Så beskrivs en OS-invigning
Så beskrivs en OS-invigning 150 150 Tomas Lindbom

Ibland blir kulturskillnaderna mellan Frankrike och Sverige så tydliga. Eller hur media beskriver en verklighet. I varje fall om man får jämföra den franska statstelevisionens rapportering från de olika nationernas inmarsch vid invigningen av vinter-OS med Viasats bevakning av samma händelse. Informationstätt och samhällsorienterat mot meningslöst pladder.

Jag växlar mellan France 2 och TV 3. Ett exempel: Ukrainas trupp kommer in på stadion. I France 2 förbereds tittaren på relationen mellan Ukraina och Ryssland och kommentatorn ställer frågan hur publiken på stadion kommer att möta denna ukrainska trupp. Det  blir ovationer från läktarna och det kommenteras. Jag slår snabbt över till Tv 3. Där babblar kommentatorerna om att Ukrainas dräkter är så lika de svenska. Blågult som Sverige.

De svenska kommentatorerna kommenterar det som alla ser. Nationerna som har en trupp på fyra personer kommenteras med att de består av fyra. Vi får inget veta mer än meningslösa uppgifter om att fanbäraren från något land deltar i nordisk kombination.

Det förefaller som om de svenska kommentatorerna inte läst på. Eller så tror de att svenska tittare inget vill veta. Som om vi i våra tevesoffor vill lyssna till banala kommentarer om atleters utseende – Göran Zachrisson gör reflektionen att långa och storvuxna män ser rara ut med anspelning på en ovanligt storväxt fanbärare i mängden  – istället för att vidga våra sinnen och öka vår kunskap.tillföra.

Den franska televisionen däremot har tagit med en rysk expert på geopolitik som kan beskriva Rysslands relationer med andra öststater och med Kina. Övriga kommentatorer i studion har läst på. De ger mig som tittare perspektiv på invigningen; politiskt, kulturellt och idrottsligt.

En OS-invigning är ingen sporthändelse utan framförallt ett kulturellt evenemang. När ska de svenska tevebolagen ta sitt ansvar och försöka närma sig de stora kulturnationerna. Det finns en utmaning i att faktiskt spänna musklerna inte bara rent fysiskt på idrottsarenorna utan också mentalt för att höja den kulturella nivån på ett folk.

Det handlar om familjen, dumbom
Det handlar om familjen, dumbom 150 150 Tomas Lindbom

Högern är på gatan igen och demonstrerar. Sida vid sida går hundratusentals människor i en av de stora demonstrationerna som ägt rum sedan President Hollande kom till makten. Förra gången handlade det om äktenskap för alla, oberoende av kön. Den här gången, igår söndagen den 2 februari, gällde upprördheten ett upplevt hot mot familjen och familjens värderingar. Regeringen driver på i fråga om kvinnors lika rättigheter och föreslår att barnen i skolorna också stimuleras att tänka jämställt. Det blev för mycket för delar av högern.

Frankrike är splittrat i frågor som rör samlevnad och synen på familj, kön och sexualitet. Stora grupper har en värdegrund som bottnar i en traditionell syn på familjen med en pappa som tar det huvudsakliga ansvaret för arbetet utanför hemmet och en mamma som vårdar och tar huvudansvaret för barnen. Dessa grupper är konservativa. Reformer och anpassning till en ny tid ska ske oerhört försiktigt och inte utmana rådande värderingar. Det finns också inom denna politiska och kulturella sfär en del reaktionära grupper som benhårt håller fast vid ett patriarkalt samhälle och inte är beredda att över huvud taget anpassa sig till en modern tid.

Det är alltså möjligt för en organisation som Manif pour tous, som bar fram motståndet mot lagen om äktenskap för alla, att nu ställa ett par hundratusen människor på fötter i ett demonstrationståg i Paris en kulen februarisöndag. Folk åker buss och tåg från hela landet för att visa sin upprördhet mot en regering och en president som för dem representerar en politik som söndrar landet, river ner goda traditioner och experimenterar med radikala politiska modeller.

Katolska kyrkan står bakom och stöder dessa grupper – i varje fall de mer moderata demonstranterna. Kyrkan har alltid varit i konflikt med de sekulära och kulturradikala inom den politiska vänstern. Kyrkan har inte hela den politiska högerns öra men högern, det vill säga UMP, vet att ta stöd av kyrkan när det går att tillsammans med dem vinna röster i kampen mot vänstern och mot socialistpartiet.

Majoriteten fransmän liknar de flesta samhällen i Nordeuropa.De flesta bor i storstäder och är tämligen oberörda av dessa konservativa maktdemonstrationer. Men den konservativa opinionen som upprörs över all form av genderpolitik, feminism och ifrågasättande av de traditionella familjevärderingarna är tillräckligt stark för att stoppa en snabb reformtakt kring flera viktiga frågor som berör homosexuella par som vill ha barn och som skulle skynda på en attitydförändring kring kvinnans ställning i hem- och yrkesliv.

Francois Hollande och hans regering har haft på sin agenda att redan i år lägga förslag om en lag för assisterad befruktning för homosexuella par. Kritiken från de konservativa har fått regeringen att rygga och den säger sig nu vilja skjuta på lagförslaget ett år till. Det troliga är att regeringen inte lägger något sådant förslag alls under mandatperioden fram till 2017. Hollande vill satsa allt på att öka tillväxten i landet och minska arbetslösheten. Inga kontroversiella förslag på andra politikområden får störa honom i det arbetet.

Regeringen har också haft ambitionen att genom skolorna skapa en annan attityd hos barn kring genderfrågor. Även det arbetet stöter på patrull. Den konservativa opinionen gör som alltid. Den plockar fram några exempel som kan verka extrema och skrämmer många föräldrar att tro att barnen utan föräldrarnas kontroll kommer att utsättas för en radikalfeministisk hjärntvätt. Många vanliga familjer upplever också att socialisterna vill ta ifrån dem (= föräldrarna) rätten att fostra sina barn efter sina värderingar. De konservativa ledarna bland politiker, i frivilliga organisationer som Manif pour tous och i kyrkan använder som argument att de försvarar familjernas självständighet och rätt att själva styra sina liv i enlighet med deras sunda och från generationer nedärvda kloka värderingar. Socialisterna pekas ut som utopister som experimenterar med farliga ideologier, sprungna ur hjärnorna på förvirrade amerikanska kvinnliga genusforskare.

Hollande är själv inte särskilt radikal i dessa frågor och när han märker att det finns starkt motstånd mot dessa nya förslag drar han sig tillbaka och ägnar sig åt ekonomi och arbetsmarknadsfrågor istället. De gröna som har två ministrar i regeringen är nu på kollisionskurs med socialisterna men deras ställning är så svag att de inte kan påverka skeendet.

I Frankrike finns ett ord för dessa frågor; sociétal. Med det menas frågor som rör mänskliga värderingar i det lilla livet; kring familjen i första hand. Abort, relationer mellan könen, synen på homosexuellas rätt i samhället. Dessa frågor har enligt fransk politisk tradition egentligen inte så hög status på ett nationellt plan. Nu har ändå de frågorna blivit heta. Socialisterna har försökt att driva på och uppnå ett mer jämställt samhälle. Nu får de motstånd från höger. Regeringen backar och då kommer kritiken från civilsamhällets vänstergrupper. Besvikelsen inom vänstern i landet är nu i någon mening dubbel. Först svek Hollande deras förhoppningar om en mer jämlikhetsorienterad ekonomisk politik. Nu drar han också tillbaka vissa förslag inom området sociétal. Som flera gånger tidigare under sin mandatperiod är Hollande och hans regering klämd mellan två olika politiska världar. Hollande försöker snabbt ta sig bort från sociétal för att återvända till social.

Högern fogar hjälpligt ihop interna sprickor
Högern fogar hjälpligt ihop interna sprickor 150 150 Tomas Lindbom

I dag har UMP, den franska högerkartellen, haft samling i sitt partihögkvarter i det femtonde arrondissemanget i Paris. Det gäller nu att visa sammanhållning inför kommunalvalen i mars och Europavalet i maj. Det gick väl så där. Liberaler står mot socialkonservativa. Och så finns spänningen mellan dem som håller en skarp gräns mot Le Pen och de som svävar lite på målet.

UMP har det problematiskt. Trots att socialistregeringen och främst dess president upplever så usla opinionssiffror som sällan skådats under den femte republikens 55-åriga historia förmår inte högeroppositionen att lyfta. Det finns flera förklaringar till det. Den främsta är inbördeskriget mellan Sarkozys kronprinsar Jean-Francois Copé och Francois Fillon. Copé blev vald till ledare för kartellen efter förra vinterns uppslitande strider och han blev vald efter en omröstning som sannolikt inte gick korrekt till och där han vann med en mikroskopisk övervikt.

Copé har alltså en dålig legitimitet som ledare. Dessutom finns det spänningar mellan en rad andra av de ledande politikerna inom UMP. Franska partier och särskilt högern känner inte till ordet partidisciplin. Det finns en hel flora av olika riktningar inom UMP och de företräds alla av starka personligheter som kalkylerar utifrån ett maktperspektiv. Det krävs en ledare som alla kan underordna sig och den ledaren måste vara så stark att alla andra räknar med att de dels inte kan slå honom i striden om att bli presidentkandidat och dels att han är så stark att han faktiskt blir vald till president och då kan ge alla andra feta ministerposter och andra mäktiga poster i kommuner, län och olika styrelser. Det finns bara en sådan person och han är nu diskret frånvarande från alla partimöten men bidar sin tid. Naturligtvis handlar det om Nicolas Sarkozy.

UMP fick ännu ett problem på halsen när President Hollande la fram ett socialliberalt program i sitt nyårstal. Han lovar nu förmåner till företagen och har fått en positiv reaktion från Medef som är motsvarigheten till Svenskt Näringsliv. Vad gör UMP när socialisterna talar om avregleringar, stöd till företagen och vill frysa skatterna och på sikt även sänka dem? UMP har delats i två läger. En grupp med partiledaren Jean-Francois Copé i spetsen säger att de vill mycket mer i liberal riktning än Hollande och regeringen. Den andra gruppen med de tidigare premiärministrarna Jean-Pierre Raffarin också Alain Juppé som ledande personer tycker att UMP bör ställa sig positiva till Hollandes omsvängning och inte opponera bara för dess egen skull.

Vid mötet i dag visades enigheten upp. Alla utom Juppé – och Sarkozy förstås – var där. Alla förslag som las fram röstades igenom med väldig övervikt (90-95 procent) men alla vet att egentligen är kartellen delad mitt itu i de flesta frågor.

Här finns nu ett sargat UMP som är särskilt oroligt för att Nationella fronten gör stora ingrepp i de egna väljargrupperna. Det som inte får hända är att Nationella fronten slår UMP röstmässigt i Europavalet som har ett proportionellt valsystem. Skräcken vore att Hollande därefter höjer sina popularitetssiffror inför sitt omval 2017 och att han som huvudmotståndare i presidentvalets andra omgång ställs mot Marine Le Pen. Om Europavalet går illa för UMP kommer kraven redan då att öka på att snabbt lyfta upp Sarkozy i ledningen för högerkartellen.Våren 2014 är en spännande period i den franska inrikespolitiken.

Hollandes kärleksaffärer och konstitutionen
Hollandes kärleksaffärer och konstitutionen 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har ännu inte reglerat sina kärleksaffärer. Om några veckor ska han till USA på officiellt statsbesök. De amerikanska tidningarna frågar sig om han kommer att ta med sig sin första eller andra flickvän på resan. Konstitutionen är klar: Det finns ingen första dag i landet men praxis säger något annat.

Fransmännen älskar avslöjanden om kända personers kärleksaffärer och med tidningen Closers avslöjanden om President Hollandes affär med skådespelerskan Julie Gayet har de fått sitt lystmäte. Tidningen har närmat sig policyn i den anglosaxiska pressen att även granska det intima livet hos en statschef. Nu vet alla – eller anser sig alla veta – vad som försiggått kring Hollandes affär med Julie Gayet. Alla vet hur han tog sig på scooter till kärleksnästet några kvarter från Elyséepalatset men också att livvakten kom upp nästa morgon med färska croissanter till paret i lägenheten på Rue de Cirque (Cirkusgatan (!))

Den viktiga frågan är hur Hollande hanterar sina kärleksrelationer i sin roll som landets statschef. Han hade kunnat välja att hålla sin partner Valérie Trierwiler utanför politiken från början. Hon hade kunnat fortsätta att arbeta som journalist. Han hade kunnat bryta traditionen med att presidentens partner får ett eget kontor i Elyséepalatset med eget apanage. Han hade kunnat fullfölja den linje han i någon mening slagit in på genom att aldrig gifta sig med sina partners. Han var aldrig gift med Ségolène Royal heller. Istället drar han in Valérie Trierweiler i presidentarbetet. Hon har åkt runt i landet och deltagit i ceremonier som varit helt kopplade till presidentskapet. Nu när hans relation med en annan kvinna avslöjas ångrar han säkert detta.

Enligt uppgifter i Le Nouvel Observateur hade Hollande önskat avsluta relationen med Valérie Trierweiler omedelbart efter avslöjandet i Closer. Men hon fick ett sammanbrott, togs in på sjukhus och är fortfarande uppenbarligen inte återställd. Enligt samma tidning har hon heller inte för närvarande några avsikter att packa väskan och lämna sin partner, presidenten. Hollande har lovat ett besked före USA-resan den 11 februari. Dagarna tickar och han är i en besvärlig situation. Åter en gång befinner han sig i ett läge där han, som alltid vill hålla alla dörrar öppna och hoppas att det löser sig, tvingas inse att avsaknad av tydliga beslut leder till svåra konsekvenser. Hans företrädares älsklingsord var ”trancher” (=fatta avgörande beslut). Hollande härskar mer genom att hålla alla dörrar öppna.

Hollandes affär med en ny kvinna och oviljan eller oförmågan att bryta i tid med den tidigare relationen påverkar nu hans förmåga att med kraft styra landet. Han störs förstås av uppmärksamheten i sig kring hans relation med två kvinnor. Men otydligheten hur han tänker agera i denna fråga får alltså även konsekvenser för bilden av Frankrike utomlands. Han borde verkligen bestämma sig för att endast den folkvalda presidenten företräder landet. Dennes partner i singular eller plural har inget med politiken att skaffa.

Fransk komiker kanaliserar antisemitism
Fransk komiker kanaliserar antisemitism 150 150 Tomas Lindbom

De är fler än 600 000. Alla dessa människor visar sitt gillande på Facebook av den numera ökände komikern Dieudonné som i sina föreställningar på teatrar i Frankrike, Belgien och Schweiz visat en öppen antisemitism. Inrikesministern Manuel Valls har nu satt hårt mot hårt och med lagens hjälp och med stöd av lokala politiker lyckats stoppa ett antal av föreställningarna. Den här gången är det ett folkligt uppror, inte minst från utsatta förortsområden, som visar ett obehagligt ansikte. Rasismen finns överallt i Frankrike.

Dieudonné är en sedan länge känd artist i Frankrike. Han har uppträtt sedan 90-talet med olika föreställningar, bland annat på egen teater i Paris, där han häcklat olika samtidsfenomen. Från början antirasist har han utvecklat en motsatt hållning. Hans kritik mot Israel har under åren tagit sig alltmer rasistiska drag. En kritik av staten Israels politik har övergått till att bli ett fördömande och ett hån av det judiska folket. Med detta har följt en politisk omsvängning. I dag stöder Dieudonné Nationella frontens politiska linje.

Det senaste uppmärksammade inslaget i Dieudonnés förkunnelse från teaterscenen är ett uttalande där han apropå en känd judisk tevejournalist beklagar att gaskamrarna inte var mer effektiva under andra världskriget. Detta utspel fick inrikesminister Manuel Valls att skrida till aktion och med lagens hjälp förbjuda hans föreställningar. Det har skett, också tack vare stöd av borgmästarna och polisprefekturen i en rad franska städer dit Dieudonné planerat att komma under dessa vinterveckor. Det förefaller som om han nu givit upp försöken att tills vidare fortsätta sin turné i antisemitisk propaganda.

Debatten som nu råder i Frankrike  och fyller tidningssidor och bästa programtid i tevekanalerna handlar om rasism kontra yttrandefrihet. En del debattörer anser att ett förbud mot Dieudonnés föreställningar bara gynnar rasisterna. Det finns också en stark ström av raseri bland många fransmän mot etablissemanget. Antisemitismen är en del av detta raseri. Det handlar om samma typ av tänkande som vi känner igen från andra länder och andra perioder i historien. Judarna har en dominerande och oförtjänt stor roll i ledningen av samhället, inte minst i medierna. Dieudonné kanaliserar en frustration som finns bland inte bara bland vita lågutbildade som levt i Frankrike i generationer och väljer att rösta på Nationella fronten utan som i detta fall finns också bland många invandrare. Denna protest som uppstått till stöd för Dieudonné riktar sig inte mot muslimsk och svart invandring – Dieudonné har själv en svart pappa – utan mot judarna.

Vintern 2014 präglas Frankrike av en växande opinion som stöder Marine Le Pen och som kan ge henne och hennes parti stora framgångar i kommunalval men främst i Europavalet i maj. Detta parti riktar udden mot muslimerna. Samtidigt representerar Dieudonné med sin teaterverksamhet en annan politisk extremism, mot judarna. Två rörelser som tillsammans ger uttryck för en stark frustration i det franska samhället. En frustration som är politisk, social och ekonomisk. Den är också ett bevis på att stora grupper i landet förlorat kompassen i viktiga värderingsfrågor. Respekten för yttrandefriheten blir snarare en ursäkt för att ge sig på och slita människans lika värde oavsett ras, kön och sexualitet i stycken.

Staten och regeringen tar nu sitt ansvar genom att förbjuda denna rasistiska propaganda förklädd i teaterns form. Det är bara att hoppas att ledningen av landet kan fatta så kloka beslut och återupprätta respekten för de demokratiska värdena i en sådan omfattning att frustrationen bland medborgarna minskar och därmed hatet.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.