Spekulationerna inför utnämningen av ministrar har varit stor. Redan i tisdags utnämnde Hollande inte oväntat Jean-Marc Ayrault till sin premiärminister. Han har varit borgmästare i Nantes i många år och samtidigt ledare för socialistgruppen i nationalförsamlingen. En före detta tysklärare men som under större delen av sitt vuxna liv ägnat sig åt politik på heltid. Står Hollande nära, både personligen och i sin politiska övertygelse.

Hollande valde en trogen vän som han kan samarbeta med framför den stora utmanaren om posten, Martine Aubry. Den senare anses svår att samarbeta med. Hennes mer utpräglade vänsterprofil var en nackdel i detta sammanhang. Resulatatet i presidentvalet pekade mot att Hollande behövde en premiärminister som står närmare mitten. De grönas presidentkandidat Eva Joly misslyckades och vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon drog inte tillräckligt många röster.  Inför det stundande valet till nationalförsamlingen står striden om rösterna snarare på mittfältet.

”Martine Aubry är lagspelare så länge hon får leda laget”, var kommentaren igår från en av Le Figaros journalister. Hon valde att tacka nej till alla andra ministerier sedan hon fått beskedet att hon inte fick bli premiärminister. Nu kommer hon att leda partiet som dess generalsekreterare i det stundande valet. Vad som händer därefter är skrivet i stjärnorna. Hennes ställning bland partimedlemmar och sympatisörer är större än inne i partitoppen. Hon lär få nya möjligheter att skaffa sig toppositioner i framtiden. Fransk politik är ett spel med snabba omkastningar när personer överger varandra och bildar nya allianser för att nå makten. Redan efter junivalet – om socialisterna segerar – kommer en regeringsombildning. Vem vet, kanske Aubry tänker annorlunda då och accepterar ett erbjudande om ett prestigefyllt ministerium.

Laurent Fabius blev utnämnd till utrikesminister. Han har en lång karriär bakom sig sedan han utsågs som den hittills yngsta premiärministern i femte republikens historia av Francois Mitterand 1984. Nu kröner han sin politiska bana med att sätta sig i Quai d´Orsay. Hans utnämning sänder vissa märkliga signaler eftersom han drev en nej-kampanj i folkomröstningen om Maastricht 2005. Fabius står mer till vänster i partiet och stödde Aubry mot Hollande i den andra omgången av det socialistiska primärvalet. Han får därmed symbolisera bredden mot vänster i den nya regeringen.

Pierre Moscovici har varit den kanske viktigaste kuggen i Hollandes maskineri under hela valröreselsen. Det hindrade inte att han kom i en konstig mellanställning när posterna i regeringen skulle fördelas. Först var han en av kandidaterna till premiärministerposten, därefter som utrikesminister. Det gick därefter rykten om att han skulle hamna utanför regeringen. Hollande försökte i ett läge av förhandlingarna ge honom chefsrollen i Elyséepalatset vilket han vägrade. Nu blev han till slut finansminister och kommer att få slita det lilla han har kvar av sitt hår med den usla franska ekonomin. En stor utmaning för denne högt begåvade intellektuella politiker, länge närmaste man till Dominique Strauss-Kahn.

Ny inrikesminister blir Manuel Valls. Den posten har varit central under de tio år som högern haft regeringsansvaret. Nicolas Sarkozy har innehaft den flera år innan han blev president. Senaste inrikesministern var den hårdföre Claude Guéant. Inrikesministern har det yttersta ansvaret för polisverksamheten och för den heta frågan om utvisning av invandrare. Manuel Valls är borgmästare i Evry som är en av problemförorterna utanför Paris. Han är känd som den  av socialisternas ledare som hårdast driver en repressiv linje. Samtidigt håller han en klar rågång mot den typen av överträdelser som gjorts under Sarkozys tid som president. Han kommer att ha polisens öra samtidigt som han lär undvika främst den provocerande invandrarfientliga retorik som förekommit under det senaste decenniet.

Några andra iakttagelser kring personerna i den nya regeringen: Vincent Peillon blir ny utbildningsminister och ska förverkliga Hollandes löfte om 60 000 nya lärartjänster under den kommande femårsperioden. Filosofen Alain Touraines dotter Marisol har utnämnts till socialminister. Arnaud Montebourg, bråkstaken i socialistpartiet och en av vänsterfalangens främsta företrädare, blir ny minister för att lyfta produktionen (!) i landet. Arbetsmarknadsminister blir en annan av Hollandes lojala vänner, Michel Sapin. En annan av regeringens många högutbildade ledamöter, socialisten Nicole Bricq, knep miljöministeriet framför näsan på de grönas ledare Cécile Duflot som får nöja sig med en mindre anspråksfull post. Kulturen går till en av de många yngre duktiga socialisterna, Aurelie Filipetti. Najat Vallaud-Belkacem blir jämställdhetsminister och talesperson för regeringen. Belkacem är en annan av de yngre kvinnorna som spås en lysande framtid inom politiken. Justitieminister blir Christiane Taubira som för övrigt ställde upp som presidentkandidat 2002 och då blev ett attraktivt alternativt namn för många yngre vänsterväljare.

Den nya regeringen sitter bara säkert fram till valet till nationalförsamlingen i juni. Det är en regering som ska vinna valet. Den kallas för en kämpande regering. En politisk regering. Ledamöterna är alla drivna politiker som kan ta debatterna och inspirera väljarna på torgmöten runt om i landet. De flesta av dem har också egna valkretsar att kämpa i och vinna.

Denna regering skiljer sig på några punkter från Sarkozys  regeringar. Hollandes regering består mer av representanter från statsförvaltningen och de elitskolorna (grandes écoles). Det vimlar av intellektuella och bokligt bildade personer men knappast någon från näringslivet, ingen heller med facklig bakgrund. I Sarkozys regering fanns mer balans mellan stat och näringsliv. Denna regering har också en smalare politisk bas än särskilt Sarkozys första regering som hade  en stor bredd av representanter från vänster till höger. I Hollandes regering är nästan alla socialister och med stark tyngdpunkt på partiets mitt och på dess högerflygel.

Den första veckan efter valet är Hollande fortfarande en vanlig fransman. Hans medarbetare tilltalar honom med du och med förnamn. Han stannar upp och pratar med grannar i huset i Paris där han bor. Från och med tisdag tilltalas han av alla som ”Monsieur le Président” och ingen lär säga du längre utom i väldigt informella sammanhang. Och de informella sammanhangen lär bli ganska få. En fransk president är som en kunglig person. Nicolas Sarkozy försökte tona ner det kungliga och fick kritik av fransmännen för det. Hollande lär bli mer formell och mer konungslig trots sin socialistiska övertygelse. Så märkligt för en svensk iakttagare av den franska politiska traditionen.

På tisdag övertar Hollande ämbetet från sin företrädare. Hans första dag blir till en början formell. Han svär eden vid Elyséepalatset klockan 10. Han lägger sedan ner en krans på den okände soldatens grav under triumfbågen på Place Charles de Gaulle och besöker några institut i Paris för att hedra framstående fransmän och fransyskor. Han kommer också under tisdagen meddela vem som blir landets premiärminister

Redan under  eftermiddagen flyger han till Berlin för en arbetsmiddag i Berlin med Angela Merkel. Detta möte ser hela Europa framemot även om allt talar för att inget dramatiskt kommer att hända under denna första officiella sammankomst dem emellan.

På onsdagen presenterar Hollande hela regeringen. På fredag morgon träffar han Barack Obama i Vita huset och beger sig sedan direkt till Camp David på G8-mötet.

Franska politiska bedömare tror att Hollandes smekmånad som president blir mycket kort. Han kommer att granskas kritiskt redan under sin första vecka. Han har ändå allt intresse av att fortsätta att balansera mellan skilda åsiktsriktningar  i väljarkåren som han gjorde så skickligt under den gångna valrörelsen. Nu stundar valen till nationalförsamlingen den 10 och 17 juni och helst ska väljarna rösta vänster i samma utsträckning som i presidentvalet. Gör väljarna det kommer Hollande att ha den majoritet i parlamentet som han behöver för att under sina fem år som president kunna genomdriva sin politik. Alltså: Inga dramatiska utspel från hans sida under den första månaden för att inte riskera negativa förändringar i stödet för hans politiska meningsfränder.

Greklandskrisen skulle kunna hota en lugn valrörelse i  Frankrike men den risken avvärjs om grekerna går till nytt val i juni. De övriga europeiska ledarna, bland annat de tyska, kommer också att avvakta. Flera signaler från den europeiska centralbanken och liberala politiska ledare i Europa visar på en viss attitydförändring i Hollandes riktning när det gäller stimulans av ekonomin. Dessa signaler ska inte övertolkas i den franska presidentens favör men de lugnar honom och socialistpartiet tillsvidare. Hollande behöver inte oroa sig för att han redan i valrörelsen inför junivalet tvingas erkänna att hans Europapolitik stött på avgörande motstånd och måste ifrågasättas inför hemmaopinionen.

Hollande kommer att granskas. Han tillträder i en svår kris i Frankrike och i Europa. Hans mandatperiod kommer att bli tuff i alla händelser. Men han har ändå chansen att behålla populariteten för sig och för sitt parti åtminstone över valen till nationalförsamlingen. Utan majoritet där blir hela hans uppdrag åren framöver  till stor del omöjligt att genomföra.

Den 15 maj tillträder Francois Hollande. Han kommer samma dag att tillkännage vem som blir hans premiärminister och som kommer att leda regeringen, i första hand fram till valet till nationalförsamlingen. Det spekuleras förstås ivrigt om vem som blir den nya premiärministern. Två heta namn och två outsiders finns på listan.

Eftersom valet inte blev en katastrof för Nicolas Sarkozy och eftersom Hollandes försprång till vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon blev ganska stort i den första valomgången räknas Jean-Marc Ayrault som främste favorit till posten. Ayrault är socialisternas gruppledare i nationalförsamlingen. Han är också borgmästare i staden Nantes. Ayrault är en av Hollandes gamla trotjänare. Han står snarare till höger än vänster inom partiet. Han är en stabil om än okarismatisk person. En annan fördel med Ayrault anses vara att han tidigare var gymnasielärare i tyska. Han kommer att ha glädje av sina språkkunskaper i mötena med Angela Merkel och hennes tyska ledning.

Martine Aubry är också ett hett namn. Hon anses stå mer till vänster och engagerar sig mer i miljöfrågor. Hon har de senaste åren varit partiets generalsekreterare och i den roll skapade hon uppgörelsen med de gröna om ett gemensamt miljöprogram och om samverkan i det kommande valet till nationalförsamlingen. Hon lär ha mycket goda relationer till sin motsvarighet i det gröna partiet, Cecile Duflot som för övrigt har en god möjlighet att ta plats i den nya regeringen. Aubry hade varit ett ännu hetare namn om Jean-Luc Mélanchon fått en högre procentandel i första presidentvalomgången. Nu kan Hollande möjligen tänka sig att Aubry passar bättre i en annan roll. Hon har själv tidigare sagt att hon är intresserad av kulturfrågorna, ett viktigt område i Frankrike.

Två outsiders är Pierre Moscovici och Manuel Valls. Moscovici tillhörde tidigare gruppen kring Dominique Strauss-Kahn och står till höger i partiet. Han är en typisk fransk toppolitiker med de allra bästa skolorna bakom sig och en lång karriär inom politiken, bland annat som Europaminister under Jospins regering 19997-2002. Moscovici har lett staben kring Hollande genom hela valrörelsen och kan möjligen passa bättre som högste rådgivare åt Hollande i Elyséepalatset men utan ministerpost.

Manuel Valls tillhör också högerfalangen inom partiet. Han har varit kommunikationsansvarig under valrörelsen och sett till att alltid finnas i närheten av Hollande och påminna denne om sin förträfflighet. Valls är borgmästare i en av Paris tuffa förorter. Han skulle också kunna passa som inrikesminister med ansvar för polisen och för kampen mot brottsligheten. En duktig yngre politiker med tydligt sikte upp mot toppen.

Kanske blir det någon av dessa fyra eller någon annan. Mycket beror på det politiska läget och vem som då passar bäst. Utrikesministerposten bör gå till Laurent Fabius, tidigare premiärminister under Francois Mitterand. Fabius är en äldre slipad politiker – en god representant för det som i Frankrike kallas för kaviarvänstern; en kaviar som kommer från Iran eller Ryssland, inte från Abba med den blonda pojken Kalle på tuben.

Fortfarande är det mest spekulationer om vem som ska få olika poster i regeringen. Troligen låter Hollande några gröna ministrar ingå i den. Däremot är det inte aktuellt med vänstersocialister och kommunister och inte heller med någon breddning mot Francois Bayrous mittenparti Modem.

Francois Hollande sitter redan i möten med olika företrädare för EU. Krisen i Grekland spelar en viktig roll för hur han nu vill gå vidare med sitt förslag om stimulansåtgärder i ekonomin och en omförhandling av EU:s finanspakt. Redan dagen efter presidentinstallationen åker han till Berlin för det första officiella mötet med Angela Merkel. Det förefaller som om flera EU-länder, bland annat krisländerna i södra Europa nu sätter sitt hopp till att Hollande kan ge dem en viss lindring i sparbetingelserna. Det är ingen vågad gissning att Hollande redan före sommaren kommer att dras in i en europeisk ekonomisk kris som blir större än den som världen upplevde efter Lehman Brothers konkurs 2008. Han lär arbeta från tidig morgon till sen kväll denna vecka för att på bästa sätt klara sitt övertagande av makten i Frankrike. Han lär behöva det. Europa  skakar för närvarande i sina grundvalar.

General de Gaulle skapade i samband med sitt makttillträde 1958 en ny konstitution som i Frankrike kallas för den femte republiken. Den byggde på viktiga principer som skilde den klart ifrån den fjärde republiken (1944-58). Makten förflyttades från den folkvalda församlingen till statschefen, presidenten. Den senare utser i den femte republiken premiärminister och i praktiken hela regeringen. Premiärministern och inte presidenten står ansvarig inför parlamentet. Presidenten kan också själv upplösa parlamentet. Presidenten har en direkt relation till folket, väljs i direkta val av folket och ansvarar för sina handlingar inför folket. Presidenten är inte en partiföreträdare utan folkets företrädare. I nationalförsamlingen däremot regerar partierna.

I de Gaulles konstitution valdes presidenten på sju år och parlamentet på fem. Det var en tydlig markering av att statschef och regering hade olika funktioner. Det ledde snart till så kallat samregerande (cohabitation) när presidenten tvingades att utse en premiärminister av en annan politisk färg än sin egen. Därför ändrades vallagen och även presidenter väljs numera på fem år.

Femåriga presidentperioder och lika många år mellan ordinarie val till nationalförsamlingen leder ovillkorligen tanken mot en större samordning av statschef och folkvald församling. För de Gaulle var inte samregerandet (cohabitation) en aktuell fråga. Trots att han i grunden var en konservativ statschef såg han sin egen rörelse, gaullismen, som fristående från partipolitikens motsättningar. Det har inte gått att hävda för senare gaullister som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy. Nu gäller det istället för presidenterna i funktion att till varje pris undvika samregerandet. Francois Hollande har anledning att med oro följa vad som händer i juni när franska folket väljer en ny nationalförsamling. Skulle högern vinna har han förlorat en stor del av sitt manöverutrymme. Han kommer till exempel inte att få igenom nya lagförslag som måste gå genom parlamentet.

En högerseger i juni skulle omedelbart sätta igång en ny konstitutionell debatt i Frankrike. Det är inte rimligt, menar många redan, att konstitutionen tillåter möjligheten att kunna låsa den exekutiva makten från att regera fullt ut, särskilt i ett land som har majoritetsval som Storbritannien. Majoritetsval fyller ju den funktionen att ge starka och solida regeringar.

Henri Guaino, Nicolas Sarkozys viktiga rådgivare under sina fem år i Elyséepalatset, menade i en teveintervju nyligen att Hollandes makttillträde innebär att Frankrike åter styrs enligt fjärde republikens principer. Det är ingen ovanlig iakttagelse från en gaullist mot en socialist. Socialisterna har varit och är egentligen fortfarande motståndare till den femte republiken. Socialisterna tror inte på statsmän som står höjda över politiken. Det är en konservativ ståndpunkt att så skulle kunna vara möjligt. Francois Hollande vill dessutom tona ner presidentens roll i politiken och lämna över mer ansvar till sin premiärminister än vad Sarkozy gjorde under sina fem år som hyperpresident.

Ingenting tyder ändå på att de stora partierna vill göra en författningsrevision som förändrar grunderna i den femte republiken. Det finns tvärtom tecken som tyder på att opinionen i landet snarare uppskattar att presidenten i vissa sammanhang representerar hela nationen och bortser från sin egen partipolitiska och ideologiska hemvist. Igår uppträdde både den avgående och den tillträdande presidenten vid den militära ceremonin på Champs Elysées i samband med firandet av fredsdagen den 8 maj. Det var en storartad symbol över att det finns frågor där det handlar om folket och dess historia och där det råder enighet över partigränserna. Hollande har också i valrörelsen mycket tydligt betonat att han vill bli hela folkets president.

Problemet kvarstår ändå att en president kan tvingas samregera med en regering av politiska motståndare. Det är inte uteslutet att det görs en mindre författningsreform i framtiden. Under de perioder av samregerande som Frankrike upplevt har det skett en naturlig uppdelning mellan president och premiärminister. Presidenten har representerat landet och tagit huvudansvaret för utrikespolitiken. Regeringen har skött ekonomin och förvaltningen av landet. På det hela taget har det fungerat relativt bra.

Frankrike befinner sig i en besvärlig ekonomisk kris. Under de gångna fem åren har President Sarkozy genomfört vissa besparingar, bland annat en pensionsrefom som retade upp stora delar av franska folket men också en del hårda indragningar av personal i den offentliga sektorn. Det har inte hindrat att statsskulden har växt och att alla andra parametrar som är viktiga i den ekonomiska politiken har pekat neråt. Ökad arbetslöshet, minskad köpkraft och ökad utslagning av människor.

Missnöjet med Sarkozy grundas till en del på dessa impopulära reformer som till viss del varit nödvändiga. Sarkozy som person har provocerat väldigt många fransmän och det gällde även väljare som normalt röstar höger. Han har provocerat bilden av hur en fransk president ska uppträda. Han har varit provokativ, uppträtt oförskämt i vissa officiella sammanhang. Han har av folk upplevts som alltför tävlingsinriktad och hans omnipotenta ambitioner har inte uppskattats.

Francois Hollande är i många avseenden motsatsen till Sarkozy och han har också modellerats för att än mer framstå som en president som franska folket behöver i dessa kristider. Hans program är socialt inriktad. Som person söker han gemensamma lösningar och splittrar inte nationen som Sarkozy gjort oupphörligen under sin mandatperiod.

När ungdomar strömmade i tiotusentals till Place de la Bastille i natt var det för att uttycka en lättnad över att de fått en president som visar respekt för alla. ”Vi är här tillsammans oavsett hudfärg,” sa en ung kille. Sarkozy är inte rasist men för många har hans år vid makten släppt fram en ökad xenofobi och till viss del öppnat för ren rasism.

Hollande vänder sig särskilt mycket till de unga. Det är deras utanförskap som han vill råda bot på. Ungdomsarbetslösheten är ett av hans prioriterade områden för de fem år som nu väntar honom som landets president.

Den 15 maj sker officiellt överlämnandet av makten i Elyséepalatset, från Sarkozy till Hollande. Dagen efter lär vi få namnen på ministrarna i den nya regeringen. Kanske blir det Martine Aubry som utnämns till premiärminister men flera andra namn är också aktuella.

I juni sker val till nationalförsamlingen. Troligen kommer väljarna att bekräfta Hollandes seger genom att rösta fram en vänstermajoritet. Ingenting är emellertid säkert. Skulle högern vinna i detta val kommer Hollande i en svår situation. Han ska då försöka driva igenom sina lagförslag i ett parlament med högermajoritet. Det är en situation som han absolut vill förhindra och därför börjar nu omedelbart förberedelserna för en ny intensiv valrörelse.

Francois Hollande har denna vecka en kort smekmånad med franska folket. Men redan den 15 maj kommer allvaret. Stora utrikespolitiska avgöranden väntar och inrikespolitiskt måste han visa prov på kraft redan före junivalet. Den politiska våren fortsätter att vara intensiv i Frankrike.

Presidentval i Frankrike ger inga jordskredssegrar. Enda undantaget var valet 2002 när den sittande presidenten Jacques Chirac ställdes mot Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen i den andra valomgången och segrade med över 80 procent av rösterna. Nicolas Sarkozy vann valet 2007 över Ségolène Royal med 53-47 och det ansågs vara en klar seger. Det lär därför knappast väckas alltför stora förhoppningar i staben runt Sarkozy att en av flera mätningar i dag på morgonen ger den sittande  presidenten 47.5 procent mot Hollandes 52.5.

Mellan valomgångarna på fjorton dagar har det inträffat några händelser som skulle ha kunnat påverka valutgången. Den första är Sarkozys tydliga justering av sin politiska position denna andra vecka. Han har tonat ner sin extremt aggressiva hållning mot invandrare och börjat tala mer som en klassiskt gaullist  . Han har helt enkelt lyssnat mer på sina moderata rådgivare som konstaterat att den hårda högerlinjen inte hjälper honom att ta fler väljare från Le Pen.

Den andra händelsen är Marine Le Pens personliga ställningstagande – som kom i talet vid Operan i Paris den första maj – att rösta blankt nu på söndag. Det har visat sig i mätningarna att det inte påverkat i någon riktning. Tvärtom har några fler väljare från Nationella fronten valt att stödja Sarkozy de senaste dagarna. Det rör sig dock om marginella förändringar.

Den tredje händelsen som hade kunnat påverka utgången är förstås valduellen i onsdags kväll i de stora tevekanalerna. Hollande klarade den galant och franska folket gav honom till och med segern i duellen.

Den fjärde händelsen inträffade igår när centerkandidaten Francois Bayrou oväntat meddelade att han personligen stödjer Hollande. Han uppmanade däremot inte sina väljare att göra detsamma. I likhet med Marine Le Pen gjorde han bara en personlig deklaration. Detta ställningstagande kom sent igår och har inte hunnit påverka mätningarna som publiceras i dag på morgonen. Det kan ändå knappast påverka opinionen i favör för den sittande presidenten.

Det är svårt att se att någon ny händelse ska förändra styrkebalansen mellan kandidaterna. Nicolas Sarkozy lär kämpa tappert fram till ikväll när valrörelsen avslutas men har troligen inga större förhoppningar på en ny mandatperiod i Elyséepalatset. Han skulle bli lika häpen på söndag kväll om väljarna ger honom nytt förtroende som alla andra; hans huvudkonkurrent i valet och alla politiskt initierade i Frankrike. Osvuret är bäst men allt pekar mot maktskifte på presidentposten i ett av Europas stora länder. Det får betydelse för landet men också för hela kontinenten.

Nicolas Sarkozy är alltid på offensiven. Hans temperament är sådant. Han attackerar, han insinuerar, han utmanar och är fräck. Han vinklar som en sensationsjournalist. Han är oberäknelig eftersom han sällan håller en fast kurs över en längre tid. Men han är en fighter och en förförare av gigantiska mått. Lyssna till Sarkozy och du kan väldigt lätt bli övertygad om hans förträfflighet, hans förmåga att lösa alla problem.

Francois Hollande är motsatsen. Han talar långsamt, lite hackande. Han övertygar mer med sin framtoning som klok farbror. Han är egentligen retsam, sticker hela tiden motståndare med lilla nålen på obehagliga ställen på kroppen. Han är inte så vänlig som man kan tro. Du blir heller inte riktigt berörd av vad han säger men i sin lätt gråmelerade personlighet anar betraktaren att han nog har rätt och att han är en sansad man som vi andra bör kunna överlämna våra liv till.

Sarkozy och hans stab lät i förväg meddela att nu skulle alla korten på bordet. Presidenten skulle berätta sanningen om sina fem år vid makten och om Hollandes fallfärdiga förslag. Utmanarens program skulle falla i bitar under duellens gång. En vital och engagerad Sarkozy skulle i stort sett förinta sin utmanare.

Det blev inte så. Det är bara att imponeras av Hollande och hans stab. Deras förberedelser för att möta Sarkozy med rätt taktik lyckades till hundra procent. Hans strategi under hela debatten var att hacka sönder alla försök från Sarkozys sida att med målande beskrivningar, försmädliga kommentarer och andra retoriska grepp söka lyssnarens och tittarens bifall och stöd. Hollande avbröt mer än Sarkozy. Ömsom hackade han med sitt spett och ömsom stack han med sin lilla nål. Varje gång Sarkozy försökte tänja på sanningen om hans egna insatser under mandatperioden eller försökte nagla fast motståndaren med hjälp av en lögn eller halvsanning var Hollande direkt framme med en invändning och med motstånd.

Mot slutet av den närmare tre timmar långa duellen – utan paus – verkade faktiskt den sittande presidenten något stukad för att inte säga förtvivlad. Han kom ingen vart. Det var som om Barcelona spelat en match mot Milan och haft 70 procent av spelet men mött ett försvar som trasat sönder alla anfall med Messi och Xavi och så i 89:e minuten förlorat med 1-0 på en kontring. Sarkozy orkade inte riktigt hålla masken hela tiden. Det blev några oförskämdheter som ”du din lilla lögnare”. Kommentarer som Hollande tog väl vara på och vände till sin fördel.  ”Se hur Sarkozy talar till mig. Sådan är han…”

I sak gav debatten inte mycket nytt. Det växlades hårda ord och debatten innehöll såväl principiella uttalanden som konkreta sakpåståenden. De flesta väljare vet att Sarkozy inte är orsaken till allt negativt som kommer i krisens spår. De vet också att Hollande vid makten inte kommer att ändra särskilt mycket. Det politiska utrymmet för en vänsterpresident i ett liberalt Europa är ändå väldigt begränsat. Men franska folket verkar ha bestämt sig. Det räcker med fem år med Sarkozy. Han har egenskaper som gör honom så illa omtyckt bland stora grupper i samhället. Han må ha gjort en del bra och varit oskyldig till många av de svårigheter som människor lever under. Det hjälper inte. Manegen krattas nu för skifte på presidentposten. Det är svårt att tro att Hollande skulle förlora när rösterna räknas på söndag.

Duellen var Sarkozys sista chans att vända ett väntat nederlag till seger. Nu blev det oavgjort eller en liten seger för Hollande. Sarkozy åkte hem nästan omedelbart efter konfrontationen med sin motståndare. Hollande dröjde sig kvar och svarade på journalisters frågor med ett leende på läpparna.

Jag var vid Palais Royal framför ingången till Louvren för en knapp timme sedan. Då samlades Le Pens anhängare för ett demonstrationståg mot Operan. Klockan 12 talar Marine Le Pen och meddelar hur hon ställer sig till kampen mellan Hollande och Sarkozy i den andra valomgången på söndag.

Vid Trocaderoplatsen invid Eiffeltornet talar Nicolas Sarkozy klockan 14. Han har lovat ett tal om det verkliga arbetet. Uppenbarligen är inte arbetslösa och de som går på bidrag välkomna. Hans uttalande om ”det verkliga arbetet” har väckt mycket ont blod och ingen har väl heller förstått vad han menat. Utom en sak: Sarkozy har en besynnerlig förmåga att alltid klyva landet i olika delar och döma ut respektive hylla olika samhälls- eller yrkesgrupper.

Senare i eftermiddag demonstrerar de fackliga organisationerna. En del socialistpolitiker men framförallt ledningen för Front de gauche med Jean-Luc Mélanchon kommer att gå i slutet av tåget.

De politiska ledarna går alltså inte i början av tåget, är det sagt. Denna demonstration är facklig och inte politisk. Det är viktigt i Frankrike att inte blanda ihop de fackliga med vänsterpartierna. Dock har i denna valrörelse CGT:s ledare Bernard Thibault förklarat att han stödjer Hollande i den andra valomgången.

Paris är stort men risken finns för sammandrabbningar. Le Pens anhängare har bussats från hela Frankrike och frågan är vad en del av dem gör efter det att Marine Le Pen slutat tala kl 13. Jag satt på ett kafé vid Palais Royal och studerade anhängarna när de förberedde sig för demonstationen med en kaffe. De flesta var prydliga farbröder och tanter från Frankrikes alla hörn, jag gissar den tysta majoriteten. Insprängda bland dessa fanns också en och annan yngre man med snaggat hår och skinnjacka, men…. man får inte vara fördomsfull. Det rörde sig säkert om snälla småbarnspappor.

I alla händelser är polisbevakningen stor och mäktig, som alltid i Paris vid demonstrationer. Det finns poliser i den här stan. De lär klara även tre jättedemonstrationer under en och samma dag. Må solen lysa och göra människorna glada i Paris och låt oss slippa tumult. Låt också solen lysa över Francois Hollande som väljer att tala i en mindre stad utanför Parisregionen. Han gör inget av  1 maj. Fortsätter att uppträda som kandidaten som vill samla hela folket. Särintressena får Sarkozy stå för, lär han tänka rent taktiskt.

Häromveckan åt jag lunch på Brasserie Julien på Faubourg Saint Denis. Det är ett av Paris gamla klassiska brasserier, en typ av restaurang som i princip håller öppet hela dagen och kvällen och som ofta serverar den traditionella franska maten. Julien håller stilen. Det gör inte alla brasserier tyvärr. Julien har en högre prisnivå men då är köttet utmärkt i kvalitet och väl tillagat. En liten fin detalj. Den klassiska franska efterrätten profiteroles som är en kaka fylld med vaniljglass serveras med varm chokladsås som servitören häller ur en vacker silverkanna direkt på anrättningen när den kommit på bordet. När La Coupole och även Brasserie Balzar som både ägs av en kedja (Flo) börjar darra lite i kvalitet så håller Julien ställningarna uppe, lite avsides som den ligger  i invandrarkvarteren i 10:e arrondissemanget.

Restaurang Paul Bert på gatan med samma namn i 11:e arrondissemanget, inte långt från Bastiljplatsen, var en ny bekantskap för mig när jag besökte den i förra veckan. Den har också en klassisk inredning, i mörkt trä. Trevlig och avspänd betjäning. Priserna är modesta och alla rätter är mer än värda sitt pris. Jag åt  en vällagad torsk till varmrätt. Ostbrickan var utmärkt. Servitören ställde in ett stort fat med sju-åtta olika sorter, bland annat några ljuvliga chèvreostar. Det var bara att hugga för sig och njuta av ostarna tillsammans med ett gott Rhonevin.

Det är värt att göra en promenad i kvarteren öster om Bastiljen framåt middagstid och det betyder tidigast kring åtta. I de gamla arbetarkvarteren som nu alltmer präglas av akademisk medelklass uppstår en typ av små kvarterskrogar som i många fall håller god klass och som är charmiga att besöka. Häromkvällen åt jag på en liten sylta, L ´Ami Pierre på 5, Rue de la Main d´Or i 11:e arrondissemanget. De trånga gatorna runtomkring är i sig värda en omväg.

Vi kom in vid 20-tiden och fick tränga oss genom mängder av folk som stod i den trånga baravdelningen och drack sina apéritifer. En härlig blandning av människor. Stämningen var hög. I restaurangdelen var det fortfarande tomt. Men det fylldes på efterhand. Maten är inget att skriva hem om men det serveras väldigt franska förrätter som tryffelravioli eller ryggmärg. Rejäla köttbitar eller anka tillagad på franskt manér som varmrätt och ljuvliga efterrätter. Kan inte glömma min delikatess till chokladbakelse som simmade omkring i en ljuvlig vaniljsås. Tror jag att det var. Ingen vill veta hur många kalorier som fyller kroppen efter en sådan trerättersmiddag.

I förrgår kväll demonstrerade poliser på Champs Elysées och blockerade avenyn vid 22-tiden med sina bilar. Anledningen var en protest mot en kollega som skjutit en brottsling till döds i en förort norr om Paris. Brottslingen verkar ha blivit skjuten i ryggen under flykt men det uppfattades av demonstranterna på Champs Elysées som ett skott av polisen i nödvärn. Denne polis häktades och det i sin tur framkallade hans kollegors vrede.

Nicolas Sarkozy har passat på att plocka poäng på denna affär genom att i försåtliga ord lägga skulden på brottslingen. Han har setts på tevebilder skaka hand med poliser som försvarat sin skjutande kollega. Presidenten gör allt för att framstå som polisernas vän och lägger därmed en uppenbar skuld på åklagarna som häktat polismannen i fråga.

I den högervridning av debatten som nu pågår vågar inte heller Francois Hollande tala klarspråk utan betonar polisernas hårda arbete men han tillägger att den juridiska processen måste respekteras. Hollande är mer angelägen om att vinna Le Pens väljare i den andra valomgången än att konsekvent ta avstånd från den uppenbara hets som nu drivs mot förorterna, mot invandrarna och mot brottslingar som i detta enskilda fall kan ha blivit utsatt för oprovocerat polisvåld.

Det ska sägas klart att den högervridning som pågår i debatten drivs fram av Sarkozy, inte av Hollande. Hans olika utspel de senaste dagarna redigeras av hans speciella rådgivare i Elyséepalatset, Patrick Buisson. Buisson har ett förflutet som journalist i bland annat tidningen Minute som står Nationella fronten nära. Han har fram till sekelskiftet funnits inom extremhögern men har sedan 2005 knutits till Sarkozy som rådgivare. Han har uppenbarligen i dag presidentens öra i frågor om invandring och kampen mot brottsligheten. Det sägs att han ger Sarkozy alla nya uppslag till utspel som att attackera Hollande för att vilja införa rösträtt för utlänningar i kommunala val.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg kan mycket av Sarkozys utspel kopplas till retorik och saknar grund i konkreta förslag. När det gäller deras program för invandringspolitiken  skiljer sig de båda kandidaterna inte så mycket från varandra. Men Sakozys retorik är helt annorlunda, brutalare och han tillsammans med Marine Le Pen påverkar den allmänna opinionen i en farlig riktning. Hur kommer nästa president, Hollande eller Sarkozy, att kunna mildra en alltmer upphetsad stämning i landet mot invandrare och mot människor med invandrarbakgrund i de problematiska förorterna?

UMP-politiker som ligger närmare mitten har i dag problem med Sarkozys hårda linje i valrörelsen. Vid förlust den 6 maj kommer han att garanterat se en hel del av sina moderata sympatisörer i partitioppen söka sig mot andra konstellationer. Marine Le Pen har förutspått ett sönderfall av UMP och det finns all anledning att på den punkten dela hennes profetia. Sarkozy för i  denna valrörelsen en linje som verkligen förvånar. Han lämnar mitten åt sitt öde, nästan kastar centerkandidaten Francois Bayrous väljare i famnen på Hollande. Den senaste opinionsmätningen från Ifop – ett annat institut –  visar att Francois Hollande stärker sin ställning bland Bayrous väljare med någon procent och – detta är verkligen anmärkningsvärt – med flera procent hos Marine Le Pens väljare. Sarkozys konstanta attacker mot invandrarna gör honom ändå mindre attraktiv bland Le Pens anhängare.

Sarkozy uppfattas som en förlorare i alla läger. Yttersta högern anar att bytet är skadskjutet och vill inte stödja honom utan snarare se honom besegrad och i parlamentsvalet i juni stärka Nationella frontens ställning gentemot UMP. Mittenväljarna känner inte heller någon större lockelse att strömma till honom med tanke på innehållet i hans valrörelse.

Igår kväll utfrågades de båda kandidaterna, var och en för sig, i ett stort politiskt program i den statliga tevekanalen France 2. Hollande framträdde som den samlande statsmannen. Sarkozy var den stridslystne utmanaren. En märklig upplevelse med så ombytta roller. Sarkozy slogs för sitt politiska liv men han gjorde det ur underläge. Det mesta tyder nu på att utformningen av hans valrörelse gör hans möjlighet att vända nederlag till seger än mindre.