Lindbom på franska

Jérôme Cahuzac, budgetminister i den franska regeringen, avgick igår kväll. I den officiella versionen väljer han att avgå självmant därför att regeringen ska kunna fungera bättre utan honom. En rättslig process har nu på allvar dragits igång där han står anklagad för skattefusk. Den verkliga orsaken till avgången går det än så länge bara att spekulera i.

Denna skatteaffär har varit känd nu i minst ett halvår. Enligt misstankarna har Cahuzac undanhållit myndigheterna uppgifter om vissa inkomster och därmed sluppit betala skatt. Han skulle ha fört ut dessa delvis obeskattade pengar ur landet och placerat dessa i ett konto i Schweiz. Kontot ska enligt uppgift ha avslutats 2010 men det finns uppgifter om att han istället har ett konto i Singapore. Cahuzac har själv nekat till allt och anser sig utsatt för en skamlös förföljelse.

Jérôme Cahuzac är från början kirurg och har byggt upp en privat affärsverksamhet kring skönhetsoperationer. Hans företag som han drivit med sin hustru har särskilt specialiserat sig på hårtransplantationer. Denna karriär övergav han senare för sitt politiska engagemang som socialist. En begåvad politiker, visade det sig, och vid 60  års ålder blev han, efter segervalet i våras, budgetminister.

Oppositionsledaren, Jean-Francois Copé, var förstås inte sen att kommentera avgången och strö lite extra salt i såret hos president Francois Hollande. Det är naturligtvis extra pinsamt att budgetministern i en regering som vill vara korrekt, social, utjämna de sociala klyftorna i samhället och som kämpar för att få ner budgetunderskottet och sanera i ekonomin anklagas för att sko sig på det allmänna. En annan av ledamöterna i UMP:s parlamentsgrupp påpekade syrligt att detta händer i en regering som anser sig själv moraliskt mer högtstående än högern.

Finans- och ekonomiministeriet i området kallat Bercy i östra Paris leds av finansminister Pierre Moscovici. Han åtnjuter stor respekt för sitt allmänna politiska kunnande och äger stor klokskap. Han samarbetade bra med Cahuzac som har samma socialdemokratiska linje i ekonomiska frågor som Moscovici och Hollande. Däremot finns det klara spänningar inom finansministeriet som inrymmer flera ministrar, formellt underställda Moscovici. Den mest rebelliske är Arnaud Montebourg som ligger längst ut på vänsterkanten i regeringen och ofta gör utspel som stör både Hollande och Moscovici. Montebourg skäller då och då ut företagsledare som ser mer till företagets vinster än till de anställdas trygghet och krävde i samband med grälen kring stålfabriken Mittal att företaget skulle socialiseras under en kortare tid. Inte populärt bland regeringens socialdemokrater.

Finansministeriet har hållit ihop tack vare att Moscovici och Cahuzac haft förhållandevis hårda nypor och haft stöd hela tiden från Elyséepalatset. Den nye budgetministern, Bernard Cazeneuve som tills igår varit Europaminister är en skicklig politiker med samma politiska inriktning. Det lär betyda att maktbalansen inom finansministeriet består till socialdemokraternas fördel.

Regeringen får trots allt lite mer arbetsro sedan Cahuzac lämnat in. Det stora hotet är däremot ekonomin i landet  och krisen i Europa.Till de frågorna lär vi få återkomma många gånger under Hollandes presidentperiod. Det ser mörkare ut än på länge för landets ekonomi och opinionssiffrorna är  mycket dystra. Bedömare har tidigare sagt att Hollande har tid på sig att vända krisen till något positivare. Domen kommer först om ett år. Frågan är nu om det är en riktig bedömning. Svårigheterna hopar sig och en politisk kris kan komma redan i höst.

Världens katoliker har fått en ny påve. Det är förstås en stor händelse i svenska medier men ännu mycket större i Frankrike, ett traditionellt katolskt land. Le Monde.fr toppar konstant med nyheter om Franciskus sedan flera dagar och samma gäller tevestationerna. Två av tre fransmän kallar sig i dag katoliker.

Frankrike är i huvudsak ett sekulariserat land men med vissa tillägg som pekar i en annan riktning. Inget katolskt land har så få besökare i söndagsmässorna, 4.5 procent enligt en mätning från Ifop från 2010.  Däremot säger sig alltså två av tre fransmän vara katoliker vilket får anses vara påfallande högt i ett land med en omfattande muslimsk befolkning, cirka 5 miljoner eller 8 procent. Många fransmän ser sig själva som katoliker ur ett identitetsperspektiv. De är främst fransmän och katoliker av historiska och kulturella skäl. Den franska identitetsdebatten lever och har fått ökad betydelse under senare år i takt med den muslimska invandringen. Katolska värden kan nu bli ett stöd för en del fransmän som motsätter sig ett mer mångkulturellt samhälle. Och de fransmännen är många.

Fransmännen är också starkt kopplade till den republikanska idén om att särskilja stat och religion. I det offentliga samhälleliga livet ska inte religioner ha någon plats. Därför är religionsundervisning i de offentliga skolorna helt otänkbart, inte ens en så kallat objektiv undervisning som i Sverige. Där undervisar också en lärarkår som av tradition till övervägande del röstar vänster och håller starkt på den sekulära skolan. I de privata skolorna däremot råder en annan och mer öppen hållning till religionsundervisning. De allra flesta privata skolor är katolska skolor.

Den katolska kyrkan i Frankrike domineras av människor som tillhör de högre samhällsklasserna och som i högre utsträckning röstar på partier i mitten eller till höger. Det är därför inte förvånande att kyrkan starkt tar ställning för privata skolor och mot samkönade äktenskap. Kyrkan och de troende syns däremot sällan i den politiska debatten som handlar om sociala frågor; om arbetslöshetsbekämpning och en rättvisare fördelning av offentliga resurser. Kyrkans konservativa profil är en förklaring. En annan är säkert att kyrkan enligt den allmänna opinionen inte bör lägga sig i politiska frågor som hör staten och de politiska partierna till. Varför skolfrågan och lagen om rätt för homosexuella att gifta sig skulle vara icke-politiska frågor kan man ju verkligen undra.

Påvevalet blev en stor medial fråga i Frankrike även denna gång men blir den det också i fortsättningen? Frankrikes katoliker styrs av ett råd och inte primärt av en viss biskop. Frankrike är i många avseenden ett alltmer nordeuropeiskt land. Under senare år tvingas Frankrike att söka samverkan mer med Tyskland än med Italien. Det skapas allt tätare personliga och kulturella band med USA, särskilt i den yngre generationen. Nu fick katolikerna en påve utanför Europa och det öppnar säkert för en lite mer pluralistisk kyrka. Men det hindrar inte att den katolska ledarstrukturen blir alltmer främmande för moderna västerlänningar och Frankrike är ett mer modernt land än de flesta andra katolska länder i världen.

Nu tvingas den franska regeringen till ytterligare åtstramningspaket. EU:s kommissionär Olli Rehn och hela EU-ledningen pressar på. Frankrike får allt svårare att övertyga Bryssel och den tyska regeringen om att den klarar uppgiften att minska budgetunderskottet till tre procent före årets slut. Nu krävs att regeringen minskar statens kostnader med ytterligare fyra miljarder euro – i år.

Humöret är inte på topp i den franska regeringen. Premiärminister Jean-Marc Ayrault har krävt av sina ministrar att presentera nya förslag på besparingar som ska leda till en nedskärning i statens utgifter på ytterligare fyra miljarder euro. Ministrarna ska spara ifrån en redan låg nivå.

Francois Hollande lovade en väldigt slimmad budget i valrörelsen. Han försäkrade väljarna om en satsning på skolan,  på polisen och ett fortsatt stöd för en gammal socialistiskt  generös linje i pensionsfrågan. I övrigt förvarnade han väljarna om kärva tider. Nu hotas även de områden som han tidigare skyddat. Det gäller med säkerhet framförallt pensionerna. Han lär snart behöva höja pensionsåldern för de flesta löntagare. Det lär bli en prestigeförlust som ytterligare tär på hans låga opinionssiffror.

Regeringen Ayrault måste även minska på utgifterna i alla ministerier. Det gäller utrikes- och försvarspolitiken. Det gäller den stora sociala budgeten, utbildning och kultur och mycket annat. Det gäller förstås också att intensifiera den process som pågår kring minskningen av personal inom den offentliga sektorn. Frankrike har ännu inte gått in i den begränsning av offentlig service som skett i till exempel Sverige. Posten är ett exempel. Den fungerar även i glesbygd och kostar enorma pengar genom en fortsatt hög service och många anställda.

Francois Hollande och hans regering har inte kunnat visa att deras ekonomiska politik på ett avgörande sätt skiljer sig från den gamla. Snarare är den tuffare i sina sparbeting än under Sarkozys tid. Det beror delvis på att krisen förvärrats men också på att Hollande är mer idog i handling än Sarkozy. Kritiken från det vänstersocialistiska Parti de gauche är skarp och många på vänsterflygeln inom Hollandes eget parti suckar tungt. Problemet är att Hollande inte kunnat betvinga Bryssel. Han har fått böja sig och acceptera EU-budgeten och följer snällt de nya kraven på sparbeting, de fyra miljarderna euro som nu ska sparas i Frankrike.

Det är inte en fråga om åtstramningspolitiken verkligen leder till en bättre konjunktur på sikt. Det handlar om att marknaden inte accepterar en mer keynesiansk politik. Paul Krugman och flera andra nationalekonomier kritiserar den europeiska åtstramningspolitiken för att till slut knäcka flera av de krisande EU.länderna men det hjälper inte. Marknaden straffar de länder som inte följer denna hårda linje.

Hollande och hans regering lär inte klara av målet att sänka budgetunderskottet till tre procent före årets slut. Tillväxten är i princip obefintlig. Arbetslösheten ökar. Det sprider sig en känsla av vanmakt i en befolkning som på teve ser ständigt nya inslag om varsel inom industrin och själva upplever hur deras ekonomi försämras. Det är inte lika illa som i Spanien och Grekland. Det är en bra bit ner till de fasansfulla nivåerna.

Kriskänslan ökar trots allt i Frankrike. Det märks mindre i form av strejker och demonstrationer. Tvärtom lyckades arbetsgivare och vissa fackliga organisationer komma överens på skandinaviskt vis om uppgörelser om löner och annat. Men nästa vinter lär knappast bli lika lugn om inte regeringen kan börja vända den nedåtgående trenden. Hollande har själv lovat att franska folket ska märka en skillnad i positiv riktning under 2014. Det gäller att han bevisa det också.

Häromdagen var det politisk gala i Paris med förre presidenten Nicolas Sarkozy i centrum. Ett tusental av topparna inom hans parti UMP var närvarande. Det hölls tal och alla berömde hans statskonst. Föremålet för festligheterna, Sarkozy själv, var förstås inte där. Han är för magnifik för att beblanda sig med dem som vill hylla honom.

Nicolas Sarkozys ställning inom sitt parti verkar bara stärkas. Striden om ledarskapet efter honom mellan förre premiärministern Francois Fillon och den interimistiskt valde partiledaren Jean-Francois Copé ledde till ett märkligt dödläge när både fick 50 % i partiledarvalet. Det vacuum som då uppstod fylls nu av drömmar tillbaka till de gångna åren. Många hoppas att Sarkozy ska utmana Hollande i presidentvalet 2017. Hyllningsfesten häromdagen var ett första riktigt försök att bygga kulten kring förre presidenten.

Vad ska UMP göra? Deras politik är oklar. Den har under senare delen av  2000-talets första decennium byggts kring Sarkozys person och hans utstrålning som handlingskraftig ledare. UMP är inget ideologiskt parti till skillnad från Nationella fronten. Det är ett pragmatiskt parti som följer sin ledare. Heter ledaren Jacques Chirac är partiet mer socialt och traditionellt gaullistiskt. Heter ledaren Nicolas Sarkozy blir partiet mer högerpopulistiskt.

Nu står partiet utan ledare och därmed utan ideologisk kompass. Partiet försöker fortsätta på Sarkozys väg med en aggressivare ton mot invandrare och en repressivare hållning kring brottsligheten och den sociala oron i förorterna. Men partiet har ingen ledare som kan bära fram detta budskap. Jean-Francois Copé skulle kunna bli den mannen men han lyckades inte vinna valet om partiledarposten. Han är inte heller lika karismatisk som sin företrädare. Partiet har heller ingen ledare som skulle kunna föra det i en annan riktning. Nathalie Kosciusko-Morizet vill nog ta täten och vrida partiet i en liberalare riktning men hon är knappast tillräckligt stark. I varje fall inte än. Vinner hon borgmästartiteln i Paris kan saker och ting ändras.

UMP har helt enkelt ingen självklar kronprins eller kronprinsessa som nu tar över. Spekulationerna om att Sarkozy kommer tillbaka ökar för varje månad. Mätningarna hos opinionsinstituten visar också att Sarkozy stärker sin ställning. Inom högern har många nu glömt att han faktiskt förlorade alla valen under de fem år han satt vid makten, borgmästarvalen, de kantonala valen, regionalvalen, europavalet, presidentvalet 2012 och även de därpå följande valet till nationalförsamlingen. Ja, under Sarkozys tid förlorade även UMP majoriteten i senaten till socialisterna.

Det har alltid varit likadant med Nicolas Sarkozy. Han är en karismatisk ledare som förefaller ständigt verksam och ständigt på offensiven. Inte en dag utan ett utspel. Där andra politiker känns tröga verkar Sarkozy sprudlande och vital. Det är lätt att tjusas av honom om politik ska handla om ständiga aktioner, om ständig rörelse. Men vad uträttar han?

Sarkozy uppfattas som ledaren som fört partiet utåt höger och det är sant. Samtidigt är han själv högst oklar om sina ståndpunkter, I själva verket byter han uppfattning hela tiden. Han är inte konsekvent med sina idéer eftersom han egentligen inte har några. Hans högerpopulism kan möjligen reflektera någon personlig sida hos honom. Men han har inte minskat på invandringen under sin mandatperiod som president. Han har inte bekämpat brottsligheten trots att han också var inrikesminister flera år under sin företrädare, Jacques Chiracs presidentperiod. Antalet brott  minskade inte under alla hans år, Tvärtom. Frågan som alla ställer är om han ens genomförde något konsekvent program för att utmana den stigande brottskurvan.

Catherine Nay, journalisten som skrivit en mycket uppmärksammad biografi över Sarkozy, har tvärtom konstaterat att han i sin politik varit mer social än liberal. Hans skattesänkningar för de rika har varit ringa i förhållande till hans generositet med att dela ut nya bidrag till utsatta grupper. Han har varit så frikostig med sociala reformer att budgetunderskottet ökat stort under hans presidentperiod.  Socialistregeringen och Hollande ärvde en stat med betydligt större underskott och lånebehov än Sarkozy ärvde av Chirac.

Nicolas Sarkozy är egentligen en looser som vevar så mycket med armarna att många inom högern tror eller vill tro att han ständigt uträttar hjältedåd. Kanske har hans insatser på det utrikespolitiska området varit större. Han tog aktiv ställning inom EU för Georgien i dess kris med Ryssland för några år sedan. Han hyllas idag av Ingrid Bettencourt för han bidrog till hennes befrielse ur  hennes fångenskap hos Farcgerillan i Colombia. Däremot är hans insatser inom EU högst måttliga om de inte ska inkludera att han följde Angela Merkel i vått och torrt under den ekonomiska krisen i Europa.

UMP är ett parti i kris. Den saknar både ledare och politiskt program. Partiet kan inte utmana socialistpartiet trots att det regerar i en tid när krisen är våldsam och människor är missnöjda med det mesta. Det som sker är att kulten kring Sarkozy nu byggs internt. Vad gör då föremålet för denna hyllning? Jo, han är tyst. Sitter på sitt kontor i centrala Paris bakom tjocka gardiner, tar emot folk men yttrar sig ytterst sällan. Han bidar sin tid. Han vet att det vore politiskt självmord att i dag deklarera någon form av intresse för en återkomst till det politiska livet. Han vill bli president igen. Därom är alla eniga. Men kommer han att kandidera? Det beror på om ett antal faktorer stämmer in. Om detta vet ingen idag. Kanske i morgon.