fått avslag på sina asylansökningar. Även i detta fall saknas bindande krav på medlemsländerna.

Toppmötet fattade också ett tredje viktigt beslut; att pröva om det går att upprätta läger för asylsökande i länder utanför EU. Tanken är att människor som vill in i EU ska samlas i sådana läger, till exempel i Libyen, och där få sin ansökan prövad och i bästa falla skickas till ett visst bestämt land inom unionen. Macron och den franska regeringen är emot ett sådant förslag av rent konstitutionella skäl. Asylsökan ska ske inom EU:s territorium. Men också av praktiska skäl anser Macron att detta är en omöjlig tanke. Vilket icke-europeiskt land skulle i verkligheten ha viljan och förmågan att klara av att administrera en sådan verksamhet?  Vilket icke-europeiskt land skulle dessutom acceptera att  låta EU bedriva denna verksamhet på sitt territorium?

Det är uppenbart att avtalet är så vagt att det inte har någon substans och inte heller kommer att föra frågan vidare på ett konstruktivt sätt. EU är i grunden splittrat mellan två positioner när det gäller migrationen.  I grunden är det en värderingsfråga där vissa länder vill stänga EU:s gränser totalt och andra önskar en viss invandring, om än mycket strikt i sin omfattning.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg förefaller Frankrikes regering ha en mycket återhållsam inställning till invandring på alla sätt. Oppositionen från vänster påpekar kritiskt att talet om öppenhet och humanism inte alls följs av handling. Istället skärps gränskontrollerna och oviljan att överhuvudtaget ta emot migranter förefaller allt tydligare. Ifrån Marine Le Pens sida talas det i kategoriska ordalag om att Macron är ansvarig för massinvandring.

Det är uppenbart att de europeiska ledarna fruktar nästa stora anstormning av flyktingar. Den kan komma när som helst. Ingen vill visa öppenhet mot migranter i dag. Stängda gränser har blivit ett sätt att dels skydda sig mot en eventuellt kommande stor invandringsvåg men också för att hindra att de högerextrema partierna tar över makten i land efter land. Inte nog med att flera östeuropeiska länder nu styrs delvis av sådana partier. Samma sak i Österrike och senast Italien. Angela Merkel och hennes regering kan mycket väl inom kort tid tvingas utlysa nyval och som en följd av det möta en ny förbundsdag med en helt annan politisk sammansättning. Frankrike kan rimligen räkna med visst inrikespolitiskt lugn fram till nyvalet 2022. Samtidigt kan ett bakslag för Macrons parti La République en Marche! i EU-valet nästa år skärpa de inrikespolitiska motsättningarna.

Europa står i dag inför ett trendbrott. Toppmötet i Bryssel visade hur nära vi nu befinner oss en annan kontinent rent politiskt. Macron  liksom Merkel tvingas till reträtt. Hur mycket är det kvar av de värderingar kring migration som tidigare präglat EU?

 

 

Asylfrågan sedd ur ett franskt perspektiv
Asylfrågan sedd ur ett franskt perspektiv 150 150 Tomas Lindbom

Om några dagar ska asylfrågan lösas på ett EU-toppmöte. Ingenting pekar på en lösning. Sedan länge är de 27 länderna i konflikt kring frågan. Snarare har fler länder anslutit sig till en hårdare linje mot immigranter från länder söder om Medelhavet.

Den franska hållningen är möjligen klar på en punkt. President Macron försvarar förslaget att skapa mottagningar för asylsökande vid EU:s södra gräns men i EU-länder. Det är, menar han och regeringen, okonstitutionellt att som vissa andra länder inom EU föreslå att dessa asylmottagningar ska förläggas i länder söder om EU:s gränser, till exempel i Nordafrika.

Detta har nu blivit själva kärnfrågan inför toppmötet. De fyra främsta motståndsländerna, Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien, den så kallade Visegradgruppen, kräver att asylmottagningarna istället placeras utanför EU-området. Om flyktingar söker asyl i ett sydeuropeiskt land som exempelvis Frankrike eller Grekland och sedan söker komma in i någon av Visegradländerna blir de också omedelbart tillbakaskickade. Så har skett redan i flera år och den linjen består.

Problemet för Tyskland och Frankrike med stöd av bland andra Spanien och de nordiska länderna är att deras ställning försvagats. Nu har Italien genom sin nya regering bytt sida. De baltiska länderna är också anhängare av en hård asylpolitik.

Det är också uppenbart att både Frankrike och Tyskland vacklar. Emmanuel Macron är tydlig i att försvara en asylpolitik som överensstämmer med EU:s grundsyn när det gäller migration. Det är helt oacceptabelt att förlägga asylansökningsprocessen i länder utanför EU. Samtidigt visade Macron en annan sida när han och regeringen inte erbjöd sig att ta emot flyktingarna i båten Aquarius för några veckor sedan. När Italien stängde sina hamnar blev det istället Spanien som tog emot dem. Frankrike intar i själva verket en mycket restriktiv hållning. Intrycket är att Macron är tolerant i ord men repressiv i handling när det gäller asylfrågan.

Angela Merkel är satt under stark press i Tyskland och har därför en försvagad förhandlingsposition. Den tysk-franska positionen är alltså betydligt svagare än tidigare. Väljarna i båda länderna blir alltmer kritiska till någon form av invandring och regeringsskiftet i Italien har ytterligare försvårat möjligheterna för Tyskland och Frankrike att hålla fast vid sin gamla position.

Frankrike har ett stort ansvar att tillsammans med Tyskland hitta en form av lösning som kan stödjas åtminstone av en majoritet av EU-länderna. Krisen i denna fråga inom EU kommer kanske att tillfälligt lösas genom överenskommelser mellan olika länder, rent av på bilateral nivå. Merkel antydde detta i en presskonferens nyligen. Den aktuella konflikten bidrar ändå till att bit för bit trasa sönder EU. Den blir också ännu ett bevis på hur nationella intressen alltmer tar överhanden. Som en fransk journalist uttryckte det: ”Det handlar om kulturidentiteten. De flesta européer vill inte ta in människor från främmande kulturer till sina länder.”