Den nationella frontens ledare, Marine Le Pen, höll i dag ett viktigt tal i Metz i östra Frankrike, en konservativ region där myllan är god för nationalistiska och främlingsfientliga åsikter. I dag slog Le Pen hårt mot vänstern men också mot President Sarkozy. Det borde vara hennes huvuduppgift att med stöd av besvikna väljare både till höger och till vänster bli en av två kandidater till den andra valomgången; helst då i en avgörande strid mot Francois Hollande.

Marine Le Pen har till stora delar ett gyllene läge att fånga upp många missnöjda väljare inför nästa års presidentval. Krisen i Europa där ett ekonomiskt sargat Frankrike engagerar sig för att rädda eurosamarbetet får många fransmän att söka lösningar i nationalistisk och separatistisk riktning. Mer än var tredje fransman vill lämna euron och återgå till francen som betalningsmedel. Skepsisen mot Sarkozys och socialisternas Europavänlighet ökar. Francois Hollande ligger trots allt politiskt nära Nicolas Sarkozy i Europafrågan och det ger Le Pen manöverutrymme.

Såväl socialisterna som Sarkozys parti UMP representerar makten i Paris. Korruptionsskandalerna i båda lägren avlöser varandra. För många väljare i den lägre medelklassen och arbetarklassen framstår båda partiernas ledare som företrädare för en kast som skor sig på makten och som tjänar varandra, inte folket. Denna känsla har alltid varit starkt utvecklad i landet men frågan är om den inte stärkts ytterligare under denna mandatperiod.

Marine Le Pen vänder sig till de glömda medborgarna, de osynliggjorda. Till dem som blivit svikna av en president som inte uppfyllt sina vallöften om att öka köpkraften och trygga de offentliga miljöerna. Till de medborgare som hon säger svikits av en vänster som allt mer tar ställning för den välmående medelklassen och som förespråkar en ohejdad invandring och en för mjuk hållning till kriminaliteten i de fattigare, invandrartäta områdena.

Nationella fronten arbetar som alla missnöjespartier med obehagliga och karikatyrmässiga fiendebilder och avstår från att ta reellt ansvar genom att presentera ett  tydligt konkret program. Men kritiken är samtidigt inte helt tagen ur luften. Avståndet mellan den politiska klassen i Paris och stora delar av befolkningen i landet är stort. Många väljare känner igen sig i Nationella frontens beskrivning av globaliseringens avigsidor och ser invandrarna som ett avgörande hot.

För närvarande ligger Marine Le Pen en bra bit bakom Sarkozy och Hollande i opinionsmätningarna men de senares ledning är långt ifrån kassaskåpssäker. Det krävs att dessa båda kandidater lyckas visa hur de ska kunna vända en dålig trend i landets ekonomi. De måste kunna ge människor mer framtidstro på en rad områden; arbete, välstånd och trygghet i närmiljön. De måste kunna övertyga om att samverkan och solidaritet med andra folk i Europa är en god sak också för Frankrike.

Om Sarkozy och Hollande inte lyckas kan Le Pen äta upp deras försprång och springa förbi en av dem lagom till valet i april och maj nästa år. För Nicolas Sarkozy gäller det att Standard & Poors sänker kreditbetyget tillräckligt lång tid före valet för att det ska glömmas bort och att väljarna också glömmer alla svikna vallöften från 2007.  För Hollande handlar det om att göra trovärdigt att hans politiska program gör skillnad mot den nuvarande regeringens. Folk måste tro att han kan bidra till minskad arbetslöshet, ökad köpkraft och mer rättvisa. Det är uppförsbacke för båda. Marine Le Pen flåsar dem i nacken och kommer att fortsätta göra så fram till valdagen.

I dag har förre kulturministern och socialisten Jacques Lang låtit meddela att han inte godtar det angrepp på hans person som riktats från en av det socialistiska primärvalets kandidater, Arnaud Montebourg. Den senare har i ett rättsligt dokument som offentliggjordes den 21 november  påstått att det förekommit korruption inom ett av partidistrikten, Pas-de-Calais, dit Lang hör och att dennes namn också finns bland personer som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter. Lang polisanmäler nu sin partibroder för förtal.

Frankrikes främsta politiska företrädare tillhör en elit i landet, väl avgränsad från resten av befolkningen. Jag har ägnat en längre artikel åt detta fenomen i tidningen Arena (december 2011). Det finns oändliga exempel på hur ledande politiker också från skilda politiska läger skyddar varandra men också – som i detta fall – attackerar varandra. Maktspelet på toppen av den franska nomenklaturan är spännande och upprörande på samma gång. Detta maktspel sysslesätter en kår av politiska journalister och minst lika många politologer vid landets högskolor och universitet.

Tidningen Le Monde har med jämna mellanrum fördjupade artiklar kring elitens agerande. Affären DSK är naturligtvis inget undantag. I en artikel i dagens tidning finns många exempel på hur välkända DSK:s olika snedsprång var för president Sarkozy och den politiska majoriteten i UMP. En typisk historia är lunchmötet mellan DSK och Elyséepalatsets främste rådgivare i säkerhetsfrågor, Alain Bauer. De båda herrarna känner varandra sedan många år. DSK tar initiativet till lunchen. Han frågar Sarkozys säkerhetsansvariga hur säker han kan vara på att inte hans mobiltelefon skyddas från avlyssning. ”Inte alls säker”, svarar Bauer men jag kan hjälpa dig att kryptera den så att du kan tala utan oro för främmande öron. Han påstås också ha hjälpt DSK  med detta och fått ett tack från sin gamle vän.

Det förefaller som om Bauers hjälp bara var tillfällig eller en bluff. Något tid senare när DSK avslöjades på hotellet i New York pekar uppgifter på att åtminstone ett samtal samma morgon som mötet med Nafissatou Diallo fanns avlyssnat i UMP:s partihögkvarter.

I artikeln i Le Monde görs tolkningen att presidenten och regeringen aldrig på allvar försökte utnyttja och offentliggöra uppgifter om DSK:s vidlyftiga sexliv därför att Sarkozy aldrig trodde att DSK skulle på allvar klara en valrörelse. Hans livsstil var så präglad av synd i klassisk mening att han förr eller senare skulle avslöjas. Sarkozy satt bara och väntade på kollapsen. Den kom också mycket riktigt i maj i år…

Det går inte att hymla om det. De franska arbetarna, ungefär var fjärde yrkesarbetande, föredrar Marine Le Pen och Nationella fronten. Närmare varannan fransk arbetar påstår sig i dag stödja detta högerextrema parti medan Sarkozy kommer på en svag andraplats med stöd av knappt var fjärde. Socialisternas kandidat Francois Hollande hamnar ett par procent bakom den nuvarande presidenten.

Det är chockerande siffror för den som lever kvar i bilden av att vänstern är en naturlig position för de grupper som står längre ner på stegen när det gäller inkomst och inflytande i samhället. Frågan är hur det blivit så och hur nästan varannan arbetare kan stödja de högerextrema.

Arbetarna är besvikna på vänstern. Socialister och kommunister uppfattas av många som svikare. De har inte infriat löftena om bättre standard. Arbetarväljarna minns Mitterands år och svagheterna i Lionel Jospins socialistregering 1997-2002. Klyftorna har ökat  under de senaste decennierna och den unga generationen arbetare uppfattar att deras levnadsstandard sjunkit i förhållande till föräldragenerationen.

De är besvikna på att socialisterna talar till medelklassen och till dem som är arbetslösa eller invandrare utan klara papper att vistas i landet.De tror inte heller längre på den mer extrema vänstern. Marxism och trotskism lockar inte längre vanliga löntagare. Det var andra tider på 70-talet  när kommunisterna var det stora arbetarpartiet.

För arbetarna är lag och ordning en central fråga. Socialisterna förefaller dem för akademiska. Deras program talar om frågor som inte berör; den sekulära staten, en humanare invandringspolitik och internationella frågor som att försvara EU och ekonomisk tillväxt på ett mer teoretiskt plan.

Nicolas Sarkozy har ett litet försprång framför Francois Hollande i den aktuella mätningen men även den sittande presidenten har problem med arbetarväljarna. Han förförde många av dem i valrörelsen 2007 men har inte kunnat infria deras förhoppningar. Hans position är alltså ungefär lika svag som den akademiske Hollande som i sin framtoning främst attraherar  den välutbildade, vänsterliberala medelklassen.

Det franska nyhetsprogrammet ikväll lät några arbetare uppställda framför kameran svara på frågan vad som fick dem att föredra Nationella fronten. ”De är närmare folket”, svarade en. ”Frankrike åt fransmännen”, sa en blond kvinna.  Någon tyckte att Marine Le Pen talade ett rakt språk. ”Hon är tydlig och klar.” Några ytterligare personer sa sig rösta på Le Pen därför att de var besvikna på både socialisterna och Sarkozy.

Ikväll visar Rapport att en stor del av LO:s väljare tycker att alliansen har en bättre ekonomisk politik än socialdemokraterna. Arbetarrörelsens partier kämpar i motvind i många länder i Europa. Socialismens analys av samhällets orättvisor biter inte på den grupp som borde vara mest benägen att bejaka den. Det franska socialistpartiet och de svenska socialdemokraterna har olika tradition och deras kader av medlemmar skiljer sig åt. Deras partier visar på olika brister i förmågan att attrahera arbetarväljarna. De franska socialisterna sysslar med fel frågor och är för akademiska. De svenska socialdemokraterna är så splittrade i de viktiga frågorna att de tappar tydligheten. När de någon gång lyckas formulera en gemensam ståndpunkt brister den istället i analys och skärpa.

Francois Hollande får inte bli nummer tre av huvudkandidaterna i tävlan om de franska arbetarväljarna i valet nästa år. Han måste kravla sig upp några procent  för att överhuvudtaget ha chansen att bli vald till president.

En ny akt i dramat kring DSK och händelsen på Sofitel i New York den 14 maj i år har nu vecklats ut. En äldre och erfaren amerikansk journalist, Edward Jay Epstein, har i en lång essä i New York Review of Books visat att det kan ha förekommit någon form av samspel mellan UMP, President Sarkozys parti, och säkerhetstjänsten på Sofitel, en del av hotellkedjan Accor. Det handlar bara om indicier men tillräckligt intressanta för att frågan om UMP:s inblandning i affären måste tas upp och därmed också frågan om Nafissatou Diallos roll i sammanhanget.

Epstein visar i sin artikel att sms från DSK till sin hustru Anne Sinclair cirkulerade bland tjänstemän på UMP:s högkvarter och att DSK fick rapport om detta på morgonen den 14 maj. Hans mobiltelefon försvann under dagen och han upptäckte det när han hade lämnat hotellet efter mötet med Diallo i sviten. Telefonen stängdes av mycket snabbt men återfanns aldrig. Det finns också kamerabilder på förtjusta säkerhetsmän som ett par minuter efter det att Diallo lämnat DSK:s svit gjorde så kallad high five.

UMP planerar nu att stämma Epstein för förtal. Även denna del av affären kommer förmodligen aldrig att leda till ett klart svar på frågan vad som hände denna dag. Rättsväsendet och allmänheten kommer att fortsätta att leva i visst tvivel om att det förekommit våldtäkt i sviten på Sofitel den 14 maj eller om allt var en komplott iscensatt av någon grupp som hade intresse av att utnyttja DSK:s svaghet och därmed göra honom omöjlig som presidentkandidat i Frankrike.

Det finns intressen för olika tolkningar och olika slutsatser. DSK är sannolikt för alltid dömd i människors ögon. Hans kvinnohistorier under många år gör honom så lite trovärdig att dessa nya uppgifter (indicier) som kommit fram i essän i New York Review of Books knappast ändrar den bilden. Men Epstein visar hur komplicerade dessa rättsaffärer är som involverar maktens män. Det är aldrig svart eller vitt. Inte heller kring DSK och hans förehavanden i New York för ett drygt halvår sedan

Eva Joly är en bestämd kvinna som hårt driver motståndet mot kärnkraften och som inte drar sig för att markera avstånd till socialistpartiet

Det kärvar i samarbetet mellan Europe Écologie Les Verts (de gröna) och socialistpartiet. Häromveckan slöt de båda partierna en övenskommelse som pekar mot ett samarbete inför parlamentsvalet som följer några veckor efter presidentvalet nästa vår. Överenskommelsen riktade in sig på att socialistpartiet garanterar de gröna ett antal platser i den nya nationalförsamlingen, betydligt fler än nuvarande fyra ledamöter  och fler än de kan räkna med att få i ett valsystem som gynnar de största partierna. Däremot lyckades parterna inte komma överens hela vägen när det gällde främst kärnkraftsfrågan där de gröna vill ha ett snabb nedmontering av all kärnkraft medan socialistserna vill skära ner i beståndet med försiktighet och även bygga ett nytt verk som ska garantera en bättre säkerhet än de gamla.

Eva Joly är de grönas presidentkandidat. Hon är inte partiledare. Detta är viktigt att komma ihåg. När hon nu riktar kritik mot socialisterna och Francois Hollande är det som en kandidat i tävlan med en annan inför den första valomgången i presidentvalet. Hon tar förstås hänsyn till partiernas överenskommelse men känner sig samtidigt fri att säga vad hon tycker som presidentkandidat. Hon kritiserar öppet Hollande för hans relativt kärnkraftsvänliga linje och har bland annat undvikit frågan om hon kommer att stödja honom i en andra valomgång. (I den andra valomgången sker avgörandet med bara två kandidater kvar och rimligtvis finns det bara tre som kan aspirera på att överleva den första omgången; Nicolas Sakozy. Francois Hollande och Marine Le Pen.)

Som presidentkandidat agerar Eva Joly logiskt. Hon slåss för de grönas idéer och har som ambition att skaffa sig så många röster som möjligt i presidentvalet. Men det går inte att räkna bort det samarbete som upprättats mellan de gröna och PS. Hon kan inte hålla en alltför kärv linje mot Francois Hollande om väljarna ska kunna övertygas om att han också kan bilda en regering med ett inslag också av gröna ministrar.

En av ledarna i socialistpartiet frågade häromdagen Eva Joly  om hon fortfarande representerar de gröna eller om hon är en oberoende presidentkandidat. Spänningen mellan partierna har ökat. Socialisterna frågar sig om det var värt ansträngningen att dela med sig av platser i nationalförsamlingen till de gröna när deras presidentkandidat nu öppet kritiserar Hollande. Även internt inom det gröna partiet kritiseras Eva Joly. Hennes egen talesman inför media avgick omedelbart efter hennes kritiska uttalanden mot socialisternas presidentkandidat. Det är sannolikt så att starka krafter nu internt försöker få Joly att tona ner sin kritik mot Hollande. Den senare sjunker i opinionsmätningarna medan Sarkozy stärker sin ställning i motsvarande grad. Joly däremot ligger kvar kring 4 procent. Hon kan inte vara hur kaxig som helst.

Nu vet vi vilka som ska försöka hjälpa Francois Hollande fram till en seger i presidentvalet nästa vår. Inga överraskningar och just därför ger namnen i teamet en fadd smak i munnen. Francois Hollandes val av medarbetare bekräftar misstanken om att allt blir vid det gamla.

Francois Hollande är en klok man i både god och dålig mening. Han är eftertänksam, en man av goda kompromisser och samförstånd. Han sägs också vara en trivsam person som sprider god stämning omkring sig. Inga dåliga egenskaper och en positiv förändring mot nuvarande presidentens alla koleriska utbrott och lömska maktspel.

Ändå är vi nog många som sätter ut en del frågetecken. Hollande påminner i mycket om  Fredrik Reinfeldt. Tämligen färglös, försiktig och obenägen att utmana de svåra framtidsfrågorna. Han värnar om historien och utmanar inte etablerade värderingar kring industrisamhällets behov av ständig tillväxt av BNP, billig energi och tron på att kunna använda skatterna i det egna landet som instrument för att uppnå större social rättvisa.

Francois Hollande är väldigt mycket inrikespolitiker och gör sällan uttalanden som tyder på att han vet hur han ska handskas med Frankrikes roll i världen eller ännu mindre hur han ska vara en av ledarna för en global värld där utrymmet för nationerna som slutna och självständiga aktörer blir mindre för varje år som går. Få förväntar sig att han ens kommer att få det genomslag i EU-politiken som Nicolas Sarkozy. Och då talar vi om en president för Frankrike som för det mesta suttit i passagerarsätet bredvid Angela Merkel under den turbulenta krisen det senaste halvåret.

En blick på listan över medarbetarna i Francois Hollandes valteam ger snabbt upphov till två viktiga frågor: Var finns kvinnorna och var är representanterna för förorternas Frankrike? Ett franskt socialistparti behöver de intellektuella med utbildning på Sciences Po och  ENA men ändå… Hur ska Hollande med trovärdighet kunna tala om rättvisa om han inte inser att hans team är alltför manligt dominerat och att de grupper i landet  som verkligen är diskriminerade – invandrarna i förorterna -  knappt har någon representation.

Francois Hollande har nu delvis kommit överens med de gröna om en färdväg inför valet men överenskommelsen är inte komplett och den ställer nya frågor som inte minst regeringspartiet UMP kommer att ta alla chanser att störa Hollande med. Hur blir Hollandes miljöpolitik? Är han en man av den gamla socialistiska industrigenerationen eller vågar han gå in i en tid som kräver radikala grepp för att lösa en hotande klimatkris? Svaren är verkligen inte givna.

Ibland känns Hollande som en man som talar vackert om ökad rättvis men som inte har verktygen att genomföra sina visioner i konkret sakpolitik. Det lurar en fara i att han som president blir en förvaltare av det gamla Frankrike. Han är för mån om att ligga i mitten, hålla sig väl med det gamla socialistiska etablissemanget (hans medarbetare i teamet består till stor del av män som han står i tacksamhetsskuld  till) och för osäker på vad framtiden ställer för krav på sina ledare. Det är symptomatiskt att en av hans sympatisörer lär vara förre gaullistiske presidenten Jacques Chirac.

Vi är många som ändå hoppas att Hollande kommer att vinna. Sarkozy är ett sämre alternativ. Vi hoppas med en möjligen falsk förhoppning att han är radikalare än varningssignalerna antyder. Måtte han vara den förnyare han påstår sig vara!

Ikväll kom de gröna och socialistpartiet överens om en valplattform inför parlamentsvalet 2012. Men överenskommelsen är inte total och den tar inte ställning till om de gröna ska ingå i en socialistregering i händelse av valseger.

De gröna och socialisterna har stor åsiktsgemenskap i Frankrike. De gröna är radikala och står stadigt med båda fötterna till vänster i politiken. Men samtidigt är de gröna ett parti med fokus på ekologi. Socialisterna har sitt arv från industrisamhället med krav och förväntningar från sin väljarkår på billig el för industri och hushåll.

Det är också kring engergipolitiken som samarbetsproblemen är som störst. I överenskommelsen konstaterar båda parter att de inte är överens i frågan om avvecklingstakten när det gäller kärnkraften. Socialisterna vill avveckla merparten av de franska kärnkraftverken inom femton år men vill samtidigt bygga ett nytt och modernt verk i Flamanville. Det senare är uteslutet för de gröna. Kring detta finns ännu ingen överenskommelse och Eva Joly, de grönas presidentkandidat sa uttryckligen i kväll att hennes parti inte sätter sig i en regering med socialisterna om de senare inte ger vika i den frågan.

De gröna har fyra platser i nuvarande nationalförsamlingen. De garanteras nu mellan 15 och 30 platser i den församling som väljs i juni nästa år. Det innebär att socialistpartiet redan lovat bort en del av de platser (30 platser om vänstern vinner valet) som normalt skulle tillkomma dem. Frankrike tillämpar ett majoritetssystem som missgynnar de gröna rent proportionellt mot valresultatet. Dagens överenskommelse är ett sätt att delvis kompensera de gröna för majoritetsvalssystemets orättvisor.

Det är visserligen ställt utom allt tvivel att Nicolas Sarkozy blir UMP:s och därmed den så kallade republikanska högerns (alla utom Nationella Fronten) kandidat vid nästa presidentval, i april och maj nästa år. Hans kronprinsar tänker förmodligen mindre på det än hur de ska positionera sig inför nästa presidentval, 2017, då Sarkozy enligt vallagen inte kan ställa upp igen. Kronprinsarna heter Jean-Francois Copé och Francois Fillon och de gillar inte varandra.

Den som vill bli president i Frankrike får inte vara en blygsam typ. Kampen fram till makten är alltid tuff och inget heller för veklingar. Båda herrarna vill verkligen bli presidenter men de är på många sätt olika. Deras kamp om makten gör de också till allt bittrare fiender.

Francois Fillon är Nicolas Sarkozys premiärminister sedan han vann valet 2007. Det är en lång period i den femte republikens historia (sedan 1958). De flesta premiärministrar sitter bara en halv period. Det betyder inte att Sarkozy är nöjd med Fillon. Det handlar som allt annat kring den nuvarande presidenten om maktspel. Han har ändå en viss kontroll över Fillon när denne sitter i premiärministerpalatset Hôtel Matignon. Fillon kan beskrivas som en något mer traditionell och mer socialt orienterad högerman i den gaullistiska traditionen. Han tycker inte om extremism. Han värnar om ett samhälle med klassklyftor men där människor ska känna att de alla är under statens omsorg. Han vårdar de republikanska värdena om allas lika förutsättningar och om den sekulära staten. Som människa förefaller han lite tråkig. Prydlig och välklädd men inte uppseendeväckande.

Han har länge haft en parlamentsplats i en valkrets långt från Paris men vill nu till nästa val skaffa sig en placering i huvudstaden och i dess burgna kvarter i den västra delen av staden (arrondissemangen 5, 6 och 7). Med sin egen auktoritet och inflytelserika vänner har han bestämt detta själv utan att fråga det lokala partifolket och allra minst den nuvarande parlamentsledamoten från denna valkrets, förra justitietministern Rachida Dati. Denna kvinna från enkla förhållanden, uppväxt i en invandrarfamilj från Algeriet, ska man inte utmana. Hon har ställt till med ett fruktansvärt rabalder och gått ut i media och förklarat hur oförskämd Fillon är som helt självsvåldigt bestämt att han ska företräda UMP i hennes valkrets. Och hon har fått stöd. Inte så oväntat från den andra kronprinsen, Jean-Francois Copé.

Jean-Francois Copé är ledare för UMP sedan ett knappt år tillbaka. Tidigare var han partigruppens ledare i parlamentet. Han har inte varit minister under Sarkozys tid som president men det har varit medvetet. Copé bygger sin maktbas fri från en ministers alla åtaganden och bindning till premiärministern som han bekämpar och även sin president som han vill efterträda.

Jean-Francois Copé är en mer hårdför högerpolitiker än Fillon. Han är tuffare men flörtar också mer öppet med högerfalangen inom UMP (la droite populaire som blivit en allt tyngre maktfaktor inom UMP) och även med de väljare som i dag röstar på Nationella Fronten. Copé har bland annat varit drivande i frågan om att införa slöjförbud i Frankrike.

Jean-Francois Copé har genom sin position som ledare för nationalförsamlingens UMP-grupp och nu för hela partiet haft mer fri tid i teve än Francois Fillon. Han sköter den uppgiften med stor skicklighet. Han är stilfull och elegant i sina framträdanden men oerhört retoriskt skicklig och precis så demagogisk att det ger effekt hos tittarna utan att demagogin sticker i ögonen. Han vinner i stort sett alla debatter mot sina socialistiska motståndare med att vara skärpt, tydlig och lagom fräck.

Rachida Dati kommer att tvingas lämna över valkretsen i Paris till Francois Fillon. Copé har bara gjort en markering för att rispa lite i skinnet på sin vedersakare men han vet att han inget har att vinna på att på allvar försvara den förra justitieministern. Men bråket med Dati kommer ändå att försvaga Fillons ställning när han går ut i valrörelsen inför parlamentsvalet i juni.

Vad händer då mellan 2012 och 2017? Vi vet inte om Sarkozy sitter kvar som president. Förmodligen tjänar Copé på att socialisterna vinner. Han lär få svårt att hålla sig utanför regeringen i ännu fem långa år. Med en socialistisk president kan han bli den bländande oppositionsledare han har alla förutsättningar att bli. Sarkozy kommer att försvinna från ledningen av partiet efter en valförlust 2012. Positionen  som partiets generalsekreterare har Copé ju redan. Det är bara att fortsätta och sitta i teve och slita sina motståndare i stycken med sin retorik.

För Francois Fillon är situationen mer besvärlig. Oavsett om Sarkozy vinner eller förlorar kommer Fillon att spela en mindre viktig roll på det nationella planet. Han kan inte bli premiärminister för ännu en femårsperiod. Han lär inte vilja nedgradera sin position genom att ta en annan ministerpost. Om Francois Hollande vinner presidentvalet blir Fillons ställning underordnad Copés.

Francois Fillon har ett trumfkort att spela ut. Han vill bli parlamentsledamot i Paris för att därifrån kunna kandidera som borgmästare i huvudstaden. Det blir val 2014. Som stadens borgmästare har han närmare  tre år på sig att förbereda sin kandidatur som presidentkandidat för 2017. Som borgmästare i Paris kan han utmana Jean-Francois Copé som då antingen är UMP:s ledare eller sitter i en regering.

Kronprinsarna förbereder sig sedan länge för en spännande tuppfäktning om makten i Elyséepalatset. Kanske snuvar socialisterna dem på makten 2017 men de flesta presidentval brukar högern vinna. Det är alltså läge att lägga två nya politikernamn på minnet, Fillon och Copé.

Premiärminister Francois Fillon presenterade i dag en ny tuff sparplan för att minska skulden i de offentliga finanserna med 65 miljarder euro fram till 2016. Under nästa år ska regeringen spara 7-8 miljarder euro. Högre skatter och minskade statliga utgifter är receptet.

Den franska regeringen  har ett hot som vilar över den. Deras kreditvärdighet kan sänkas inom en eller ett par månader av de självständiga amerikanska kreditvärderingsinstiuten. En sådan sänkning skulle få katastrofala följder dels för Frankrike men också för Europa, mitt i en svårartad ekonomisk kris. Frankrike kan fortfarande tala med auktoritet mot sina bröder och systrar i södra Europa som avkrävs stora uppoffringar. Det är helt uppenbart att Frankrike förlorar den auktoriteten om kreditbetyget sänks. Därför agerar nu regeringen på ett sätt som den förstås skulle ha gjort för flera decennier sedan.

Samtidigt finns det anledning att fråga sig vad detta åtstramningspaket får för konsekvenser för landets förmåga att öka den tillväxt som nu är mycket svag, enligt beräkningar runt 1 procent för 2012. Regeringen höjer ett antal skatter på konsumtionen som moms på restauranger men också en åtstramning av sjukvårdsförsäkringarna och en höjning av inkomstskatten genom att skatteskalorna fryses och bara delvis anpassas efter inflationen

Regeringen föreslår också en snabbare omläggning av pensionssystemet. Det innebär att vissa åldersgrupper tidigare än planerat kommer att avkrävas fler månader i arbetslivet innan de kan lösa ut sin pension.

Oppositionen kritiserar paketet. Orättvist och ineffektivt, menar socialisternas presidentkandidat Francois Hollande. Han och alla övriga presidentkandidater menar att förslagen slår hårt mot de svaga grupperna. Den fackliga organisationen CGT har redan gått ut och fördömt förslaget. Det är rimligt att anta att Frankrike kommer att få uppleva en vinter med många demonstrationer och strejker.

Åtstramningspaket delar alltid Frankrike i två delar. Borgerligheten och den mer välbeställda medelklassen i de stora städerna tar det hela med ro. Som en restaurangbesökare i Paris innerstad konstaterade om momshöjningen på en dryg procent. ”Det märks knappt.” Däremot kommer stora grupper av lägre medelklass och arbetare att se detta förslag som ännu ett exempel på hur en regering beskattar vanligt folk medan banker och finansbolag klarar sig.

Nicolas Sarkozy och hans regering har inte haft något val. Risken att kreditvärderingsinstituten sänker kreditbetygen är ett större hot än strejker och demonstrationer hemma i Frankrike. Bankerna skulle heller inte acceptera om staten underlåter att spara på sina utgifter i ett läge där Sarkozy och Merkel ställer stora krav på dem att ställa upp för den grekiska och italienska staten. Sarkozy har att välja mellan två dåliga alternativ. Han väljer det för honom minst dåliga. Han vill ju i maj 2012 försöka bli omvald som president. Han kommer aldrig att bli återvald om han bidrar till att dra ner landets kreditbetyg och dessutom inte klarar den ekonomiska krisen inom eurozonen på ett acceptabelt sätt. Han har i alla händelser en svettig vinter framför sig.

Igår kväll sände de största tevekanalerna en gemensam utfrågning av USA:s president Barack Obama och hans motsvarighet i Frankrike, Nicolas Sarkozy. Det var en pinsam föreställning i underdånig journalistik.

Franska tevejournalister är vana att krypa inför makten. Statsmän och politiker är i regel starkare än journalisterna. En fransk president har möjligheter att påverka utformningen av politiska program på ett sätt som inte den anglosaxiska världen känner. Under President Sarkozys tid har både tevechefer och journalister bytts ut för att det passat den politiska maktens män och kvinnor.

Ofta slås man som tittare av hur lätt en politiker kan dominera en utfrågning. Journalisten klarar inte av att få svar på sina frågor. Politikern väljer sin vinkel och låter sig inte avbrytas. Det är precis tvärtemot en intervju i till exempel Agenda i Sveriges Television där politikerna får acceptera att dansa efter journalisternas pipa.

Gårdagskvällens utfrågning av presidenterna var sällsynt pinsam  i detta avseende. Både Obama och Sarkozy tilläts i ungefär tjugo minuter berätta om hur mycket de tyckte om varandra. Ingen av de två franska journalisterna gjorde ens vaga försök att pressa de båda statsmännen på de klena resultat som kommit ut ur G20-mötet. Obama öste lovord över sin franska kollega men gav inget konkret stöd till Europa i den kris kontinenten befinner sig i. Om det senare sas ingenting i utfrågningen.

Nicolas Sarkozy slickade förtjust i sig berömmet från Obama. Han tänkte förstås att detta kommer att ge utslag i nästa opinionsmätning hemma i Frankrike. Journalisterna verkade lika glada över att USA:s ledare var så vänlig mot deras president och också mot deras land. Obama förklarade vilken respekt amerikanarna har för Frankrike och dess folk. Har han glömt vad de tyckte efter Frankrikes modiga nej till USA:s Irakinvasion. När french fries fick ett nytt namn: freedom fries. Det påpekade förstås inte heller de franska journalisterna.

Fransk politisk journalistik kan vara lysande i sin intellektuella fördjupning. Det gäller så länge makten inte hotas. När Elyséepalatset upprörs av en analys i media eller av impertinenta frågor då viker sig  journalisterna. Igår kväll behövde Sarkozy inte ens höja rösten mot sina utfrågare. En skolklass hade ställt tuffare frågor än dessa båda stjärnjournalister.